blandkatterochkorvar -

Timesaver!

Det är så skönt. Någon har sagt ungefär precis allt det jag vill säga.
Besök: http://paparkaka.com/ och läs remixen av skämtskriften (ja alltså, jag måste reducera skiten till ett skämt. Världen blir för sorglig annars) "Mansförtryck och Kvinnovälde".

Det är som sagt så skönt. För nu slipper jag sitta och för tusende gånger försöka förklara att man inte kan ha kakan och äta den. Att man inte i ena sekunden kan säga att kvinnor diskriminerar män som vårdnadstagare, för att i nästa påstå att kvinnor och män är fundamentalt olika och skapta för olika saker.

Jag slipper för tusende gången förklara att feminismen inte alls ignorerar att män också är förfördelade, utan att det är lite det feminismen går ut på: bättre liv för alla. Screw the könsroller. För alla.

Och jag slipper svära och raljera och driva med denna fullblodsidiot Pär Ström. För någon har redan gjort jobbet åt mig.
Så jävla skönt.

Allt finns redan där.
Så läs och fatta.
Så kan jag återgå till att blogga om vad jag hört på radio.

2009-03-30 @ 19:24:09 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det var då själva!

Vad är det för fel på radbrytningen? Jag skriver in texten, det ser normalt ut. Jag publicerar och tada! Jag framstår som en sjuttonårig emotjej som tycker att det ser lite artistiskt ut att bryta meningar mitt i. Lite spontant sådär.

Det är icke min mening! (Med min tur kommer även denna korta lilla mening delas upp på flera rader)

För övrigt är jag lite stolt över att Noa hänger med i nyhetsflödet så bra.

Jag: Idag väckte din lillasyster mig halv fem. Hon är en riktig ung...
Noa: (fyller i): ungjävel!
Jag: Nej men, så får man väl inte säga?
Noa: Nej. Bara dumma poliserna säger så. Apajävel säger de.
Jag: Vad säger snälla poliserna då?
Noa. Hmm.... "hej fina lilla apa" säger de snälla poliserna.

Nära, men ändå inte riktigt rätt.

2009-03-30 @ 11:25:31 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Spike, I presume?

Idag i morgonpasset i p3 diskuterade Martina och Kodjo vad som var troligast: att det finns vampyrer,
eller att det finns zombies?

Och jag tycker att det är så självklart: vampyrer är ju mycket troligare än zombies.
Och det säger jag inte bara för att jag gillar att kolla på Buffy!

Det är väl inte så jättemärkligt ifall något folkslag som levde i typ transsylvanien inte hade
tillgång till bra föda, utan fick äta råttor och fåglar istället. Och så kanske köttet var oätligt, men
blodet gav bra näring. Efter ett tag evolutionerades vampyrtänder fram. Och vem som helst som helt plötsligt vaknar
med vampyrtänder blir väl lite självmedveten och blyg. Så de drog sig tillbaka till stora slott - för i slott finns det ju
alltid många råttor och annat smått och gott (pun intended!).

Et voilá! Vampyrer.

Sen behöver man väl kanske inte dra så höga växlar på det där med vitlök och speglar och kors och sånt?
Egentligen finns det säkert helt logiska förklaringar till det. Vitlök lär ju inte passa så jättebra ihop med
råttblod. Speglar - ja, alltså. Hade DU velat spegla dig om du hade utvecklat vampyrtänder all of a sudden?
Och så kors. Ja, det är ju faktiskt rätt vettigt att hålla sig borta från kristendomen, om du frågar mig.
Zombies däremot? Inte troligt alls.

Och sen var jag framme vid jobbet och klev ur bilen och såg att min man hade ringt.
Så jag ringde upp genast (något av barnen kunde ju ha blivit sjukt).
Och han svarar i telefonen och säger innan jag hinner säga något: "Lätt att vampyrer är troligare!"

Det känns så jävla skönt att ha gift sig med precis rätt person!

2009-03-30 @ 10:43:46 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Husletare. Igen.

Först skulle vi köpa hus.
Sen ändrade vi oss och skulle bygga hus.
Sen ändrade vi oss tillbaka, och skulle köpa hus.
Sen bestämde vi oss definitivt för att bygga hus.

Och sen fick vi inget bygglov.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett.
Att köpa hus.
Problemet är att våra krav inte riktigt motsvarar vår budget.

Jag kan inte ens räkna antalet budgivningar vi har förlorat.
(Och ibland har det varit tur. Vad katten tänkte vi på?)
Men nu är vi som sagt på G igen.

Och det där perfekta lilla trähuset från 20-talet som är nydränerat och har nytt tak, stor trädgård, trägolv, fräscht badrum och stort kök och som kostar 900 000, det väntar på oss.
Inom pendlingsavstånd till jobb och bra förskola också.
Of course.

2009-03-29 @ 19:33:56 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vad är det för fel på folk?

Nog för att jag kan vara opedagogisk ibland. För det kan jag verkligen.
Typ ryta i "men tyyyyst" när barnen har lekt "vem kan skrika hallå högst vid middagsbordet".
Eller kanske kasta iväg en penna när Noa för femte gången försökt rita på tangentbordet vid datorn när jag sitter och försöker skriva matlista.
Eller möjligtvis utlova lördagsgodis (som han egentligen inte får äta) bara för att få hem Noa från bibblan utan bråk och skrik.

Och ibland inträffar alla dessa opedagogiska saker på samma dag.
Typ en dag då man har varit vaken sen kl. halv fem (och då också varit vaken på natten när den väldigt överförfriskade maken ramlade in runt tretiden).
Typ idag ja.

Men ändå känner jag att jag i alla fall inte är dum i huvudet.

