Nu har jag räknat, och under 2009 är det bara 3 elaka blogginlägg. Eller fyra, beroende på hur man räknar. (jag räknar  självklart inte elaka saker om melodifestivaldeltagare, de är offentliga. Suck it up)
Det tycker jag faktiskt inte är så farligt.
Eller ja, om man tror att de som skapat radioreklamen läser min blogg och tar åt sig, så kan väl de inläggen också räknas.
Men i övrigt - näe.

Men bara för att jag tog åt mig så mycket av den nu som sagt raderade kommentaren, så ska jag fortsätta på min gullegullbana. Här kommer en gästbloggare: Noa, 3 år.


tyra hej mormor mamma ,   glass  pascal


(Nu förväntar jag mig en mängd "naaaw" i kommentarsfältet. Ok?)

Sömnbrist och allmänna sjukdomar har gjort mig lite väl negativ på sistone. Men det är långt borta nu. Just nu är jag nämligen lyrisk. Allas älskling (näe, han är ju inte det, märkligt nog) Håkan Hellström hade konsert här i staden igår. Och trots att jag trodde att jag skulle vara mer vuxen och loj den här gången, upptäckte jag att jag stod precis i mitten och vrålade och skrek och svettades precis som alla... sextonåringar. Men det var förvisso jättebehändigt att alla var så små. De hade ju ingen chans mot en tvåbarnsmamma som är van vid att behöva separera syskon som slåss. Piece of cake att få till en bra placering, med andra ord.

Konserten var i alla fall helt magisk. Och eftersom vi som sagt var två småbarnsmammor ute på vift (jag vet att jag bara är 25, men ärligt talat är jag sorgligt sällan ute på roliga saker) passade vi på att gå ut på krogen efteråt.

Efter att ha kommit över den första skrattattacken då både jag och min 33-åriga kompis fick visa leg när det var 18-årsgräns, insåg vi att det är 18-årsställen man ska gå till om man vill bli raggad på. Jeeesus!

Så för att summera: Härlig konsert. Härlig krogkväll. Egoboost pga söta förtjusta 19-åringar. Me lycklig.


(Har jag lyckats skriva ett inlägg som är snällt och menlöst nu? Jag fick ett halvmeterslångt inlägg om hur värdelös min blogg är eftersom jag alltid är elak, så jag tänkte vara snäll nu. Inlägget raderade jag ju såklart, välformulerad kritik är ju jättejobbigt!)

Jag har fått mitt första hatinlägg. Se en av kommentarerna nedan om ni vill.
I alla fall, nu funderar jag på hur jag ska gå vidare med livet.

Ska jag:

1) Lägga ner bloggen och allt skrivande och alltså inte kunna göra mitt jobb, få sparken och bli galen på köpet. Hamna ute i skogen i ett litet skjul där jag får psykiska sammanbrott bara någon andas ordet "blogg"?

2) Göra en Linda Skugge och bli tokarg på den som vågar andas något negativt? Fast i såna fall kanske jag också måste sluta kalla mig feminist, och det skulle ju suga.

3) Försöka dämpa den ångest jag nu känner river i mitt inre genom mängder av choklad, och därigenom inte kunna ha några av de nya fina kläder jag har köpt?

Det här tåls att tänka på.
Men först ska jag gå och skära mig lite.
Så att smärtan försvinner...

Jag vet inte hur många blogginlägg jag har sett idag som startar med orden "Idag är det fettisdagen, och då äter man semlor" eller något liknande.

Ja, vi vet. Vi är inte dumma i huvudet! Vi har också tillgång till kalender. Eller allmänbildning. Vi bor inte i en källare.
Om man åtminstone kunde ha skrivit ett bra inlägg om semlor. Kanske avslöja fakta som folk inte känner till?
Berätta en rolig anekdot om en semla? Men nej. Folk nöjer sig med att konstatera att de gillar/ogillar semlor.
Och that's it.

