Ellen mumlar: jag vill rida!
Jag vill jag vill jag vill! Jag saknar det så himla himla mycket. Förutom att det är oerhört superroligt, är det även bra motion! Jag är mycket svettigare efter ett pass ridning, än efter ett aerobicspass. Man får muskler, tränar hela kroppen - och har roligt samtidigt! Helt otroligt!
Ridning är alltså den enda motionsform jag tycker är kul. Tyvärr är det också en dyr sport, i alla fall om man vill rida på ridskola, som jag vill. Det känns trist nog lite omöjligt att börja med ridning just nu. Även om vi har fått ekonomin på fötter, är det dyrt att vara föräldraledig. En 6-700 i månaden på ridning är för mycket för oss. Det är nästan så att jag gråter blod. Den enda motionsform jag tycker är rolig är svindyr. Just my luck!
Kanske man skulle skaffa sig en sugardaddy? Eller stå på stadens torg i bara ridkavaj och ridstövlar, och insamla pengar under devisen "så fort jag fått ihop tillräckligt mycket för en termins ridlektioner, slipper du se mig mera".
Det kanske vore en idé?
Ridning är alltså den enda motionsform jag tycker är kul. Tyvärr är det också en dyr sport, i alla fall om man vill rida på ridskola, som jag vill. Det känns trist nog lite omöjligt att börja med ridning just nu. Även om vi har fått ekonomin på fötter, är det dyrt att vara föräldraledig. En 6-700 i månaden på ridning är för mycket för oss. Det är nästan så att jag gråter blod. Den enda motionsform jag tycker är rolig är svindyr. Just my luck!
Kanske man skulle skaffa sig en sugardaddy? Eller stå på stadens torg i bara ridkavaj och ridstövlar, och insamla pengar under devisen "så fort jag fått ihop tillräckligt mycket för en termins ridlektioner, slipper du se mig mera".
Det kanske vore en idé?
Noah söt
Noah pekar på sitt knä där han har ett sår.
Jag: Oj, har du sår där?
Noah: Jaa
Jag: Vad har hänt då? Har du ramlat?
Noah: Neej.... padda bita
Jag: Oj! Har en padda bitit dig i knät? En sköldpadda?
Noah: Jaa!!
Jag: Vilken knasig padda
Noah: Jaa!
(Noah ser på bilder på Pelles jobb, från en jobbmaskerad.)
Jag: Titta Noah, en kille som är utklädd till en banan!
Noah: Tokigt!
Emmy ligger och gnäller och jag är på väg till henne från köket. Kommer in i
vardagsrummet och ser att Noah har stoppat in ett finger i munnen på henne, som hon kan suga på.
Så att hon slutar gnälla!
(Noah har fått en slemmig liten orm i gummi, som han tycker är jätteläskig. Men lite spännande ändå.)
Noah: Mamma, mamma!
Jag: Jaa?
Noah: Mamma?
Jag: Jaa?
Noah: Ormen! Ormen! Där!!
Jag (ser inte ormen vilket inte är så märkligt eftersom den är i ett helt annat rum): Var?
Noah: Där! Golvet! Aj! Foten! Ormen!
Jag: Biter ormen dig?
Noah: Jaa!
(Noah har lånat en McDonaldsballong på Pelles jobb, han slår den i golvet så att den nästan lossnar från pinnen):
Noah: Mamma! Sönder!
(Jag lagar)
Jag: Nu får du inte slå den i golvet.
Noah: Näe
(...)
Noah: Mamma! Sönder!
(Jag lagar) Jag: Nu får du inte slå den i golvet.
Noah: Näe
Jag: Alltså INTE slå den i golvet.
Noah: Näe
(...)
Noah: Mamma! Sönder!
(Noah kommer hem med kattmat, han och Pelle har varit och handlat)
Noah: Kullen (trull), nej! Nej, kullen! Sluta!
Noah ropar: Lill-miss! Lill-miss!
Noah: NEJ kullen! Nej! Sluuta! Lill-miss ha!
Och så favorituttrycket: Mamma, sluuuuuta! (Jag byter blöja, tar på skor, sitter vid datorn eller gör något annat han inte gillar)
Jag: Oj, har du sår där?
Noah: Jaa
Jag: Vad har hänt då? Har du ramlat?
Noah: Neej.... padda bita
Jag: Oj! Har en padda bitit dig i knät? En sköldpadda?
Noah: Jaa!!
Jag: Vilken knasig padda
Noah: Jaa!
(Noah ser på bilder på Pelles jobb, från en jobbmaskerad.)
Jag: Titta Noah, en kille som är utklädd till en banan!
Noah: Tokigt!
Emmy ligger och gnäller och jag är på väg till henne från köket. Kommer in i
vardagsrummet och ser att Noah har stoppat in ett finger i munnen på henne, som hon kan suga på.
Så att hon slutar gnälla!
(Noah har fått en slemmig liten orm i gummi, som han tycker är jätteläskig. Men lite spännande ändå.)
Noah: Mamma, mamma!
Jag: Jaa?
Noah: Mamma?
Jag: Jaa?