Som mamman på bibblan som med berått mod hugger tag i sin treårige sons luva när han springer iväg i ett trotsutbrott.
Vilket självklart resulterar i att han ramlar baklänges (och får antagligen riktigt ont också) varpå hon rycker upp honom genom ett fast tag i armen, och sen bär iväg honom i armen.

Eller som mamman på cafét som skriker på sin tvååring för att han har ett utbrott över att han egentligen ville ha köttbullar istället för pannkakor. Och som skriker "nu får du faktiskt SKÖTA DIG! Vi kan ju aldrig komma hit igen om DU ALLTID SKA VARA SÅ JOBBIG. Nu har du fått de här pannkakorna, SÅ ÄT UPP DEM FÖR FAN!"

Eller som pappan på Ica som slänger in sin tvååring i framsätet.
Utan bilbarnstol. Och kör sen iväg i världens fart. Och riskerar ungens liv.

Och det värsta är nästan att folk omkring inte reagerar. Det verkar bara vara jag som glor med öppen mun.
För alla andra är så vana.

För såhär är det tydligen ok att behandla sina barn i dagens Sverige.
Du får inte skrika på din hund, men ditt barn?
Äh, så länge ungjäveln lär sig lyda är det all good.

2009-03-28 @ 18:08:32 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Grillad

I SVT går just nu programmet "Grillad". Ett roastingprogram där ett gäng komiker roastar en kändis. De ska vara elaka och driva med kändisen.

Medverkande idag är bl.a. Peter Wahlbeck, Josefine Johansson, Claudia Galli, Adde Malmberg. Och så Anna Book som roastas.

Och jag bara undrar: skulle det inte vara komiker som roastade? Och en kändis som roastas?

(Och det skämtet var ungefär i samma klass med de skämt som presenteras i "Grillad". Och då är jag inte en betald komiker i TV på bästa sändningstid.)

Det enda roliga är Anna Books blick när hon försöker verka oberörd och cool när de skämtar om henne, när man ser att hon tar jätteilla vid sig. Och det blir liksom bara pinsamt.

Det kan kanske bero på att SVT har missat den lilla poängen att man inte ska driva med folk som redan är nere på botten.

2009-03-27 @ 21:14:23 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Undrar, sa flundran.

Var kommer det uttrycket från egentligen? "Undrar, sa flundran, om gäddan är en fisk?"
Jag googlade lite och blev inte klokare alls. Mer än att många fler än jag använder det som rubrik på sina blogginlägg.

Kanske är det en kvarleva från något radioprogram?
Någon reklam?
Här hade jag kunnat be mina lyssnare ringa in och berätta vad de tror, om jag hade varit i radio. Och haft lyssnare.
Istället skulle jag ju kunna be folk skriva in och berätta vad de tror. Om jag hade haft läsare.

I alla fall. Mycket väsen för ingenting. (Det vet jag däremot var det kommer ifrån. En gammal Kalle Anka-film! Det visste ni kanske inte?)

Det jag skulle flundra-undra över, var vad min lillasyster ska hitta på ikväll.
Henne rike, romantiske och brittiske pojkvän som dock är kortare än vad hon är (Och det kan jag skriva helt öppet, för han kan inte läsa svenska.) är på besök i några veckor. Så jag antar att hon ska gå ut på något roligt ställe och bli uppassad på och utbjuden och allt kommer vara romantiskt och väldigt rikt.

Själv ska jag äta tacos, poppa popcorn med ungarna och sitta i min ensamhet när de har somnat.
Dricka cola och se på någon tjejfilm och mysa för mig själv.

Och det är så jag vet att min förbannade vinterdepression har släppt.
Jag vill faktiskt inte byta mina tacos och popcornsgalna ungar mot rika pojkvänner och roligt studentuteliv.
Hade jag bloggat om det för några månader sen - eller vänta nu.
När jag bloggade om ungefär liknande skillnader för några månader sen, lyste bitterheten igenom. Mycket.

Nu är jag faktiskt nöjd.
Halleluja!

2009-03-27 @ 11:47:55 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Nog för att jag inte tror men...

I dagens horoskop står det (och jag citerar ordagrant):

"Det är ett bra tillfälle att titta i spegeln och fundera över hur du kan förbättra ditt utseende."

Det väcker lite frågor.

1. Finns det någon som tittar sig i spegeln och inte alltid tänker på hur hen kan förbättra sitt utseende?
Inte jag i alla fall. Det är väl lite därför man tittar sig i spegeln?

2. Var är utvecklingen påväg? Kommer vi snart kunna läsa "du åt lite för mycket kalorier i helgen, ut och rör på fläsket" i horoskopet?

3. Varför är det bara vi vädurar som ska förbättra vårt utseende? Vågen ska förbättra relationer med sina närmaste, oxen ska fundera över vad som är hens drivkraft, skorpionen ska förändra sin inställning till jobbet, stenbocken ska få mer tid över till barn och familj osv osv. Men tydligen är det bara vi vädurar som är så embarmligt fula att vi ska fundera på vad vi ska göra för att bli snyggare.

Hade jag trott på horoskop hade det här känts lite väl märkligt. Och betungande.
Eller näe, jag stirrar redan tillräcklig mkt i spegeln och funderar på hur jag ska bli snyggare.
Men det känns lite märkligt att kosmos uppmanar mig att göra det.

Men lydig som jag är kan jag ju inte låta bli:

Vad gör jag nu då? Ska jag maila in till Nerikes Allehanda och fråga?
"Hej, jag lydde mitt horoskop och tittade mig i spegeln. Så här ser jag ut då.
Jag vet dock inte riktigt vad jag ska göra för att förbättra mitt utseende.
Men det verkar vara väldigt viktigt för er, så ni kanske har lust att hjälpa till?
Tack på förhand. /En ful vädur"

Ja, det får jag nog göra.
Svar kommer upp på bloggen när jag har fått det.