Varför gör de på detta viset?

(Och ja, jag vet att jag säkert har 50 kompisar som har bloggat om semlor idag. Jag är så ledsen.
Men jag älskar er ändå.)

En dag på jobbet:

Frukost: Mackor
Mellanmål: Äpple
Lunch: Sushi
Motion: Simma
Och sen hem till middag.

En dag med vab:

"Men snälla lilla barn vad du är gnällig, kan jag inte få sätta ner dig en sekund så att jag kan få ta ett äpple? Jaha, ville du ha det äpplet, ja ja ta det då. Nej släng inte äpplet under sängen, nu blev det ju helt dammigt och smutsigt. Nu ska jag ta ett till äpple och jaha, ska du ha det också? Neej, inte ner i det smutsiga badvattnet! Slut på äpplen. Fortfarande hungrig. 'Titta älskling, en vovve utanför fönstret', *mufflar in en oreo i munnen, bara för att få äta något till slut*.
Dags för lunch då. Det blir liite svårt när du vägrar släppa mina ben älskling. Snälla rara sötnos, kan jag inte få laga mat utan att du illvrålar och ska vara i famnen? Nehej? Ja ja, var är numret till pizzerian då?
---
Hej älskling och välkommen hem! Lilla tjejen har varit jättegnällig pga snuva hela dagen. Stora pojken gråter för att det inte finns ketchup och jag har lovat honom chokladbollar som efterrätt bara för att få slut på gråten. Och själv ska jag också äta chokladbollar, för att sockerchocka min huvudvärk."

Det handlar inte om dålig karaktär.
Det är dagisbacillernas fel.

När jag läser kvällens inlägg inser jag att jag verkar lite... manisk? Paranoid? Knäpp?

Får man skylla på feberyrande om det är dottern som har feber?

Nu börjar jag känna mig lite väl konspiratorisk, men ännu ett mönster slog mig:

Populära böcker vs. kass författare.

Jag menar, finns det ett samband mellan att Da Vincikoden har lästs av alla inklusive sönderblonderade Kevinmammor som annars bara läser Aftonbladet och det faktum att boken är riktigt dåligt skriven?

Eller varför inte Sveriges motsvarighet: Milleniumtrilogin. (Ja, jag sa det. Jag förväntar mig en stor arg mobb nu. Men ärligt talat, räkna antalet gånger människan skriver ordet "följdaktigen" i tre böcker, och återkom sedan. Och nej, jag kan inte göra det bättre själv.)

Finns det kanske något samband? Riktigt fängslande historier omöjliggör riktigt bra författarskap? Går det inte att skriva bestsellers av den storleken om man skriver för bra?

Missförstå mig rätt, jag gillade böckerna.
Men ett nobelpris i litteratur ligger väl kanske inte på lut för någon av författarna.

Inspirerad av mitt tidigare inlägg började jag tänka på ifall det finns fler kopplingar i vardagen än bara blonderad kille = vidrig. Och det gör det ju! Eller vad sägs om att alla saker jag är urbota trött på har ett B i sig?

Titta bara:

• Vabba
• Svabba
• Bråka
• Bila till jobbet
• Februari
• Banta
• Vara en subba
• Bilringarna

Ett sammanträffande? Knappast! Jag är inte paranoid, jag är bara vaken. Jag tog det röda pillret (eller vilken färg det nu var), jag ser nu sanningen. Till sist!

Syster: Var ska jag resa på mitt sabbatsår? Kina? Australien? USA? Indien?
Jag: Vad ska vi ha för avloppslösning? Och ska vi anlägga enskild brunn eller ansluta oss till kommunens vatten?

Syster: Jag har shoppingförbud, jag har redan för mycket kläder och för lite pengar.
Jag: Jag kanske borde handla ett par jeans? Det vore bra att ha ett par byxor också, inte bara tre kjolar.