Noah: Ormen! Ormen! Där!!
Jag (ser inte ormen vilket inte är så märkligt eftersom den är i ett helt annat rum): Var?
Noah: Där! Golvet! Aj! Foten! Ormen!
Jag: Biter ormen dig?
Noah: Jaa!
(Noah har lånat en McDonaldsballong på Pelles jobb, han slår den i golvet så att den nästan lossnar från pinnen):
Noah: Mamma! Sönder!
(Jag lagar)
Jag: Nu får du inte slå den i golvet.
Noah: Näe
(...)
Noah: Mamma! Sönder!
(Jag lagar) Jag: Nu får du inte slå den i golvet.
Noah: Näe
Jag: Alltså INTE slå den i golvet.
Noah: Näe
(...)
Noah: Mamma! Sönder!
(Noah kommer hem med kattmat, han och Pelle har varit och handlat)
Noah: Kullen (trull), nej! Nej, kullen! Sluta!
Noah ropar: Lill-miss! Lill-miss!
Noah: NEJ kullen! Nej! Sluuta! Lill-miss ha!
Och så favorituttrycket: Mamma, sluuuuuta! (Jag byter blöja, tar på skor, sitter vid datorn eller gör något annat han inte gillar)
Så här är det dårå...
... jag har fått ett jobb! Ska skriva papper på onsdag kl. 10!
Så nu ska jag upp på stan och köpa lite kläder. Man kanske behöver mer än en kjol och typ två tröjor om man ska jobba?
Så nu ska jag upp på stan och köpa lite kläder. Man kanske behöver mer än en kjol och typ två tröjor om man ska jobba?
Komiker
Jag har en hemlig dröm: att bli stå-uppkomiker. Jag tror faktiskt att jag skulle vara bra på det. Inte Betnér-bra, men ärligt talat tycker jag att jag är bättre än några av tjejerna i det blå laget i parlamentet. Eller så kan det kanske vara för att de inte har min humor. I alla fall, jag tycker att jag är rolig. Jag tycker att komiker är roliga. Det har nästan slagit över. Jag kommer bli en ministalker. Imorgon ska jag och maken fira fem år, och då se Betnér här i stan. Alltså, han uppträder. Vi har inte bjudit in honom till vårt firande privat. Fast det kanske skulle vara en idé...
Ah, var var jag? Jag tappade bort mig i lite, hrm, obeskrivbara fantasier där ett tag. Jo, stalker! Så här är det: om andra kan vara helt besatta vid Kent och klä sig i vitt för att de säger det (hallå?! Det var faktiskt rätt absurt!), då kan ju jag börja hylla de jag tycker är bra. Typ börja lämna N på dagis klädd i indianchaps med öppen bak á la Schyffert. Då skulle jag göra en insats för folkhälsan, eftersom alla som såg mig skulle tänka till en extra gång innan de stoppade något onyttigt i munnen. Eller så skulle jag kunna... yxmörda Runar? Undrar om en norsk är lika ok att mörda som en dansk? För är det en dansk är det ju inget farligt. Nog med referenser nu. Det låter bara smörigt. En stalker ska vara läskig, inte smörig.
Men sen undrar jag ibland: hur svårt är det att vara komiker? Jag menar, så länge man har de rätta förutsättningarna så är det väl inte svårt? Som Johan Glans. "Hej, jag är en skåning som ser ut att vara 12. Dessutom har jag rolig röst. Så om jag kör lite på "skåning som ser oskyldig ut och hamnat i storstan och är lite vilsen"-grejen, så är jag home safe. Eller Betnér. Han är sjukt rolig. Men spelar roll, för även om han drar ett dåligt skämt så märker man det inte eftersom ens hjärna är upptagen med "fan-vad-snygg-han-är-fan-vad-snygg-han-är-undrar-hur-det-var-om-han-var-singel-eller-nej-han-har-ju-sambo-och-just-ja-jag-är-ju-gift-så-jag-får-väl-fortsätta-flukta-på-håll"
Sen har vi t.ex. Schyffert och Robert Gustavsson som är roliga på gamla meriter. Alltså, Schyffert är ju kul nu också, men om han inte vore det så skulle man ändå bara tänka "Jamen tänk Glenn Killing i manegen, killen har ju gjort så mycket bra", och så förlåter man det där halvtaskiga skämtet som bara gubben längst fram skrattade åt, eftersom han inte riktigt hörde, men ville skratta eftersom han trodde att alla andra skulle skratta och han ville vara en del av gemenskapen för han är så ensam sen hans fru lämnade honom fastän det var hans fel eftersom han ignorerat henne i 30 år.
Eller Annika Lantz - drar hon ett dåligt skämt så tänker jag automatiskt "ja, men hon har två småbarn och hennes yngsta hade reflux och det kan inte ha varit lätt, så hon behöver inte vara så superrolig längre, dessutom gillar hon också ostbågar har jag läst, vem kan inte älska någon som älskar ostbågar"? (Nu måste jag ta en paus och be lite till högre makter att Pernilla Wahlgren inte ska gilla ostbågar, måste jag gilla henne då liksom?)