2009-03-26 @ 10:28:08 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Genier i arbete

Jag funderar på ett nytt spel.
Akademikershotspelet.
Also kallad "ängslig medelklass-drinskpelet."
Tror jag minsann.

Jag måste bara rannsaka mig själv lite.
För att hitta material.
Men I'll be back!

Förhoppningsvis är jag färdig med spelet innan helgen, så att ni har något att sysselsätta er med på helgens fester.

2009-03-26 @ 08:48:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Prozac?

Jag har precis läst brevet från byggnadskontoret som säger "Ha ha, ni kommer inte att få bygga något hus inte. In your face! Bara för att ni har velat fram och tillbaka och till sist tagit er i kragen och kommit fram till ett beslut, har vi tänkt jävlas med er. Suck on it!" (Ja, exakt så stod det. Fast med lite fler paragrafer och hänvisningar till negativt beslut pga riksintresse för flyget och bullernivåer och sånt)

I alla fall, jag har precis läst det brevet och är ändå... glad? Alltså inte "åh vad kul att vår dröm om att flytta till den by där min mamma har växt upp och min morfar byggde upp sin gård har krossats"-glad. Men jag faller inte ner i ett svart hål. Jag har inte rusat till någon pizzeria för att tröstäta. Jag har inte beställt stora påsar godis för att tröstäta. Jag har inte ens gråtit.

Jag vet inte vad det är för fel på mig.
Vår?
Kärlek?
Prozac?

2009-03-25 @ 16:01:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vacker vinterdag

Idag när jag körde till jobbet glittrade rimfrosten. Träden var isigt vita och pudersnön såg ut som små bitar av gnistrande stjärnor. En sån där underbart vacker vinterdag!
Synd bara att vi är i slutet av mars!

Igår läste jag förresten i aftonbladet att någon forskare menar att man inte blir lyckligare av att få barn.
De få stunder av lycka man känner inför deras framsteg och deras leenden, uppväger tydligen inte allt slit.
Och jag bara hoppas att han inte har barn. Inte för att man inte får tycka att det är jobbigt med barn (ibland är det sjukt jobbigt), utan mer för att jag tycker att det låter så absurt. "De få stunder man blir lycklig av barnen".

Mina barn gör mig lycklig.
Jag hade inte bytt mitt liv mot något annat i hela världen.
Och just det tänkte jag faktiskt när jag igår kröp ner i sängen bredvid en fyraåring med växtvärk i benen och visste att jag skulle se fram emot en natt med gnäll och gråt och lite sömn.
Ändå.
Klart som fan att de gör mig lycklig.

2009-03-25 @ 09:07:57 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Earth hour

På lördag ska man ju släcka alla lampor och stänga av sin TV och tända ljus och mysa med sin familj.
Men vad gör man om ens familj 1) sover och 2) är ute på krogen? (Ni får själva placera ut 26-åringen, 4-åringen samt 1.5-åringen på dessa två alternativ.)

Ska jag tända stearinljus och filosofera för mig själv?
Träna crosstrainer i mörkret efter att ha gjort chokladbollssmet och ätit den med händerna?
Blogga... går inte nej.
Sova?

Jag är ju dessutom sjukt mörkrädd, så det här känns inte alls lockande.
Det finns ingen som vill komma och hålla mig sällskap?
Jag kan bjuda på stearinljus, chokladbollssmet och mitt mörkrädda sällskap. Mycket lockande!

Vad sa ni?
Låta bli att släcka ner?
Jag visste inte att det var ett alternativ.

2009-03-24 @ 11:50:50 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Insert valfri svordom här

Båda skolsköterskorna är i aulan till klockan tolv. Varpå de har lunch.

Har jag nämnt det förut?
Det går i alla fall sjukt jävla bra nu.

2009-03-24 @ 08:39:04 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det blir alltid värre framåt natten.

Nej, Rubriken har väl egentligen ingenting med inlägget att göra. Men helt plötsligt fick jag den textraden i huvudet, och eftersom jag använder den här bloggen till att häva ur mig precis allt jag tänker på (att jag har några läsare alls är faktiskt rätt remarkabelt (eller anmärkningsvärt, om ni så önskar) ) kände jag att jag ändå ville förära det här inlägget med lite Skifs-poesi.

Så.

Dagen har inte börjat bra.
När man börjar dagen med snö över hela de (tunna) strumpbyxorna, då vet man att det inte går bra nu.
När man sen får ett hårstrå i ögat som gör ont och stör sikten, då vet man att det inte går bra nu.
När man due to nämnda hårstrå i ögat backar på ett garage, då vet man att... ja, ni fattar.

Sen kan vi fortsätta morgonen med snorhal isbana på hela motorvägen. Bilen svajade hit och dit (fastän jag bara körde i 70), och jag satt och formulerade "hej, jag har precis överlevt en bilolycka"-blogginlägg i huvudet. Det går alltså inte bra nu. Lägg gärna till att det förbannade hårstråt fortfarande är kvar i ögat.

What to do?
Som jag ser det har jag två alternativ:

1. Gå till systemet, köpa lite sprit och dricka mig full. På så sätt skulle jag ju definitivt slippa problemet med ett hårstrå i ögat, ety när jag är full bryr jag mig inte om såna petitesser. Dessutom skulle jag slippa oroa mig för att köra hem på den ishala motorvägen. Ett väldigt lockande alternativ, som dock blir lite svårt att utföra med tanke på att jag... ska jobba.

2. Gå ner till vår skolsköterska och be henne att ta ur hårstråt. Inte lika roligt, men antagligen bättre för min framtida karriär.

Svåra val jag står inför så här på morgonkvisten.