Syster: Hjälp vad han skriker! Jag får ont i öronen av hans trotsskrik. Det blir skönt att komma hem till tystnaden sen.
Jag: Va? Jag har tyvärr blivit lite döv på sistone.

Syster: Jag ska åka till Dublin om tre veckor, det ska bli kul.
Jag: Jag ska lämna länet om tre veckor. Vilket äventyr!

Syster: Jag vill inte dricka alkohol så ofta på helger då jag inte ska gå ut. Jag går ju liksom ut två gånger i veckan oftast, så jag vill gärna låta bli alkohol de få helger jag inte går ut.
Jag: Ge mig spriten. Jag går aldrig ut. Jag behöver min alkohol.

Syster: Vad de är livliga. Och högljudda. Och trotsiga.
Jag: It's all good as soon as the valium kicks in.

Men. När helgen är slut och syster har åkt hem så är det jag som får en pust av varm barnandedräkt mot kinden och ett "jag älskar dig" med medföljande kram som godnatthälsning. Syster? Hon får klara sig helt ensam.
Det gör att jag inte är (alltför) bitter. Men barnvakt en helg vore inte sitta fel alls. Bara ifall någon känner sig manad.

Mitt i natten vill Noa ofta höra saga. Gärna om prinsessor. OCch ärligt talat, jag har börjat tröttna.
Så jag försöker minnas sagor jag kan utantill. Men de är inte så många, och de jag kan har unkna ideal.
Eller så finns ju alla sagorna från tusen och en natt. Men de är lite blodiga.

Så vad finns då kvar? Tja, varför inte ett ämne jag kan otroligt mycket om: tv-serier? Det är makalöst vad enkelt det är att göra om ett avsnitt av en dramaserie till en lämplig prinsessaga.

Ni kanske kan gissa vilka dessa är?

"Det var en gång en prinsessa som bodde i ett väldigt rikt land. Hon var kär i en prins, som var den vackraste prinsen i världen. Men prinsessan åkte iväg till ett främmande land ett kort tag, och då kom hennes kompis (som inte alls var en kompis) in i bilden. Och stal prinsessans prins. Den dumma kompisen gjorde att den roliga prinsessan lämnade kungariket, vilket var en stor förlust. Den dumma kompisen var sen gnällig i flera hundra år, och var även tillsammans med prinsessans bror, innan hon slutligen bestämde sig för den vackra prinsen. Som borde ha stannat med den vackra brunhåriga prinsessan istället för hennes gnälliga blonda meskompis."

"Det var en gång 10 prinsessor som bodde i ett slott. Så fanns det en drottning som var väldigt väldigt vacker, men väldigt väldigt självupptagen. Varje vecka fick prinsessorna genomgå olika prov. Och varje vecka fick en av dem åka hem till sitt kungarike, medan de andra fortfarande var med i tävlingen för att bli kungarikets topp-prinsessa."

"För länge länge sedan fanns det ett kungarike med en prinsessa och en prins. Deras hästvagnar krockar med varandra, och de börjar bråka. Efter ett tag blir de tillsammans. Efter många år med lek, bus och kärlek får de äntligen en liten bebisprins. Men så en dag så sker en olycka med prinsessans vagn och det är så jättesorgligt för hon dör och prinsen är ensam kvar med sin bebisprins och det är det sorgligaste någonsin!"


Han brukar somna så sött så sött.
Jag däremot kan ligga och fälla lite tårar över att den vackra prinsessan var tvungen att dö.
Why???

Jag får inte blogga på alltombarn.se, för min blogg är inte tillräckligt barnfokuserad. Jag tycker ju lätt att de har fel.

När jag bloggar om radioreklam så beror det på barnen, eftersom om jag inte hade haft barn hade jag lyssnat på p1 eller något annat intellektuellt. Men pga sömnbrist orkar jag bara med skvalradio. Alltså: barnblogg!