Så sammanfattningsvis är det nog inte så svårt att vara en framgångsrik komiker ändå. Antingen behöver man ett roligt utseende/dialekt. Och mitt utseende klassas nog som skrattretande - häromveckan gömde N en duplobit under ett veck på min kropp. Det var först igår jag hittade den i bh:n.
Eller så behöver man vara riktigt snygg, förutom att vara rolig - då passerar de dåliga skämten förbi utan att märkas. Så om jag tar ett lån och fixar till mig lite via några operationer, kan jag nog köra lite stand up på lokala pizzerian om något år.
Det tredje alternativet är att spela på gamla meriter - där faller jag platt tyvärr. Och så sista vägen: satsa på att få folk att känna medlidande, då är de mer förlåtande när man inte är så rolig. Jag kan fixa medlidande, jag lovar. Jag ska bara se till att E får kolik först.
Nu hoppas jag att Betnér är rolig imorgon. Men det är han tydligen alltid i Örebro, enligt egen utsago.
Ah, var var jag? Jag tappade bort mig i lite, hrm, obeskrivbara fantasier där ett tag. Jo, stalker! Så här är det: om andra kan vara helt besatta vid Kent och klä sig i vitt för att de säger det (hallå?! Det var faktiskt rätt absurt!), då kan ju jag börja hylla de jag tycker är bra. Typ börja lämna N på dagis klädd i indianchaps med öppen bak á la Schyffert. Då skulle jag göra en insats för folkhälsan, eftersom alla som såg mig skulle tänka till en extra gång innan de stoppade något onyttigt i munnen. Eller så skulle jag kunna... yxmörda Runar? Undrar om en norsk är lika ok att mörda som en dansk? För är det en dansk är det ju inget farligt. Nog med referenser nu. Det låter bara smörigt. En stalker ska vara läskig, inte smörig.
Men sen undrar jag ibland: hur svårt är det att vara komiker? Jag menar, så länge man har de rätta förutsättningarna så är det väl inte svårt? Som Johan Glans. "Hej, jag är en skåning som ser ut att vara 12. Dessutom har jag rolig röst. Så om jag kör lite på "skåning som ser oskyldig ut och hamnat i storstan och är lite vilsen"-grejen, så är jag home safe. Eller Betnér. Han är sjukt rolig. Men spelar roll, för även om han drar ett dåligt skämt så märker man det inte eftersom ens hjärna är upptagen med "fan-vad-snygg-han-är-fan-vad-snygg-han-är-undrar-hur-det-var-om-han-var-singel-eller-nej-han-har-ju-sambo-och-just-ja-jag-är-ju-gift-så-jag-får-väl-fortsätta-flukta-på-håll"
Sen har vi t.ex. Schyffert och Robert Gustavsson som är roliga på gamla meriter. Alltså, Schyffert är ju kul nu också, men om han inte vore det så skulle man ändå bara tänka "Jamen tänk Glenn Killing i manegen, killen har ju gjort så mycket bra", och så förlåter man det där halvtaskiga skämtet som bara gubben längst fram skrattade åt, eftersom han inte riktigt hörde, men ville skratta eftersom han trodde att alla andra skulle skratta och han ville vara en del av gemenskapen för han är så ensam sen hans fru lämnade honom fastän det var hans fel eftersom han ignorerat henne i 30 år.
Eller Annika Lantz - drar hon ett dåligt skämt så tänker jag automatiskt "ja, men hon har två småbarn och hennes yngsta hade reflux och det kan inte ha varit lätt, så hon behöver inte vara så superrolig längre, dessutom gillar hon också ostbågar har jag läst, vem kan inte älska någon som älskar ostbågar"? (Nu måste jag ta en paus och be lite till högre makter att Pernilla Wahlgren inte ska gilla ostbågar, måste jag gilla henne då liksom?)
Så sammanfattningsvis är det nog inte så svårt att vara en framgångsrik komiker ändå. Antingen behöver man ett roligt utseende/dialekt. Och mitt utseende klassas nog som skrattretande - häromveckan gömde N en duplobit under ett veck på min kropp. Det var först igår jag hittade den i bh:n.
Eller så behöver man vara riktigt snygg, förutom att vara rolig - då passerar de dåliga skämten förbi utan att märkas. Så om jag tar ett lån och fixar till mig lite via några operationer, kan jag nog köra lite stand up på lokala pizzerian om något år.
Det tredje alternativet är att spela på gamla meriter - där faller jag platt tyvärr. Och så sista vägen: satsa på att få folk att känna medlidande, då är de mer förlåtande när man inte är så rolig. Jag kan fixa medlidande, jag lovar. Jag ska bara se till att E får kolik först.
Nu hoppas jag att Betnér är rolig imorgon. Men det är han tydligen alltid i Örebro, enligt egen utsago.
Lite sur faktiskt...
Låt mig först säga: vi är tacksamma för allt vi får, det är tanken som räknas! Så, nu är det avklarat. Nu till gnället.