2009-03-24 @ 08:34:59 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dramaqueens

I vår familj är vi rätt dramatiska. Eller ok, vi ska tala klarspråk: vi är ena rediga drama queens hela högen.

När jag och maken bråkar låter det ungefär så här.

Jag: Varför är du så sur?
Han: För att du köpte en tröja jag tycker är ful.
Jag: Va? Det är ju min tröja! Jag vet inte om jag vill leva med någon som blir sur för att jag inte klär mig som han tycker passar sig.
Han: Nehej, men då flyttar jag väl då.
Jag: Ja gör det! Vi kan skiljas! Men kan vi vänta tills imorgon, för gästerna kommer snart och jag behöver att du gör en pajdeg.

Det här har smittat av sig på barnen. Noa, 4 år, ifall någon lämnar sovrummet när han vill att man ska stanna kvar:
"Här ligger jag alldeles ensam och ingen vuxen vill vara med mig. Min mamma och pappa vill inte vara med mig jag är helt ensam och jätteledsen och grååååter och ingen kommer in till mig!"

Det fattas bara att Emmy, 1.5 år, ska häva ur sig "va?! Tycker du att jag är tjock eller?" när bvc-tanten väger henne på hennes (Emmys alltså) 18-månaderskoll som väntar runt hörnet.

2009-03-23 @ 18:26:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

2 veckor

Rubriken antyder att något händer om 2 veckor. Typ att jag skulle fylla 25. Men jag har ändrat mig, jag ska inte blogga om min förestående födelsedag. Mer än vad jag redan har gjort i alla fall.

Jag har nämligen insett att de senaste veckorna har jag inte bloggat om mycket mer än viktproblem och födelsedagar.
Så om jag inte vill få en nutrilettbar i födelsedagspresent är det nog bäst att jag håller käften om sånt nu.

Istället tänker jag fokusera på viktiga saker här i livet. Som att försvarsministern kom på besök till våra barns förskola idag. Helt oförberett, vi visste ingenting innan. Det tycker jag faktiskt är lite taskigt. Vi hann ju inte trycka upp några snygga tröjor med läckra budskap på.
Att TV varit där och filmat tycker jag är än mer taskigt.

Hade jag vetat om det hade jag orkat tjafsa med ungarna igår kväll om att bada och tvätta håret...

"Hej hej. Det var värst vad du var smutsig lilla unge."

2009-03-23 @ 16:18:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fortsättningen på white trash-bingon

Ja, ovan nämnda spel blev ju omåttligt populärt. Det har översatts till fyra språk, och ska snart distribueras i japan. Jag kommer kunna leva enbart på intäkterna från det inom en snar framtid.
Men jag känner att jag inte kan nöja mig. Jag måste sträva vidare. Därför kommer nu fortsättningen: barnvagnsskyltsleken!

Förutsättningar

Personlighet: Gärna elitistisk, småelak, lite översittare
Rekvisita: Möjligtvis en kikare, papper och penna för att räkna poäng
Plats: Överallt där föräldrar kör barnvagn.

Spelregler

Placera dig på något ställe där det finns en stor chans att se många barnvagnar.
När du ser föräldrar med barnvagn, se till att inte titta på vilket namn det står på den där lilla registreringsskylten som nästan alla idag har. Det allra bästa är att gå bakom föräldrarna, så att du ser barnet, men inte registreringsskylten på framsidan. Studera sen föräldern/föräldrarna och hur vagnen ser ut. Gissa sen på vilket namn det kommer stå på skylten. Sen får du titta om vagnen har en registreringsskylt med barnets namn, och om du gissade rätt.

Poäng räknas som följer:

Vanliga namn som t.ex. Hampus och William och Tindra ger 1 poäng. Gissar man däremot rätt på en "kreativ" stavning (t.ex. Hampuz) får man 10 poäng.

Lite ovanligare namn får man 2 poäng för. Här kan man göra upp själva i sällskapet om vilka namn som ska räknas som vanliga resp. ovanliga. Men samma sak här, gissar man på Tedh och får rätt, så är det 20 istället för 2.

100 poäng får man om man lyckas pricka ett namn som inte finns på riktigt. Eller som inte borde finnas på riktigt. Lyckas man alltså pricka in en Maddoxia eller Sethelina så kan man kamma hem 100 sköna poäng. Detta är lite av den heliga graalen i barnvagnsskyltsleken, så använd er fantasi!

Jag är medveten om att det här är lite svårare än white trash-bingon, men å andra sidan gillar väl människor att utmanas?

Prisen får ni bestämma själva.
Jag är ju bara utvecklare.

(Jag pitchade det här spelet för några vänner som var över på middag igår. Men eftersom de är sunda, trevliga och glada människor verkade de inte gilla det.)

2009-03-22 @ 14:16:44 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Regler

Andra föräldrar verkar tycka att det är märkligt att vi inte har så många regler i vår familj. Men vi har faktiskt regler. Väldigt strikta, hårda regler som vi aldrig släpper på:

Den som köper en bamsebok till något av våra barn får jävlarimig se till att läsa den för ungarna tills de tröttnat.
Alternativt kan man få sitta på skämspallen lika många timmar som man är gammal
Den av oss som dricker mest vin när vi har vänner över på middag får sovmorgon dagen efter. (Det här kan resultera i lätt absurda tillställningar, men det är ett väldigt rättvist system i alla fall. För den som inte får sovmorgon kan åtminstone trösta sig med att fortfarande vara omtyckt i bekantskapskretsen. Idag var det jag som fick sovmorgon, kanske bör tilläggas.)
Den som äter upp den sista chokladbiten better run like there's no tomorrow.
Den som inte förstår ironi eller sarkasmer får ha en dumstrut på sig. Undantaget är pensionärer, mormor börjar gråta så väldeliga när hon alltid får gå omkring med den där dumstruten.