När jag bloggar om hur tjock jag är så är det för att min hängiga mage hade jag inte haft om jag inte hade klämt ur mig två barn på 5 kilo var. Alltså: barnblogg!

När jag bloggar om melodifestivalen så är det för att jag inte längre blir bjuden på några fester på lördagskvällar nu när jag har barn. Alltså: barnblogg!

När jag gnäller över huvudvärk så beror det på sömnbrist/trotsiga barn/sjuka barn. Alltså: barnblogg!

Jag förstår inte hur de menar? Det är ju rätt uppenbart tycker jag?!

(Jag fick ett tips från en fjortis om att man ska ha bilder för att en blogg ska vara läsvärd. Jag vet inte jag, men vore det inte bättre att gå in på typ en bilddagbok då? Men visst, jag är inte den som vill göra folk besvikna.

Så här kommer en bild:


 

Alltså, jag vet inte. Men det känns inte som att bloggen blev roligare alls?

(När fan ska jag sluta med engelskan?!)

I bilen på vägen hem:

Överentusiastisk väninna: Hej, vart är du på väg?
Lagomentusiastisk väninna: Jag ska köpa biljett till fest- och bröllopsmässan
Överentusiastisk väninna: Jaha, ska du gifta dig?
Lagomentusiastisk väninna: Nej, jag ska få inspiration till 30-årsfesten. Hela familjen ska med!
Överentusiastisk väninna: JAHA! Men vad roligt!
Lagomentusiastisk väninna: Pappa ska gå på chokladprovning och vi andra ska på champagneprovning. Och så är Let's Dance-Tobbe där också, och massor med utställare och så modevisning.
Överentusiastisk väninna: Det låter ju som en heldag!!!!!! Vad spännande!!!!!!!
Speakerröst: Fest- och bröllopsmässan. Köp biljetter.


Alltså på riktigt. Kan ingen ta med den överentusiastiska väninnan på något roligt? Så hon får veta vad en riktig heldag är? Hon verkar lättroad; tycker man att en bröllopsmässa (när man inte ens ska gifta sig) är "en heldag" och "spännande", så lär ett besök på McDonalds och sen några tequilashots ge henne något att prata om tills pensionen.

(Ibland undrar jag ifall det är samma reklambyrå som gör alla dessa radioreklamer. I såna fall hoppas jag att de inte är lättstötta. För jag vill helst inte simma med fiskarna. Eller sova hos dem. Om jag inte är på värsta lyxiga undervattenshotellet, då går det bra. Det går också bra med ett akvarium i sovrummet. Alltså, inte för att jag vill ha ett. Bara ur en ren "sova med fiskarna"-synpunkt. För att klargöra, sådär lagom tills att jag fyller 25. Jag vill ju inte få ett akvarium. Däremot gärna en natt på lyxhotell. Lång parentes det här.)

Vi har som tanke att vi delar upp hemmet städmässigt.
Jag har vardagsrum, hall, badrum och vårt sovrum.
Maken har köket.
Ungarna har sitt rum.

Det fungerar väl sisådär. Det är rätt stökigt tycker jag.

Men ungarna är bra på att städa i alla fall.
Alltid bra att ett rum är fint och städat, när resten av hemmet förfaller:

Jag vet inte om jag har berättat om min traumatiska upplevelse häromveckan?

I hålan där jag jobbar finns det självklart, allt enligt håleprincipen, ett gäng pizzerior. Och eftersom staden där jag bor inte har några vettiga pizzerior tänkte jag prova en hålapizzeria. De är alltid bäst.

Så jag går in. Beställer. Betalar. Hämtar dricka. Sätter mig. Får pizzan. Äter. Går därifrån.

Förstår ni vilket trauma?

Jag blev inte erbjuden att äta gratis.
Jag blev inte bjuden på dricka.
Jag blev inte frågad om mitt telefonnummer.
Jag blev inte medbjuden på något konstigt.
Jag blev inte utstirrad av unga killen som jobbade där.