Våra vänner och släktingar torde vid det här laget veta att vi gillar unisexkläder. Vi vill kunna ha samma garderob till Noah som till Emmy. Vi vill inte klä Emmy i en mängd klänningar, rosa, spets och gullesnutt. Vi vill inte klä Noah i masa murrig grönt, trist grå eller ful "pojkorange". Vi vill ha färgglada, lekvänliga barnkläder! Dels har vi sagt det rakt ut, dels borde det synas på ungarna vad vi gillar för kläder. Men ändå! Varje förbannad gång vi får presenter som består av kläder: gullesnuttrosa till Emmy och mörkt och tufft till Noah. Kan ni tänka er något mer skrattretande än söt-Noah i tuffa kläder?
Och jag kan inte se det på något annat sätt än att de försöker pika oss. Typ "nu köper vi lite riktiga kläder till ungarna. Stackars Emmy har ju ingen opraktisk klänning alls. Och stackars Noah får ju gå omkring med färger på sig! Bäst att rätta till". Det är så det känns. Och då blir jag faktiskt sur. Vad har de för rätt att pika oss? Ska vi börja göra likadant?
En bok i näringslära till föräldrarna som låter sin ettåring äta godis och dricka läsk.
Ett träningskort till tjockisen.
En chokladask till hon som är för smal.
Rogaine till han som tappar håret.
Almanacka till han som alltid virrar till allt.
En spargris till hon som slösar.
En hårfärgning till hon med den hemska hårfärgen.
En kassabok för hon som har massor med pengar och unnar sig massor, men säger att hon har dåligt med pengar.
En kurs i allmänt hyfs till den otrevlige.
Ett sykit till han som alltid har trasiga byxor.*
Och så vidare och så vidare. Vore det särskilt trevligt? Antagligen inte! Så varför kan inte vi lämnas i fred? Om det nu tar emot att köpa en grön sparkdress helt utan rosa till Emmy - skit i att handla kläder, istället för att köpa något som vi inte gillar! Om man inte kan förmå sig att köpa en lila tröja till Noah - hitta på något annat, men inte kläder som vi inte gillar! För vi blir inte glada. Vi blir mest sura, och så vågar vi inte be om kvittot för att vi inte vill såra någon (istället häver jag ur mig det hela här, passiv agressiv? Jag?) så vi får försöka byta utan kvitto.
Och det värsta är att Noah bara behöver kläder i julklapp. Vad ska man göra? Skriva ut en manual? Lista kläder som är ok? Jag vet inte.
Jag tror att jag gör det faktiskt. Här kommer en liten manual, ifall någon skulle få för sig att köpa kläder till korven och emmsan:
En sån här vill vi INTE ha till Emmy!
Däremot är sånt här helt ok!
Vi tar ett exempel till, det här verkar vara svårt nämligen.
*ryser ända in i benmärgen* Alltså - byts direkt, kvitto eller ej.
Däremot är den här snygg. Och rosa, tänka sig!
Vi kör lite för Noah också:
"Åh herregud jag skickar honom hellre naken till dagis"-inte ok!
Fin!
Ett till exempel då, för de som inte hängde med:
"Hej, jag heter Cevin och är jättetuff" - nej tack!
Det finns mörka kläder som är fina, också! Den här till exempel.
Och så avslutar vi med vad jag tycker är superfint, det jag VILL klä barnen i:
Emmy:
Noah:
Är det förståeligt nu? Kan vi slippa byta kläder nu?
Och som sagt - vi är tacksamma för att få något, men vem vill ge bort presenter som inte är uppskattade och som byts? Inte jag i alla fall.
*(Dessa personer är såklart helt fiktiva, och tar någon åt sig är det en ren slump som jag inte tar ansvar för)
Våra vänner och släktingar torde vid det här laget veta att vi gillar unisexkläder. Vi vill kunna ha samma garderob till Noah som till Emmy. Vi vill inte klä Emmy i en mängd klänningar, rosa, spets och gullesnutt. Vi vill inte klä Noah i masa murrig grönt, trist grå eller ful "pojkorange". Vi vill ha färgglada, lekvänliga barnkläder! Dels har vi sagt det rakt ut, dels borde det synas på ungarna vad vi gillar för kläder. Men ändå! Varje förbannad gång vi får presenter som består av kläder: gullesnuttrosa till Emmy och mörkt och tufft till Noah. Kan ni tänka er något mer skrattretande än söt-Noah i tuffa kläder?
Och jag kan inte se det på något annat sätt än att de försöker pika oss. Typ "nu köper vi lite riktiga kläder till ungarna. Stackars Emmy har ju ingen opraktisk klänning alls. Och stackars Noah får ju gå omkring med färger på sig! Bäst att rätta till". Det är så det känns. Och då blir jag faktiskt sur. Vad har de för rätt att pika oss? Ska vi börja göra likadant?
En bok i näringslära till föräldrarna som låter sin ettåring äta godis och dricka läsk.
Ett träningskort till tjockisen.
En chokladask till hon som är för smal.
Rogaine till han som tappar håret.
Almanacka till han som alltid virrar till allt.
En spargris till hon som slösar.
En hårfärgning till hon med den hemska hårfärgen.