Sen har vi såklart några mindre trivselregler också (pluspoäng för gäster som ignorerar lukten av kattkiss, pluspoäng för gäster som tar med sig choklad i någon form, pluspoäng för gäster som är tjockare än vad jag är, pluspoäng för gäster som har barn med sig som kan underhålla våra små monster osv osv.) men generellt så har vi som sagt inte så många regler i vår familj.

2009-03-22 @ 09:58:19 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Lite renare

Vi har städat. Underbart!

Jag orkar inte blogga så mycket om det, för vi blev lite trötta.
Men en glad nyhet var att vi tydligen har tre katter! Han låg där någonstans under alla damtussarna.
Och vi som trodde att han hade rymt.

En sån glad fredag det blev!

2009-03-20 @ 19:03:28 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tyvärr dagens sanning

Jag har alltid misstänkt att folk överdriver lite i sina bloggar. När de skriver att de vadar bland dammråttor så kanske det ligger en ynka liten dammig mus i ett hörn. När de säger att de har spaghetti upp till taket, så handlar det om något stänk på ena golvlisten.

Och jag ska inte påstå att jag har varit bättre. Jag kan också överdriva lite, för att det blir roligare så (sen hur jävla kul det blir kan man ju ifrågasätta). Men nu när jag säger att vi lever i kaos så överdriver jag inte.
Jag önskar att jag hade gjort det.

Men när man kommer hem från jobbet och möts av en 1.5-åring som har mina bättre begagnade trosor runt sig som en kjol (vad det säger om min rumpstorlek vill jag gärna ignorera just nu), och sekunden därpå råkar trampa i en pöl kattkiss - då är det kaos. Och dags att städa.

Helt utan överdrifter.

2009-03-19 @ 22:12:52 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Orättvist var bara förnamnet.

Jag tycker att det är orättvist att just när jag har fått ny motivation i det gigantiska viktminskningsprojektet, köper min man hem ett 10-pack med delicatobollar.

Jag tycker också att det är orättvist att det samma dag bjuds på enorma, maffiga och saftiga (I presume) bullar på jobbet.

Men ännu mer orättvist är detta: När jag pga stenhård vilja, lite självhypnos och facebookbildsurfande lyckas hålla mig ifrån både bullar och delicatobollar, vaknar jag lik förbannat och väger ett kilo mer på morgonen än vad jag gjorde när jag gick och la mig.

Det finns bara tre ord som kan beskriva detta:
What the fuck?

2009-03-19 @ 11:09:58 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Så kan man ju säga, men...

Vår lokaltidning brukar ha såna där "grattis på födelsedagen"-reportage ibland. Och häromsistens var det en man med som talade fem språk, hade skrivit sju romaner, hade arbetat både som kapten och affärsutvecklare och jag vet inte allt. Jätteimponerande, verkligen!

Men sen när man läste vidare, så visade det sig att han skarvade lite. Eller jag ska vara rak, han skarvade så in i helvete. Ren lögn. Romanerna var bara påbörjade och låg i en byrålåda. Egentligen pratade han bara engelska och svenska, men han kunde några ord på spanska och så kunde han räkna på finska. Kapten var han för sin egna lilla eka, och affärsutvecklare kan man tydligen kalla sig om man tipsar Olov på Ica om att de borde köpa in den där nya sortens chips.
Ja, ni fattar typen? Väldigt roligt, säkerligen. Men föga sanningsenligt.

Men sen kom jag på att det är ju så jag ska tackla min ålderskris. Räkna allt som är påbörjat som färdigt och utfört.
De kan få skriva ett "grattis på födelsedagen"-reportage om mig också om det ska vara så.

"Ellen, 25 år, har redan hunnit med mycket trots sin ringa ålder. Trots att hela hemmet är fullt av barn, har hon ändå hunnit med en karriär som frilansskribent (helt sant. Karriär är det trots att det bara är några få saker publicerade), och hon är författare till både kriminalromaner, kärleksromaner och barnböcker (inte lika helt sant. Men allt i byrålådan räknas ju tydligen!).

Vidare talar hon (räknar efter nu. Yksi kaksi, auf wiederschen, ciao bella, gå på tur, la vie en rose, hippo agora est, carpe diem, i medelhavinski där simski fiski, holla at your boy) en otrolig stor mängd språk. Hon bloggar för tusentals (man fick faktiskt ljuga!) läsare varje dag, och har precis börjat arbeta som kommunikationsexpert (ändra titlar, check!) vid sidan av sitt enormt framgångsrika (hrm hrm) företag.

På fritiden spelar hon klassisk musik på sin flygel (läs: klinkar hon lite håkanlåtar på pianot), och hon och hennes familj ska snart återvända till sina rötter och bygga ett vackert hus (läs: liten skolåda) på släktens mark.
Ellen är otroligt älskad av de hon förgyller sina dagar med (att de är mina ungar som är för små för att ha något val, behöver vi inte nämna) och hon har även haft en karriär som skådespelare (för ett betalt gig räknas. Även om man var nio år vid tillfället) vid sidan av allt sitt skrivande. Nyligen har hon också lyckats gå ner 50 kilo (ja, man fick skarva ja. Det har vi redan konstaterat) och nu är livet helt perfekt!"

Det känns som att det här är en väldigt hälsosam approach till livet.

2009-03-18 @ 16:25:04 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hej hej, hemskt mycket hej. (Obehagligt exhibitionistiskt inlägg)

Konversation med en kompis på msn:

Kompis: Kul frisyr du hade när du var Inga.
Jag: Ja, det är min Heidi-frisyr, jag gillar den. Så enkel att göra när man inser att håret ser förjävligt ut.
Kompis: Vaddå? Brukar du ha så på riktigt?
Jag: Ja, ibland?
Kompis: Typ på jobbet?
Jag: Ja?
Kompis: Troligt.