Jäkla skithåla!
Jäkla skitåldrande.
Jäkla skitförfall.
Det måste vara åldern det hängde på, för jag har ju för bövelen gått ner i vikt sen jag senast blev raggad på i en pizzalokal. Det är det jag alltid har sagt. Nu börjar det gå utför. Men jag trodde väl att jag skulle hinna fylla 25 åtminstone.
Men tydligen räknas det från året man fyller. Jag säger då det.

Enda positiva får väl vara att det var en enorm pizza. Och otroligt god.
Så jag lär väl gå dit igen.

Men jag får vänta tills det blir varmare.
Så att jag kan ha lite mindre kläder på mig.

Tja, vad ska man säga? Ska vi börja med finalisterna?

1000 miles med Heat.
Jodå. En bra låt. Men originalversionen "I just died in your arms tonight" är nog strået vassare. Fast det hedrar väl bandmedlemmarna att de åtminstone har hyfs nog att styla sig som på 80-talet, när nu låten vars refräng de snott hade sitt genomslag runt 1986.

Hope and Glory med Måns
Bra låt. Sockerbit på charmtripp. Kan det gå fel? Ja, ungefär någonstans när Måns/Textförfattare/Regissör/Kåtbock kläckte tanken "men blir det inte lite väl påklätt på scenen när Måns har kostym på sig och inte visar någon hud? Jo, det får vi ta och motverka med 8 snygga tjejer i trosor och linne". Undrar hur de gjorde när de letade reda på tjejerna som "dansade" bakom Måns? Ringde de parregistret och eftersökte telefonnumren till "kvinnor mellan 20 och 30 år, som när de var snyggast i gymnasiet sa att de skulle 'jobba med media' men som aldrig kom längre än till kassan på konsum och nu hyser förhoppningar om att en gång få skaka sitt förlängda hår och visa upp sina långa ben i minimal kostym"? Man undrar ju.

Och så till andra chansen:

It's my life med Amy Diamond

Sockersöt. Påklädd. Bra låt. Och tjejen ser ut att vara just 17 år, och inte en 25-åring vars högsta dröm är att få vara med i någon slags utvikningstidning eftersom karriären inte går så bra (se: Marie Sernholt)
Jag röstade. 2 ggr. Om så bara för att småtjejerna på ungarnas förskola ska se att man kan slå igenom utan att visa varenda liten hudbit på kroppen.

Show me heaven med Lili och Sussie

Jag och maken kan inte bestämma oss för ifall de var ironiska och liksom på skämt gjorde en parodi på sig själva á la "ha ha, vi har egentligen gjort något med vårt liv, men vi låtsas att vi står kvar och stampar på 80-talet fortfarande då vi faktiskt hade 15 minuter i rampljuset", eller om de bara är patetiska. Det lutar åt patetiska. I synnerhet med tanke på ena tantens (jodå!) kjol.

Och så resten:

Markoolio hade utlovat en ballad med en twist. Vad var twisten? Tjockis on fire? Trist, inte twist. (Ha ha ha.)
Kakbönorna var påklädda och kunde sjunga. Eloge. Synd bara att det var så embarmligt trist.
Lasse Lindh borde inse att det kanske inte direkt är rätt forum för honom. För lite schlager, för mycket cp-ryckningar i handen. Även om jag personligen tyckte att låten var bra.
Jennifer Brown har blivit mamma. Och fixat tantfrilla. Men försökt ha kvar ungdomen genom ett glansigt linne för 29.90 köpt på Gina Tricots slutrea? Och så några handskar på det. Jag vet inte om det är så att man går tillbaka till det decennium då man senast var populär när man gör comeback? Både Brown och Systrarna S visar tecken på det i alla fall.

Och just ja. Petra Mede är skitkul. Den som hävdar något annat har problem med roliga kvinnor som tar för sig. Eller dålig humor. Välj själva.