En kassabok för hon som har massor med pengar och unnar sig massor, men säger att hon har dåligt med pengar.
En kurs i allmänt hyfs till den otrevlige.
Ett sykit till han som alltid har trasiga byxor.*
Och så vidare och så vidare. Vore det särskilt trevligt? Antagligen inte! Så varför kan inte vi lämnas i fred? Om det nu tar emot att köpa en grön sparkdress helt utan rosa till Emmy - skit i att handla kläder, istället för att köpa något som vi inte gillar! Om man inte kan förmå sig att köpa en lila tröja till Noah - hitta på något annat, men inte kläder som vi inte gillar! För vi blir inte glada. Vi blir mest sura, och så vågar vi inte be om kvittot för att vi inte vill såra någon (istället häver jag ur mig det hela här, passiv agressiv? Jag?) så vi får försöka byta utan kvitto.
Och det värsta är att Noah bara behöver kläder i julklapp. Vad ska man göra? Skriva ut en manual? Lista kläder som är ok? Jag vet inte.
Jag tror att jag gör det faktiskt. Här kommer en liten manual, ifall någon skulle få för sig att köpa kläder till korven och emmsan:
En sån här vill vi INTE ha till Emmy!
Däremot är sånt här helt ok!
Vi tar ett exempel till, det här verkar vara svårt nämligen.
*ryser ända in i benmärgen* Alltså - byts direkt, kvitto eller ej.
Däremot är den här snygg. Och rosa, tänka sig!
Vi kör lite för Noah också:
"Åh herregud jag skickar honom hellre naken till dagis"-inte ok!
Fin!
Ett till exempel då, för de som inte hängde med:
"Hej, jag heter Cevin och är jättetuff" - nej tack!
Det finns mörka kläder som är fina, också! Den här till exempel.
Och så avslutar vi med vad jag tycker är superfint, det jag VILL klä barnen i:
Emmy:
Noah:
Är det förståeligt nu? Kan vi slippa byta kläder nu?
Och som sagt - vi är tacksamma för att få något, men vem vill ge bort presenter som inte är uppskattade och som byts? Inte jag i alla fall.
*(Dessa personer är såklart helt fiktiva, och tar någon åt sig är det en ren slump som jag inte tar ansvar för)
Att man aldrig blir nöjd
Jag förstår inte vad som har flugit i mig. Varför kan jag aldrig bli nöjd?
Först bodde vi i en etta, och då ville vi bara få det större. Sen bodde vi större, men i ett dåligt område. Sen flyttade vi till ett bättre område, men för trångt. Och då ville vi ju få stort och ett bra område. Och riktigt kök. Och gärna trädgård.
Och nu bor vi ju så. Och ändå är jag inte nöjd! Helt plötsligt duger inte rummen. Jag vill göra följande förändringar:
Noahs rum
- Måla om
- Göra väggmålning/sätta upp snygga wallies
- Måla sängen vit
- Rensa ut leksakerna
- Måla om de vita möblerna
- Lägga nytt golv
Badrummet
- Helkakla
- Byta badkar
- Byta handfat
- Sätta in nya skåp och sånt
Vardagsrummet
- Lägga nytt golv
- Byta ut sofföverdraget till ett vitt
- Skaffa en snygg matta som även är praktisk
- Byta ut soffbordet till det vita från Ikea
- Skaffa nya gardiner
- Köpa en stor, mysig fåtölj
- Skaffa en till bokhylla
Som ni ser är det bara nytt och skaffa och köpa och mer mer mer. Och det värsta är att när jag skulle vara klar med det skulle jag börja längta efter att bo i hus istället.
Varför har det blivit så? När blev jag slav under konsumenthetsen? Jag fattar inte!
Nu tittar jag på vår tristbeiga soffa och där ligger Emmy och sover så sött. Jag ska vara nöjd med det jag har!
(Men visst, nya gardiner och lite mysbelysning och nya kuddar till soffan kanske inte är helt onödigt...)
Först bodde vi i en etta, och då ville vi bara få det större. Sen bodde vi större, men i ett dåligt område. Sen flyttade vi till ett bättre område, men för trångt. Och då ville vi ju få stort och ett bra område. Och riktigt kök. Och gärna trädgård.
Och nu bor vi ju så. Och ändå är jag inte nöjd! Helt plötsligt duger inte rummen. Jag vill göra följande förändringar:
Noahs rum
- Måla om
- Göra väggmålning/sätta upp snygga wallies
- Måla sängen vit
- Rensa ut leksakerna
- Måla om de vita möblerna
- Lägga nytt golv
Badrummet
- Helkakla
- Byta badkar
- Byta handfat
- Sätta in nya skåp och sånt
Vardagsrummet
- Lägga nytt golv
- Byta ut sofföverdraget till ett vitt
- Skaffa en snygg matta som även är praktisk
- Byta ut soffbordet till det vita från Ikea
- Skaffa nya gardiner
- Köpa en stor, mysig fåtölj
- Skaffa en till bokhylla
Som ni ser är det bara nytt och skaffa och köpa och mer mer mer. Och det värsta är att när jag skulle vara klar med det skulle jag börja längta efter att bo i hus istället.