Därför, kära anonyma kompis.
Blandkatterochkorvar presenterar stolt: en dag på jobbet med Inga/Heidifrisyr!

2009-03-18 @ 13:45:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

When you wish upon a star...

Det sägs att vad en person önskar sig kan berätta allt om den personen.
Bah! Tillåt mig småle. Det tror jag faktiskt inte alls på.
Vi kan ju testa med min önskelista inför att jag fyller år (så får jag anledning att påminna om det, och dessutom får jag anledning att på ett någorlunda naturligt sätt säga vad jag önskar mig till de av er som faktiskt har anledning att köpa något.)

Ellens önskelista:

Resa
Resa
Resa
Resa
Håkan Hellström-notbok från notpoolen.se
Senaste boken från Elizabeth George
Hårförlängning
Biljetter/sällskap till Peace&Love-festivalen i sommar.
Plastikoperation
Ljuslyktor samt blomkrukor från Cults folklore-serie
Klänningar. Tänk 40/50/60-tal. Tänk markerad midja. Tänk urringning. Tänk för bövelen inte "ovanför knäet"-kort!

Så vad skulle det här säga då? Klänningar som signalerar att jag är tjej.
Heminredningssaker och böcker signalerar kanske lite hemmafru? Typ "pyssla i hemmet"-tjej?
Sen kommer vi över till plastikoperation och hårförlängning, som snarare signalerar osäker bimbo.
Och så slutligen resa resa resa resa som säger att jag vill bort bort bort bort från vardagen, och då gärna till musik
musik musik musik.

Summa summarum:
En kvinna med utseendekomplex som ofta pysslar i hemmet och läser, men som drömmer sig bort till dans dans dans och vill resa iväg från vardagen ett tag.

Ni ser, det är ju precis som jag sa här ovan.
Ren bullshit!

2009-03-17 @ 13:18:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mix MegaEmmy

Med dagens blandning av de bästa barnlåtarna här och nu.

"Jamåoeva jamåoeva pippi apa atta dej atta dej mamma heter duuu...."

Jodå.
Vem behöver mix megapol?
Eller ens en dj?
Här har vi ju en sångerska som vet att blanda låtar.

Jag kanske ska utlysa det här till en sån däringa bloggtävling som folk brukar ha?
Den som först kan identifiera alla låtarna i mixen här ovan, vinner..
...
...
... (ja, alltså, jag har verkligen precis så här dålig fantasi)
...
...
... en god äppelpaj. Fast man får komma hit och äta upp den.

2009-03-16 @ 20:08:33 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Fetbook

Jag undrar lite stilla ifall det har gjorts någon undersökning på ifall folks viktnedgångar har ökat efter att de blivit medlemmar på facebook. För helt plötsligt ser man sig själv på kort ifrån fester, i alla vinklar, när man inte är medveten om att kort tas, när man ser förjäklig ut.

Dessa kort som förut hade glömts av på någon rulle någonstans, eller i privata fotoalbum hamnar nu på internet där alla ens vänners vänner (inklusive ens egna vänner) kan se dem. Och varenda liten dubbelhaka syns jäkligt väl när man är medveten om hur många som kollar.

Varje gång man känner ett sug efter t.ex. choklad kan man således helt sonika logga in på facebook och titta på dessa förhatliga festbilder. Och sen ligger nog chokladkakan säker.

Fast egentligen är det kanske inte förhållandet mellan bantning och facebook man ska kolla upp.
Med tanke på alla konstiga miner, märkliga frisyrer och taskiga bilder som finns ute på bilder så är det kanske förhållandet plastikoperationer - facebook som bör undersökas.

Eller möjligtvis antalet "jag tänker dra en plastpåse över huvudet efter att ha sett mig själv på bild"-blogginlägg i relation till antal facebookmedlemmar.

Jag gör i alla fall mitt för att bättra på den statistiken.

2009-03-15 @ 19:15:52 Permalink Allmänt Kommentarer (5) Trackbacks ()

Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig.

Jag har suttit ute i solen och värmt mig.
Jag har sett knoppar sticka upp ur rabatten och hört fåglar kvittra.
Mina kinder är fortfarande varma från solens värme.

Och nu lyssnar jag på "Jag ger dig min morgon" i Håkan Hellströms version.
Och ibland är allting så jävla vackert.

Till och med så vackert att jag inte bryr mig om att vara cynisk, sarkastisk och vass.

2009-03-15 @ 13:42:42 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Min värld är inte densamma

Det har varit en jobbig kväll för mig.
Eller har varit och har varit, jag är ju mitt uppe i det.
Min värld har skakats i sina grundvalar.

Jag kom precis på mig själv att ropa "yes!" när Caroline af Ugglas fick en 12:a.

2009-03-14 @ 21:29:34 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

In välling veritas?

Av barn och fulla människor får man ju höra sanningen, sägs det ju.
Men hur ska man då tolka det om de säger fundamentalt olika saker?

Emmy, 1.5 år drar i min tröja:

"Där tutte. Usch! Blä!"

Full människa:

----

Nej, alltså det tänker jag inte skriva.
Men inte är det "usch och blä" i alla fall.

Undrar vad som händer om man super ungen full?

2009-03-14 @ 08:24:12 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Silverkanten på molnet

Visst kan man tycka att det suger (jag har en månad på mig innan jag fyller 25 och måste överge ungdomliga slangord till förmån för äldre, mer konservativa och seriösa ord, så jag tänkte köra hårt den tid jag har kvar.) att behöva gå upp kl. sex på en lördag.

Och visst kan man tänka sig att det vore skönare att sova vidare.
Och visst kan man tänka sig att ungjäklarna kanske kunde bygga en koja i sängen och leka lite tyst där.
Och visst kan det till och med hända att man väser fram det till barnet i sängen.