Så till slutfunderingen: Exakt hur mycket skäms man om man är förälder* till trummisen i Heat? Låt oss resumera:

1. Frisyren
2. Sitter i bar överkropp på scenen
3. Frisyren
4. Fattar inte när han ska upp på scenen.
5. Frisyren
6. Tar sig mellan benen när det är fototime (och han till slut hittat upp på scenen)
7. Frisyren.

*(Jag förutsätter faktiskt rakt av att han inte har något som ens tillnärmelsevis kan kallas för partner. Av något kön. Eller art.)

Samtal med lillasyster:

Hon: Vad ska du göra på lördag då?
Jag: Lördag? Tja... melodifestivalen kanske?
Hon: Det är ju alla hjärtans dag.
Jag: Jaha.
Hon: Min stenrika brittiska pojkvän* flyger från Kairo till Uppsala bara för att träffa mig då, och vi ska mysa med sushi.
Jag: Kul. Jag tror det blir tacos och hemmagjorda chokladbollar för mig och Noa.
Hon: Ok. Nu ska jag gå och beundra alla mina 500 par skor, mina 75 snygga små svarta klänningar i stl 32 (eftersom jag inte kan gå upp i vikt även om jag försöker) och sen ska jag väl gå på en av alla de roliga fester jag alltid går på**.
Jag: Kul. Jag ska fortsätta vara sjuk. Smittad av barnen.

----

* (Nej, ok. Exakt så sa hon kanske inte. Snarare sa hon väl bara hans namn.)

** (Nej, ok. Exakt så sa hon kanske inte heller. Ibland tar min bittra hjärna över lite. Men bara lite.)

Jag känner mig lite stressad. När jag tänkte börja blogga idag så tänkte jag väl skriva något om att det är skönt med snö. Typ. Men sen såg jag på förstasidan någon som bloggade om "alla hjärtans dag"-pynt, och då kom  jag på att jag borde pynta mer. Eller pyssla mer. Typ fixa i ordning de där minnesalbumen till barnen. Blogga mer om dem. Blogga mer överhuvudtaget. Blogga bättre så att åtminstone någon mer än de närmsta vännerna läser. Vara bättre på att prata med vännerna. Vara bättre på att träffa vännerna. Åka bort och hälsa på vännerna oftare. Men ändå vara hemma mer. Umgås med barnen mer. Vara en bättre mamma. Vara en gladare fru. Inte bara jobba. Men ändå fokusera på jobbet mer. Orka sköta företaget bättre. Men inte bli en sån där trist kvinna som bara bryr sig om barn och jobb. Läsa mer. Få hemmet snyggare. Motionera mer. Till exempel åka skidor. Men ändå ta hand om barnen på fritiden.

De som säger att det var slitigare förr har nog inbillat sig. Att gå på ett fält och dra upp lite rovor, vad är det mot att ha ett ständigt krav på sig att vara smart, bildad, bra mamma, härlig fru, perfekt anställd, duktig företagare, ha ett vackert hem och ett vackert yttre och samtidigt försöka vara lagom avslappnad så att man inte stressar upp barnen?

Och sen försöka vara rolig på det? (Nej ok då. "Rolig" är väl inget krav från samhället. Mest från mig själv. Det är enklare att vara icke-perfekt om man kan driva med det.)

Inte konstigt att man blir trött ibland.

Det här med att man blir en bättre anställd för att man har fått barn, det måste ju vara en modern myt i klass med "män vill visst ta ut föräldraledighet, de har bara inte råd".

För ärligt talat. Vilka fördelar ska man dra upp på intervjun?

Att man har blivit lomhörd på höger öra due to två småbarn som tycker om att ha skriktävling?
Att man har utvecklat en svår schizofreni eftersom man har behövt gå från "hejsan älskling, ska mamma torka bort bajset ur rumpan" till "Hejsan älskling... ska vi gå och lägga oss en stund?" på två minuter.
Att man har lite svårt att hänga med i diskussionerna på lunchrasten eftersom man somnar mitt i matlådan pga treåring med växtvärk som gråter hela nätterna?