Varför har det blivit så? När blev jag slav under konsumenthetsen? Jag fattar inte!
Nu tittar jag på vår tristbeiga soffa och där ligger Emmy och sover så sött. Jag ska vara nöjd med det jag har!
(Men visst, nya gardiner och lite mysbelysning och nya kuddar till soffan kanske inte är helt onödigt...)
Ur ett annat perspektiv...
Systra mi är i Dublin. Mamma ska till Sydafrika om någon månad, och sen till Thailand efter jul. Men de har ingen aning om vad riktig lyx innebär.
Idag åkte jag nämligen och storhandlade ensam. Utan barn. I en hel timme! En hel timme med bara mig själv och mina tankar. Och så alla andra som handlade då. Jag lyxade till och med till det och köpte en sån där minipåse ostbågar. Sen satte jag på musik som inte var skriven av Astrid Lindgren! Och lyssnade på hög volym och åt mina ostbågar i min ensamhet på vägarna hem.
Det är lyxigt det!
Nu sitter vi och tittar på Emil. Noah Nakenfis i soffan och knubbsälen Emmy i famnen. Det är också väldigt väldigt lyxigt.
Idag åkte jag nämligen och storhandlade ensam. Utan barn. I en hel timme! En hel timme med bara mig själv och mina tankar. Och så alla andra som handlade då. Jag lyxade till och med till det och köpte en sån där minipåse ostbågar. Sen satte jag på musik som inte var skriven av Astrid Lindgren! Och lyssnade på hög volym och åt mina ostbågar i min ensamhet på vägarna hem.
Det är lyxigt det!
Nu sitter vi och tittar på Emil. Noah Nakenfis i soffan och knubbsälen Emmy i famnen. Det är också väldigt väldigt lyxigt.
Un, dos, tres!
Ja ja jänet. Du säger, jag lyder! (men jag fattade inte om jag skulle hitta på egna "3 saker jag..." så jag tog samma som dina. Hoppas att det var meningen. ;-)
3 saker jag skäms för:
- Min kropp. Obviously
- Min avundsjuka. Gläds åt andra istället Ellen. Gläds!
- Mitt humör. Usch.
3 saker jag är stolt över:
- Mina barn
- Att jag nästan alltid lyckas med det jag företar mig
- Min hjärna
3 saker jag vill göra nästa år:
- Resa. Men det ska nog vänta tills 2009.
- Jobba. Jag vill få jobb!
- Umgås med min älskade familj så mycket jag kan.
3 händelser detta år som jag aldrig kommer glömma:
- Emmys födelse. Det absolut häftigaste jag har varit med om!
- Vår husbilssemester. 2 vuxna varav en gravid kvinna och en tvååring i en liten husbil. Det kunde ha blivit katastrof, men istället blev det underbart och jag insåg hur mycket kärlek jag har i mitt liv.
- Typ alla tusentals roliga saker Noah har gjort. Det som får representera det blir nog: "Kotte boorta! Nämen?!"
3 saker jag inte kan klara vardagen utan:
- Noah
- Emmy
- Pelle
3 personer jag avundas:
- Jänet, för hennes braiga jobb.
- Malin, för att hon fick jobb så nära inpå examen, helt på egna meriter
- Elin, för hennes superba jobb
(Ja, massa jobb. Men ärligt talat, jag har allt annat i livet. Det enda jag saknar är ett bra jobb)
3 personer jag utmanar att göra en liknande lista:
- Lisa
- Sarah
- Vafan, mina vänner bloggar ju inte så det blir ingen tredje!
3 saker jag skäms för:
- Min kropp. Obviously
- Min avundsjuka. Gläds åt andra istället Ellen. Gläds!
- Mitt humör. Usch.
3 saker jag är stolt över:
- Mina barn
- Att jag nästan alltid lyckas med det jag företar mig
- Min hjärna
3 saker jag vill göra nästa år:
- Resa. Men det ska nog vänta tills 2009.
- Jobba. Jag vill få jobb!
- Umgås med min älskade familj så mycket jag kan.
3 händelser detta år som jag aldrig kommer glömma:
- Emmys födelse. Det absolut häftigaste jag har varit med om!
- Vår husbilssemester. 2 vuxna varav en gravid kvinna och en tvååring i en liten husbil. Det kunde ha blivit katastrof, men istället blev det underbart och jag insåg hur mycket kärlek jag har i mitt liv.
- Typ alla tusentals roliga saker Noah har gjort. Det som får representera det blir nog: "Kotte boorta! Nämen?!"
3 saker jag inte kan klara vardagen utan:
- Noah
- Emmy
- Pelle
3 personer jag avundas:
- Jänet, för hennes braiga jobb.
- Malin, för att hon fick jobb så nära inpå examen, helt på egna meriter
- Elin, för hennes superba jobb
(Ja, massa jobb. Men ärligt talat, jag har allt annat i livet. Det enda jag saknar är ett bra jobb)
3 personer jag utmanar att göra en liknande lista:
- Lisa
- Sarah
- Vafan, mina vänner bloggar ju inte så det blir ingen tredje!