Men när man väl har tjatats upp ur ~~koman~~ sömnen, så finns det ändå en ljuspunkt.
Och nej, jag pratar inte om "kvalitetstid med barnen eftersom de är så mysiga på morgonen". Det är jag alldeles för trött för att uppskatta.

Nej, ljuspunkten jag talar om, silverkanten på mitt trötta moln är något så fantastiskt som "Lilla huset på prärien".

Egentligen inte så mycket för att jag tycker att serien är bra. Utan främst för att när jag väl har ångat upp mig över alla fel (Laura ska inte vara så mesig, Charles (pappan) ska vara mager och skäggig, hunden ska vara en bulldog etc etc etc) så är jag så ilsken och irriterad att jag är helt klarvaken och pigg.

Och så är det ju nostalgiskt också. Jag riktigt kastas tillbaka till när jag var 11 år och satt och eldade upp mig över alla felaktigheter. Ljuva nostalgi...

2009-03-14 @ 06:47:01 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förresten.

Förra helgen (jodå, på den omtalade festen som jag tjatar om eftersom jag aldrig kommer iväg på något) träffade jag en kille som hävde ur sig att han skulle vilja ligga med Pernilla Wahlgren.

Inte bara "skulle kunna tänka sig det om hon höll käften" eller "om inget annat fanns", utan hon fanns liksom med på någon lista någonstans.

Jag försöker fortfarande komma ur chocken.

Jag vet inte vad som är mest störande? Att någon som på ytan verkar normal visar sig ha såna otäcka böjelser, eller det faktum att jag faktiskt gillar Caroline af Ugglas låt i melodifestivalen?*

Jag känner att jag har många, långa och dyra terapitimmar framför mig.

*(Resumé för nytillkomna läsare: Jag hatar mycket. Och några som jag verkligen avskyr är Wahlgren-familjen samt Caroline af Ugglas. Inte nog med att jag har behövt omvärdera min syn på Charlotte Perelli, är det dags att börja vänja mig vid Caroline nu också? Men Pernilla Wahlgren-föraktet lämnar jag aldrig någonsin därhän. Vem skulle jag vara då?
En glad och snäll människa? Det går ju inte för sig. Lång förklaring, lång parentes. Men nu är jag färdig.)

2009-03-13 @ 20:26:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lisa säger sanningen

2009-03-13 @ 15:09:34 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Aaaaaaah!

Tandläkarbesök i morse.
Och jag kan leva* med pirret.
Med dreglet.
Med bortdomningen.
Med att jag sluddrar.
Med att bita mig i kinden.

Men nu kliar det, men när jag kliar så räcker det inte.
Fantomkli, på något sätt!
Jag blir tokig!!!!

*( "leva med" som i "jag blir inte tokig av det", inte som i "det här kan jag stå ut med hela livet". Kanske bäst att klargöra.)

2009-03-13 @ 11:35:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I'm shorty

Jag har en alldeles för kort klänning på mig idag.
Så kan det gå när man inte kommer sig för att tvätta.

Det är faktiskt lite jobbigt.
Om jag tappar något får jag liksom sparka det framför mig ända tills jag kommer in på mitt kontor och äntligen kan böja mig ner. Och det går väl an om det är en penna eller något. Men papper vill liksom inte lyssna på mig.

Man kan ju kanske fråga sig varför jag köpte en så kort klänning, om jag nu tycker att det är så jobbigt?
Ja, fråga på ni. Jag har inget svar i alla fall. Impuls?

Det värsta är att jag ska hämta ungarna på deras förskola idag.
Jag är aldrig där, det är alltid P som får hämta och lämna.
Och så när jag väl dyker upp så har jag en klänning så kort att jag påminner om Julia Roberts (Och då inte i "Notting Hill", utan en annan berömd film med henne.) Jag ser verkligen fram emot att försöka kränga på trotsiga barn deras vinterkläder iklädd världens kortaste klänning.
Verkligen verkligen.

(Hur kul vore det inte om jag hade illustrerat det här inlägget med en bild då?!
Så kul ska vi inte ha det.)

2009-03-12 @ 14:26:30 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Äntligen!

(Först och främst vill jag påpeka att jag nog ska sluta lyssna på p3 och p1 och gå tillbaka till reklamradio. Så här självanalyserande, självutlämnande och kvasidjup kan jag ju inte fortsätta vara.)

Men nu så, tillbaka till det egentliga ärendet: Jag är glad. På riktigt. Inte bara sådär "oj, jag hittade en bortglömd chokladbit i väskan"-glad, utan mer glad i grund och botten. Kanske kanske kan jag drista mig till att hoppas att min årliga vinterdepression har börjat dra sig tillbaka? För om jag är glad fastän det snöade igår och det är -7 grader ute i mitten av mars, då har något hänt. Och om jag kan blogga med dundrande huvudvärk om att jag är glad, utan att klaga på huvudvärken, då har något hänt.

Våren, tror jag minsann att det är. Den gömmer sig därute under all snö, och bara väntar på mig.
Och så otroligt härligt det är att känna sig glad. Nöjd. Förhoppningsfull.
Snart så. Snart är det dags för sandaler och tunna vårjackor.
Snart är det dags att äta glass i solen.
Snart är det dags för fågelkvitter, knoppar och blommor.

För övrigt så tror jag att om jag bloggar tillräckligt länge kommer jag om några år kunna följa mina blogginlägg så att de kan ge mig en fingervisning om när jag börjar bli deppig.
Någon gång i oktober, gissar jag på. Fram tills mars. Det är ju bara ett halvår.
Med andra ord behöver jag flytta till ett land utan vinter om jag ska slippa vara nere i halva mitt liv.
Nåja, det löser sig nog! (Ser ni? Positiv inställning. Jag ÄR glad!)