Som jag ser det finns det ett enda starkt argument till att anställa en småbarnsförälder:
"Ni kommer bara behöva betala ungefär 50% av min lön. För de övriga dagarna kommer gå åt till vab som försäkringskassan betalar, eller karensdagar för att man har blivit smittad av ungarnas dagisbaciller. Vilken deal va?!"

Bitter? Moi? Inte alls.
Bara lite illamående.
Magsjuk, sådär.
Dagisbaciller, probably.
The fun just keep on leaving.
 

Noa går på ridskola. Noa ska nog sluta på ridskolan. Välj fritt en av följande anledningar:

- ridskolan är galen och går fortare framåt än en nästanfyraåring klarar av. Eller vad sägs om att trava ståendes på tredje lektionen? Rida baklänges (I wish att jag skämtar, men det gör jag inte) på femte lektionen?

- han får röda ögon efter 2 sekunder tillsammans med en häst

- det är faktiskt rätt jobbigt att stressa ut på landet en kväll efter jobbet och ha en nästanfyraåring som varje gång får ett hysteriskt utbrott av trötthet när lektionen är slut.

- han själv säger att han vill sluta rida och börja dansa balett istället.

Anledning emot:

- Jag vill att något av mina barn ska rida!

För förutom all kärlek, mys, allt roligt och superfantastiskt med barn, så är ju själva poängen att leva genom dem. Att uppleva sin barndoms höjdpunkter en gång till.

Ja, det och så att ha levande dockor att klä och styla precis som man vill.

Så slutar han med ridningen kommer det bli dyra pengar som läggs på syskonmatchande retrokläder, det kan jag ju lova. Nån belöning för att vara förälder ska man väl ändå få?

 

De som har många läsare verkar ha så otroligt inriktade bloggar. Jag förstår inte riktigt hur de lyckas? Har de inte ungefär 1000 tankar varje dag som de vill dela med sina läsare? Eller tänker de så inriktat från början?

Jag vet inte hur många olika bloggar jag skulle behöva ha. Säkert 20 eller fler. Let's lista:

En "åh vad det är synd om mig för jag bantar men älskar choklad och har ont i huvudet"-blogg

En "gud vilken knäpp reklam jag hörde/såg och nu måste dissa"-blogg.

En "så här är livet som småbarnsförälder och jag ironiserar lite över det så att jag verkar vara en sån där cool mamma som har världens distans till det, men egentligen älskar jag varje sekund av det"-blogg.

En "jag är arg feminist och världen är fucked up"-blogg.

En "idag gjorde jag det här och det var kul"-blogg.

En "jag har egentligen inget att säga men tror att jag tappar läsare om jag bloggar för sällan, därför skriver jag något krystat inlägg som varken är kul, sorgligt, intressant eller läsvärt och tappar därför läsare, vilket moment 22"-blogg

En "jag diskuterar med idioter (jo, de är idioter) på Familjeliv.se"-blogg

En "nu ska jag försöka få mig själv att känna mig mer akademisk genom att skriva nedlåtande inlägg om white trash-människor"-blogg

En "nu ska vi dissekera varenda framträdande i hela melodifestivaltjottafräset och analysera både penntroll (Nanne Grönwall som halleluja inte är med i år) och antikrist (Carola som halleluja inte är med i år) ända ner till tårna"-blogg.

En "mina barn är så söta, vet ni vad de sa?"-blogg.

En "varför blir aldrig jag upptäckt och känd och betald krönikör?"-blogg.

Många bloggar blir det.
Och jodå, jag har hört talas om det där med taggar.
Men de gör ju inte bloggen mer nischad. Bara mer strukturerad.
Och det är ju det nischade, det inriktade jag behöver.
För att kunna slå igenom*.