Fråga: hur många märkliga människor finns det i världen?
Svar: alldeles för många!
Läs i den här tråden. Där blev en mamma väldigt sårad över att någon sa att hennes son såg ut som en tjej. Jaha? So what?! Spelar det någon roll? Är det väldigt illa att man inte kan se könet på ett så litet barn?
Sen kommer ett ännu större ärkepucko och skriver i tråden. Jag citerar
"Förstår att du, TS, blir lite ledsen. Jag kände också så i början, varför trodde alla att hon var en kille. Min lilla underbara tjej, som var såååå söt och tjejig (har 2 killar sedan innan och det var skoj att få en liten prinsessa!!!! ;o) )och så säger folk "han " om henne hela tiden.
Nu har jag slutat att bry mig, hon har säkert bara ett sådant sätt - hon ser på sina bröder och lär sig hur man ska vara. Men, samtidigt är hon mycket mer feminim är killarna är, gången, vad hon leker med osv. Jag tycker inte att man ska kunna se fel, men det är antagligen något inte jag kan se."
Hennes lilla barn som inte ens är två år går alltså mer feminint än tjejerna? Ursäkta, men borde inte såna föräldrar få soc på sig? Om de har lyckats lära tjejen att gå feminint (vad betyder det, att svänga på höfterna, att vifta med rumpan?), så är de nog inte lämpliga föräldrar. Eller så inbillar de sig det bara, och då är de "bara" förståndshandikappade. Either way kanske de inte kvalar in för "parent of the year".
Människor är dumma. Det är jobbigt. Det är synd om människorna. Särskilt om mig, som behöver inse exakt hur dumma alla andra är.
Läs i den här tråden. Där blev en mamma väldigt sårad över att någon sa att hennes son såg ut som en tjej. Jaha? So what?! Spelar det någon roll? Är det väldigt illa att man inte kan se könet på ett så litet barn?
Sen kommer ett ännu större ärkepucko och skriver i tråden. Jag citerar
"Förstår att du, TS, blir lite ledsen. Jag kände också så i början, varför trodde alla att hon var en kille. Min lilla underbara tjej, som var såååå söt och tjejig (har 2 killar sedan innan och det var skoj att få en liten prinsessa!!!! ;o) )och så säger folk "han " om henne hela tiden.
Nu har jag slutat att bry mig, hon har säkert bara ett sådant sätt - hon ser på sina bröder och lär sig hur man ska vara. Men, samtidigt är hon mycket mer feminim är killarna är, gången, vad hon leker med osv. Jag tycker inte att man ska kunna se fel, men det är antagligen något inte jag kan se."
Hennes lilla barn som inte ens är två år går alltså mer feminint än tjejerna? Ursäkta, men borde inte såna föräldrar få soc på sig? Om de har lyckats lära tjejen att gå feminint (vad betyder det, att svänga på höfterna, att vifta med rumpan?), så är de nog inte lämpliga föräldrar. Eller så inbillar de sig det bara, och då är de "bara" förståndshandikappade. Either way kanske de inte kvalar in för "parent of the year".
Människor är dumma. Det är jobbigt. Det är synd om människorna. Särskilt om mig, som behöver inse exakt hur dumma alla andra är.
Hoppas hoppas!
Först hittade jag en underbar kurs. Sen insåg jag att den inte gick på vårterminen och blev superdeppig. Sen hittade jag en ännu bättre kurs: praktik hela vårterminen! Hoppas att inget går fel nu, att jag inte har missuppfattat något.
Hoppas ännu mer att jag får komma på intervju för IKEA-jobbet jag sökt. Hoppas hoppas! Men annars känns en hel termin praktik inte helt fel heller. Mycket att hoppas på just nu helt enkelt.
Hoppas ännu mer att jag får komma på intervju för IKEA-jobbet jag sökt. Hoppas hoppas! Men annars känns en hel termin praktik inte helt fel heller. Mycket att hoppas på just nu helt enkelt.
En sån där dag
Ni vet såna dagar som man bara vet kommer bli helt underbara? Solen skiner på morgonen, barnen är glada och gosiga, allting flyter på, löven är vackra och fyller världen med färg, allt går ens väg? En sån dag?
Well, en sån dag har jag inte haft! Prova motsatsen. Visst, det började bra. Solen sken och jag hade bestämt mig för att åka upp på stan med Noah och Emmy för att fika efter dagis. P jobbar till 19.30 och jag ville göra något roligt.
Sedan börjar det såklart mulna på. Men fattar jag att jag ska ta det som ett tecken eller? Nej då, jag travar på i ullstrumporna. Idiot.