(Här hade jag tänkt lägga in en bild på hur glad jag är. Men sen kom jag på att blir helt cp på mobiltelefonbilder.
Så jag ändrade mig. Inlägget skulle ju vara av positiv karaktär och inte skrämmande.)

2009-03-12 @ 09:36:31 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ålderskris, typ liksom alltså ba

En av de saker jag oroar mig främst över (förutom sjukdomar och död och sorg och sånt) är att jag när jag är gammal
och ligger för döden ska ångra alla de saker jag aldrig gjort. Bara för att jag inte vågat.
Och man tycker ju att den insikten borde göra att jag vågar mer, men näppelunda.
Jag vågar ingenting.

Jag vågar inte skriva min roman, av rädsla för att den ska vara dålig.
Jag vågar inte ta plats (nu pratar jag i verkliga livet, inte på nätet), av rädsla för att bli avskydd.
Jag vågar inte chansa.
Jag vågar inte hoppas.

Tänk om jag aldrig skriver den där boken? Tänk om jag när jag är 80 aldrig har bott utomlands och haft mitt eget lilla
bed and breakfast. Tänk om jag aldrig har hoppat fallskärm? Tänk om jag aldrig har stått på en stand-upscen?
Tänk om jag inte gör någonting. Tänk om jag inte vågar någonting?

Jodå, det luktar 25-årskris, jag vet. Och med råge.
Men hur kan det komma sig att jag inte har hunnit med någonting?
Jag har ju inte gjort någonting?
Jag vill också vara fucking Hanna Hellquist.
Eller åtminstone något liknande.

Hur högtravande och melodramatisk låter inte jag?
Eller löjeväckande kanske, till och med?
(Jodå, någon har lekt med synonymer till patetisk. Man måste ju variera sig.)

2009-03-11 @ 13:27:26 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Jodå, det här känns sunt.

Klockan är 12.01 och jag har inte ätit något sen igår kväll vid femtiden.
Undrar om man kan gå en hel dag utan att äta, och faktiskt inte känna sig hungrig?
Eller - klart man kan. Anorektiker har ju pejl på det läget.
Låt mig omformulera mig: undrar om JAG kan gå en hel dag utan att bli hungrig?

Probably inte. Men det torde vara rätt effektivt? Jag menar, alla har ju hört talas om flygvärdinnedieten eller broccolisoppedieten.

Men den nya "efter att ha varit på fest och fått massor med komplimanger så att du helt glömt av att du bantar och därför vräkt i dig både pizza och chips och popcorn och läsk och vin, ser du bilder på dig själv på facebook och inser att du hade en rätt bra anledning till att inte äta pizza och chips och sånt och försöker nu i den tråkiga verkligheten kompensera för denna helg med utsvävningar genom att inte äta alls" - dieten, den kanske ni inte har hört talas om?
Förrän nu då.

Den kan också kallas "det är tråkigt att äta nyttigt, så därför kör vi lite bergochdalbana när det gäller kaloriintag"-dieten.
Eller bara "det är mars det är mars det är mars det är mars, bara tre månader kvar till badsäsong så den här frallan får vara min middag för resten av veckan"-dieten.

(Nej, jag har inte blivit sjuk. Jag har bara försovit mig. Och jobbat över frukostfikat.
Ingen större fara med andra ord. Men jag borde nog ta mig till närmsta mataffär innan texten blir ännu suddigare och rummet snurrar ännu mer.)

2009-03-10 @ 12:01:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bloggdrottningen

På festen (jag vet att jag är patetisk. Men jag kommer inte ut så ofta. Om tre veckor kanske jag har kommit över att jag har varit på fest för en gångs skull.) var det säkert två personer som inte var mina vänner som hade läst min blogg.

Jag kände mig som värsta bloggdrottningen.
Jag säger då det.

Patetisk? Jag tycker att det ordet florerar ofta i den här bloggen, men det känns som att det bara är... så jag.

2009-03-09 @ 22:14:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Inte alltid guld som glimmar

Jag är så trött på att det alltid beskrivs som så himla positivt att ha ett rikt känsloliv.
Att ha nära till sina känslor. Att lätt känna för något.

Det är inte så underbart alltid, det är faktiskt riktigt jobbigt.
Särskilt i kombination med att vara överanalyserande.

Det må vara tråkigt att vara avtrubbad,
men då slipper man i alla fall gråta på jobbet för att man har läst en sorglig dödsannons.

Jag skulle gärna slippa gråten.

Jag skulle gärna slippa att vara rädd så fort det är mörkt ute.
Jag skulle gärna slippa min tendens att bli blixtförälskad i fel person.
Jag skulle gärna slippa att bli så förbannat arg för ingenting.
Jag skulle gärna slippa att bli ledsen för inbillade tonfall hos vänner.
Jag skulle gärna slippa att vara så osäker på allting att en enkel tågresa blir ett stort projekt.
Jag skulle gärna slippa att vara så orolig för nära och kära så fort de är fem minuter sena hem.
Jag skulle gärna slippa att känna så förbannat mycket hela jäkla tiden.

Vad skönt det vore om jag kunde få vara lite neutral någon gång.
Och visst är det härligt att ha nära till skratt.
Att kunna bli glad hur enkelt som helst.
Att vara förtjust, lycklig, kär och galen.

Men när det så fort kan gå över till något annat känns det som att det ibland kunde vara skönt med en paus.
Jämna ut det lite.
Lite färre dalar, lite färre toppar.
Inte nog med att livet skulle bli mycket enklare.
Jag skulle nog vara lite enklare att leva med också.

Jag har hört att det ska finnas medicin mot sånt här.
Något på... v? Valium?

2009-03-09 @ 14:02:26 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()