*(Jo, jag börjar väl fatta någonstans att mitt stora "break-through" inte kommer komma genom en halvtrist blogg som uppdateras var tredje dag. Men jag orkar inte släppa min lilla fantasi än, så låt mig låtsas?)

Jag diskuterar det evighetslånga ämnet "Får man dricka alkohol när man ammar?" på ett visst diskussionsforum.

Och mammorna till alla Kevin och Alicia och Molly därute är så förfasade. Herregud!
"Om man inte kan hålla sig från alkohol när man ammar så kanske man inte skulle ha skaffat barn?"

Jag skulle vilja kontra med:

"Om man inte kommer kunna hjälpa ens barn med skolarbetet efter att de har bytt till storbarnsavdelningen på förskolan eftersom man har så sinnessjukt eftersatt tankeverksamhet så kanske man inte skulle ha skaffat barn?"

Jag undrar vad ungen lider mest av? Några deciliter alkoholfri mjölk, eller en förälder som måste anlita privatlärare för att ungen ska klara tvåans matteläxa?

Jag tror inte att jag har varit riktigt tydlig med hur mycket sushi betyder för mig. Hur stor trygghet jag finner i sushi.
Jag har mycket att tacka sushin för, helt enkelt.

Som jag har nämnt tidigare har jag en märklig kropp. Den reagerar sällan på paracetamol eller ibuprofen, däremot försvinner huvudvärken i ett kick vid en bit marabou. Men om man då jobbar på att bli lite mindre överväldigande i sin kroppshydda, kan man ju inte riktigt vända sig till maraboun. Man kan inte heller förlita sig på en mumsig pizza när dagen har varit trist och grå och förkylningen inte försvinner. Ett skrovmål från Max för att lätta på molntäcket fungerar inte heller.

Men sushi. Ah, sushi. Enligt viktklubb är det jättelite kalorier i sushi. Det har jag tagit fasta på. Sushi kan man vända sig till när man har fått skäll på jobbet för något som inte var ens fel. Sushi finns där när det har regnat i en vecka och man har ont i huvudet för tjugofjärde dagen i rad. Sushi är vännen i nöden, räddaren i … nöden (dålig fantasi här), en filt över det kalla. Kort sagt: tack och lov för sushi!

Synd bara att det utbud som finns här i byhålan där jag arbetar nu är tämligen påvert. Konsum får leverans måndag, onsdag och fredag. Åtta ynkliga små bitar. De kortaste ätpinnar jag någonsin sett. (Och de kan inte ens bära högklackat för att försöka se längre ut, såsom mina stackars förkrympta ben kan roa sig med). Men, jag ska inte vara kräsen.
Sushi!


(Jag funderar på att göra det här inlägget osynligt för min ”men älskling, det är ju jättedyrt med sushi, hur ofta äter du det egentligen?”-make)

Så står det på en vacker kylskåpsmagnet jag har. Och jag tror faktiskt stenhårt på det. För om jag hade orkat bry mig om alla dammråttor och smulor och smutsiga fönster som borde ha åtgärdats den här helgen, då hade jag ju inte hunnit med:

efterrättsmys,filmfrossa,kärleksgos,pusskramar,biblioteksbesök,shopping,framtidsplanering,diskussioner,lekar,pianospelning,kramkalas,soffslappning, och allt annat som jag faktiskt har hunnit med.

Så jag tänker att det sämmer nog. Ett rent hem ÄR ett tecken på att man inte har något viktigare att fylla livet med.

Och så tänker jag också att alla superstylade hem på styleroom.se nog är ett resultat av småbarnsfamiljer som har haft sin årliga städning, och är så hänförda av att det fanns ett golv därunder alla klossar och legobitar och pusselbitar att de genast måste ta ett kort och lägga ut på internet för att visa att de faktiskt har ett hem som går att vistas i de också. Att den vita soffan hinner bli solkig redan innan de får rutan "uppladdningen av bilderna lyckades", det är en helt annan historia.