Så hämtar jag Noah efter dagis. Får springa till bussen så att jag blir toksvettig. Kommer upp på stan och Noah vägrar självklart titta på kläder, så vi går till caféet direkt. Ett jättebra café med stort lekrum. Där kan man sitta i flera timmar och fika medan barnen roar sig. Trodde jag, jag glömde det där lilla. Det där på fem bokstäver. Det där som får småbarnsföräldrar att rysa av skräck. T-r-o-t-s. Noah fick världens utbrott i ena änden av caféet. Jag höll i Emmy. Var fanns vagnen (med en sele - min räddning)? På andra sidan caféet! Så jag visste inte vad jag skulle göra. Lämnade jag Noah för att gå iväg med Emmy till vagnen skulle han sticka ut genom dörren (det var det som orsakade utbrottet, att han inte fick dra iväg ut på gatan). Om jag lämnade Emmy - tja, var skulle jag göra av henne? Till sist dumpade jag Emmy i en fåtölj, bad cafépersonalen att hålla koll och travade iväg för att spänna fast Noah. Fick sen lämna cafét med två ledsna barn, och en tom mage. För jag hann ju inte äta upp det jag hade beställt. (Fast det jag åt var inte så gott) Och på dagen hade jag inte hunnit få i mig något ordentligt heller. Bara nudlar, allt annat tog för lång tid.
Så - väl ute på stan igen ska jag åka hem. Och så kommer det en buss. Och jippie! Mot all förmodan finns det plats för mig och barnen och vagnen längst bak. Men bussen stannar så att en parkbänk blockerar dörren. Så jag knatar fram för att säga till busschauffören att han måste köra fram lite så att jag kan komma på. Men tror ni inte puckot säger att jag inte får gå på? "Jag har redan en dubbelvagn på, du får inte plats". Ja, men lilla gubbe - du kör en dubbelbuss, det finns en barnvagnsplats till! "Du får inte plats, det står redan en vagn där". Ja. Jag ser det. Men det är inte DÄR jag vill stå, utan LÄNGST BAK! "Du får inte plats. Hejdå"
Kvar står jag med tårar i ögonen av ilska. Jäkla pucko! Bara att vänta på nästa buss. Som jag kom med. Sen förflöt allt smärtfritt. Eller ja, förutom att Noah rymde som vanligt när jag gick in med Emmy och så. Suck.
Nu är barnen mutade med bröstmjölk och plättar och bolibompa. Jag är trött, grimig, svinhungrig och totald nedspydd. Som sagt, en sån där dag.
Well, en sån dag har jag inte haft! Prova motsatsen. Visst, det började bra. Solen sken och jag hade bestämt mig för att åka upp på stan med Noah och Emmy för att fika efter dagis. P jobbar till 19.30 och jag ville göra något roligt.
Sedan börjar det såklart mulna på. Men fattar jag att jag ska ta det som ett tecken eller? Nej då, jag travar på i ullstrumporna. Idiot.
Så hämtar jag Noah efter dagis. Får springa till bussen så att jag blir toksvettig. Kommer upp på stan och Noah vägrar självklart titta på kläder, så vi går till caféet direkt. Ett jättebra café med stort lekrum. Där kan man sitta i flera timmar och fika medan barnen roar sig. Trodde jag, jag glömde det där lilla. Det där på fem bokstäver. Det där som får småbarnsföräldrar att rysa av skräck. T-r-o-t-s. Noah fick världens utbrott i ena änden av caféet. Jag höll i Emmy. Var fanns vagnen (med en sele - min räddning)? På andra sidan caféet! Så jag visste inte vad jag skulle göra. Lämnade jag Noah för att gå iväg med Emmy till vagnen skulle han sticka ut genom dörren (det var det som orsakade utbrottet, att han inte fick dra iväg ut på gatan). Om jag lämnade Emmy - tja, var skulle jag göra av henne? Till sist dumpade jag Emmy i en fåtölj, bad cafépersonalen att hålla koll och travade iväg för att spänna fast Noah. Fick sen lämna cafét med två ledsna barn, och en tom mage. För jag hann ju inte äta upp det jag hade beställt. (Fast det jag åt var inte så gott) Och på dagen hade jag inte hunnit få i mig något ordentligt heller. Bara nudlar, allt annat tog för lång tid.
Så - väl ute på stan igen ska jag åka hem. Och så kommer det en buss. Och jippie! Mot all förmodan finns det plats för mig och barnen och vagnen längst bak. Men bussen stannar så att en parkbänk blockerar dörren. Så jag knatar fram för att säga till busschauffören att han måste köra fram lite så att jag kan komma på. Men tror ni inte puckot säger att jag inte får gå på? "Jag har redan en dubbelvagn på, du får inte plats". Ja, men lilla gubbe - du kör en dubbelbuss, det finns en barnvagnsplats till! "Du får inte plats, det står redan en vagn där". Ja. Jag ser det. Men det är inte DÄR jag vill stå, utan LÄNGST BAK! "Du får inte plats. Hejdå"
Kvar står jag med tårar i ögonen av ilska. Jäkla pucko! Bara att vänta på nästa buss. Som jag kom med. Sen förflöt allt smärtfritt. Eller ja, förutom att Noah rymde som vanligt när jag gick in med Emmy och så. Suck.
Nu är barnen mutade med bröstmjölk och plättar och bolibompa. Jag är trött, grimig, svinhungrig och totald nedspydd. Som sagt, en sån där dag.