I julklapp av svärmor fick jag boken "Mia - sanningen om Gömda". Så nu kan jag också börja skicka brev till Mona Sahlin och lägga mitt riktiga liv åt sidan.

Vad skönt. Jag började ju nästan få tråkigt så här under julledigheten.

Glögg och sill och julefrid
Inget bråk och ingen strid
Barnens ögon tindra glatt
Kalle Anka lockar till skratt
Klappar, gran och snö till sist
Ingenting vi nu har mist
Barnen glada och jag likaså
(Men hur ska egentligen nappavvänjningen gå?)
Köttbullar och att på tv titta
Någonting på rean hitta?
Julen har för oss varit bra
Nu fokusera på nyår vi ska!

God fortsättning!

Som många säkert har koll på så har det ju kommit ut en bok som heter typ "Mia- Sanningen om gömda", där en kvinna (Monica Antonsson?) har skrivit den "sanna" versionen av succéböckerna "Gömda" och "Asyl" skrivna av Liza Marklund.
Jag vill inte alls lägga mig i ifall denna bok visar sanningen, jag har inte ens läst den. Och det var evigheter sen jag läste "Gömda", och jag kommer inte ihåg den alls.

Men i alla fall, på Familjeliv.se finns det en tråd om detta. Eller, det finns säkert flera, men det är just en tråd som gör mig illamående. De skvallertanter som finns där, riktigt frossar i den här historien. De känner sig "svikna", "lurade", "bedragna" för att de tyckte synd om Mia när de läste "Gömda". Och nu har de helt vänt sig emot henne. De skriver saker som att hon är psyksjuk, en hora, en patetisk vidrig människa. Och "visst, han slog henne ju. Så det är ju sant. Men det var ju knappast tal om sån misshandel hon beskriver. Han slog ju bara lite." På riktigt alltså!
 Och hur vet de detta? Jo - de har läst en annan bok, som säger det.
Källkritik? Existerar inte. Eftertanke? Nope. Moral? Hell no.

De påminner mig om de tuffa tjejerna som står i rökrutan på högstadiet och bara "Ah men asså har ni HÖRT att Tessan ljög om Kalle och henne? Asså jag visste det från början, ärligt talat är hon ju en jävla slampa så man visste ju liksom att någe var fel. Eller hur?" Och det sorgliga är väl att det här är samma människor. De har växt upp och fått 2-3 barn och blivit hårfrisörskor eller undersköterskor och har så jäkla tråkigt i sitt liv att de tycker att det här är värsta sensationen.

De mailar Mona Sahlin.
De skickar alltså mail till Mona Sahlin, för hon är vän med Liza Marklund.
De tänker "bojkotta expressen tills LM är avskedad" osv osv.
De googlar fram "Mia" och hennes barns adresser och namn.
De går igenom hur många barn hon har, och med vem, och de pratar om att anmäla henne till polisen för olika brott som de kan lista upp att hon har begått, vilket de då vet genom att ha läst böckerna.
Förstår ni (bristen på) proportionerna? Helt absurt!
Lynchningsstämningen är på topp, och jag slår vad om att dessa kvinnor är helt till sig i trasorna där hemma. Särskilt de som bor i Oxelösund, där hela historien ska ha utspelat sig.
För det säger jag: är det NÅGON stad där det är otroligt tråkigt att bo, så är det Oxelösund. Det är klart att man hetsar upp sig över en BOK, i en stad med typ fyra högskoleutbildade "infödingar". Kan man inte ha ett eget liv så...

Återigen så vill jag inte lägga några värderingar i vem som har rätt. "Gömda" kan mycket väl vara en helt fiktiv historia påhittad av en människa med problem. Hur ska jag kunna veta det? Jag vet bara att den dagen jag tänker skicka mail till Sveriges kommande statsminister för att jag har läst en bok och känner mig lurad och vill göra något för att skaka av mig skammen av att ha gått på något som nu inte verkar vara sant, den dagen skjuter jag nog mig själv.

De där "perfekta måtten" som Marilyn Monroe sägs ska ha haft, de som nog idag anses vara totalt absurda eftersom man då inte är en size zero. De har jag. Eller ok, om vi ska vara riktigt ärliga så ligger jag "några" centimeter plus på varje.

Men proportionerna är de exakt samma. Det ni!

Därför måste jag väga upp varje knäck i jul med både en kola och en chokladbit. Annars kanske inte proportionerna håller. Och det vore ju trist!

Vem fan använder kassen från bibblan (det står typ "Örebros bibliotek" på den) när man lämnar tillbaka böckerna? Har de alltså på riktigt lånat hem böcker, fått en kasse... och sen sparat den för att använda just den kassen till att lämna tillbaka sina böcker? Exakt hur lamt är inte det? Två personer på rad hade sin bibliotekskasse full med böcker som skulle återlämnas. Två personer på rad som borde vara liite mer wild och crazy i sina liv.

Den enda påse vi sparat länge är en gigantisk kexchokladpåse från cloettafabriken vi besökte i somras. Den slängs inte av någon anledning. Antagligen för att den är så stor att vi känner att den kan vara bra att ha. Men i verkligheten använder vi den aldrig, eftersom vi sällan bär saker som motsvarar typ 10 kilo choklad i påse.

