Jag har en hemlig dröm: att bli stå-uppkomiker. Jag tror faktiskt att jag skulle vara bra på det. Inte Betnér-bra, men ärligt talat tycker jag att jag är bättre än några av tjejerna i det blå laget i parlamentet. Eller så kan det kanske vara för att de inte har min humor. I alla fall, jag tycker att jag är rolig. Jag tycker att komiker är roliga. Det har nästan slagit över. Jag kommer bli en ministalker. Imorgon ska jag och maken fira fem år, och då se Betnér här i stan. Alltså, han uppträder. Vi har inte bjudit in honom till vårt firande privat. Fast det kanske skulle vara en idé...

Ah, var var jag? Jag tappade bort mig i lite, hrm, obeskrivbara fantasier där ett tag. Jo, stalker! Så här är det: om andra kan vara helt besatta vid Kent och klä sig i vitt för att de säger det (hallå?! Det var faktiskt rätt absurt!), då kan ju jag börja hylla de jag tycker är bra. Typ börja lämna N på dagis klädd i indianchaps med öppen bak á la Schyffert. Då skulle jag göra en insats för folkhälsan, eftersom alla som såg mig skulle tänka till en extra gång innan de stoppade något onyttigt i munnen. Eller så skulle jag kunna... yxmörda Runar? Undrar om en norsk är lika ok att mörda som en dansk? För är det en dansk är det ju inget farligt. Nog med referenser nu. Det låter bara smörigt. En stalker ska vara läskig, inte smörig.

Men sen undrar jag ibland: hur svårt är det att vara komiker? Jag menar, så länge man har de rätta förutsättningarna så är det väl inte svårt? Som Johan Glans. "Hej, jag är en skåning som ser ut att vara 12. Dessutom har jag rolig röst. Så om jag kör lite på "skåning som ser oskyldig ut och hamnat i storstan och är lite vilsen"-grejen, så är jag home safe. Eller Betnér. Han är sjukt rolig. Men spelar roll, för även om han drar ett dåligt skämt så märker man det inte eftersom ens hjärna är upptagen med "fan-vad-snygg-han-är-fan-vad-snygg-han-är-undrar-hur-det-var-om-han-var-singel-eller-nej-han-har-ju-sambo-och-just-ja-jag-är-ju-gift-så-jag-får-väl-fortsätta-flukta-på-håll"
Sen har vi t.ex. Schyffert och Robert Gustavsson som är roliga på gamla meriter. Alltså, Schyffert är ju kul nu också, men om han inte vore det så skulle man ändå bara tänka "Jamen tänk Glenn Killing i manegen, killen har ju gjort så mycket bra", och så förlåter man det där halvtaskiga skämtet som bara gubben längst fram skrattade åt, eftersom han inte riktigt hörde, men ville skratta eftersom han trodde att alla andra skulle skratta och han ville vara en del av gemenskapen för han är så ensam sen hans fru lämnade honom fastän det var hans fel eftersom han ignorerat henne i 30 år.

Eller Annika Lantz - drar hon ett dåligt skämt så tänker jag automatiskt "ja, men hon har två småbarn och hennes yngsta hade reflux och det kan inte ha varit lätt, så hon behöver inte vara så superrolig längre, dessutom gillar hon också ostbågar har jag läst, vem kan inte älska någon som älskar ostbågar"? (Nu måste jag ta en paus och be lite till högre makter att Pernilla Wahlgren inte ska gilla ostbågar, måste jag gilla henne då liksom?)

Så sammanfattningsvis är det nog inte så svårt att vara en framgångsrik komiker ändå. Antingen behöver man ett roligt utseende/dialekt. Och mitt utseende klassas nog som skrattretande - häromveckan gömde N en duplobit under ett veck på min kropp. Det var först igår jag hittade den i bh:n.
Eller så behöver man vara riktigt snygg, förutom att vara rolig - då passerar de dåliga skämten förbi utan att märkas. Så om jag tar ett lån och fixar till mig lite via några operationer, kan jag nog köra lite stand up på lokala pizzerian om något år.
Det tredje alternativet är att spela på gamla meriter - där faller jag platt tyvärr. Och så sista vägen: satsa på att få folk att känna medlidande, då är de mer förlåtande när man inte är så rolig. Jag kan fixa medlidande, jag lovar. Jag ska bara se till att E får kolik först.

Nu hoppas jag att Betnér är rolig imorgon. Men det är han tydligen alltid i Örebro, enligt egen utsago.