10 kilo choklad vore inte sitta fel. Det borde ärligt talat finnas fler julsånger om att "the only thing I want for christmas is..... chocolaaaate and some peace and quiet...oooooo.... baby..... babysitter....."

Visst är det så att när man har huvudvärk så är allting jätteirriterande?

Just nu sitter jag och är skitförbannad på att jag har en synlig prick efter en finne i pannan, samma dag som jag tvättat och fönat håret på morgonen. I vanliga fall orkar jag inte gå upp tidigt, utan tvättar håret på kvällen före. Vilket leder till att jag ser ut som "hej kom och hjälp mig" i håret. Men idag orkade jag (egentligen inte) gå upp tidigare, och fixa. Men nu sitter jag alltså här med fint hår och en jäkla fläck i pannan. Den hade ju passat mycket bättre in i min image när jag har en fuldag. Istället får jag sitta här med nytvättat hår och gäspa och se allmänt normal ut, om det inte vore för den förbenade lilla pricken. Ännu mer irriterande är det att min mobilkamera inte vill spara bilderna jag tar, så jag kan inte ens visa er den förbannade pricken. Vilket gör att det här blogginlägget blir rätt meningslöst. Vilket gör mig ännu mer irriterad.

Fan.

Det var ett gång ett kontor som hade all tillgång till sina dokument via nätet. Också all telefoni och självklart mail via internet. Så när internet lägger av, så fungerar alltså... ingenting. Ingen kan ringa in. Ingen kan maila ut. Ingen kan nå oss, och vi kan inte jobba alls. I detta läge vore det jättekul ifall teknikerna från tele2 kom lite tidigare än efter ett dygn. Och det vore också jättekul om chefen vore kvar på kontoret, så att inte en stackars blond oteknisk liten jag måste hantera allting.

Jag: Fungerar det nu?
Tele2kille: Neej, switchen är sönder.
Jag: Say huh?
Tele2-kille: Ni måste köpa en ny switch! Du får gå och göra det.
Jag: På Åhléns då eller?
Tele2-kille: Va?
Jag: Ja, VAR ska jag köpa denna?
Tele2-kille: Det vet inte jag.
Jag: Nehej, men ser JAG ut som någon som känner till sånt?
Tele2-kille: Näe...

Någonstans här ringer jag både make och it-teknikern uppe i Uppsala och svär och ber om hjälp. Både och åt båda två.
Sen konstaterar vi att det finns en affär i närheten. Så nu är uppdraget bara att:

It-tekniker: Gå och köp en rackmonterad 24-portarsswitch och flytta över alla portar sen.
Jag: På svenska tack?
Han: Det här klarar du.
Jag: Ha ha ha.
Jag: Älskling, kom och hjälp mig. (Nu pratar jag alltså med min man, era snuskhumrar. Inga it-tekniker-fantasier här!)

Jag: Hej! Jag vill köpa en rackmonterad 24-portarsswitch
Datornörd i affär: Jaa du. De finns inte i lager. På fredag tidigast.
Jag: Tack för ingenting, och ha så kul med World of Warcraft ikväll.

Efter många om och men hittade vi en 16-portarsswitch (det räckte tydligen) och lyckades (inte jag alltså, min datanörd till make) installera och byta ut och jag vet inte vad.

Kände jag mig inte blond innan, så gjorde jag det definitivt efteråt.

Jag bloggar nog för sällan. Men jag förstår inte hur man hinner?!
I helgen har jag bakat, kokat choklad, åkt pulka, ätit sushi, sjungit singstars, skrivit tal, lekt med barnen, stressat, lekt, haft roligt och underbart. Men bloggat? Näppelunda!

Nu ska jag iväg och försöka youtuba fram sista avsnittet av Beverly Hills.
Vem katten hinner blogga när man försöker förändra världen?

(Eller nåt sånt)

Jag har funderat lite på det där med facebook. Och hur mycket man kan basunera ut så enkelt så. Istället för att skicka sms till alla sina vänner. Eller ringa! Eller skicka brev, eller brevduva för den delen. Det känns ju rätt enkelt att bara uppdatera sin status på facebook om man vill berätta att man... t.ex. har fått ett nytt jobb. Istället för att fånga in en duva, dressera den och sen försöka lära sig "flyg till min kompis Sofie i Linköping" på duvspråk.

Så vad ska jag skriva?

Ellen... har fått nytt jobb? - Visserligen sant, men lite väl trist.

Ellen... firar sin nya lön? - Jo, det gör jag. Men samtidigt innebär det inte att jag fått jobb, jag kunde ha fått löneförhöjning.

Ellen... ska snart sluta jobba? - Ja, jo. Men jag ska ju bara sluta jobba här, och sen fortsätta jobba där.

Ellen... har precis sagt upp sig? - Ja, den får det bli. Lite kryptiskt. Folk frågar sig säkert "nej men, ska hon gå med i en cirkus äntligen? Hon som har pratat om det så länge!" eller något liknande. Jag gillar att vara kryptisk. Och mystisk. Och fast anställd.

Ett sotarföretag i Örebro har en reklam som avslutas med sloganen:

"Vi jobbar inte bara svart"

Hur tänkte de då?
Jag bara undrar.

Bestäm dig för att julpynta lite.
Ta med treåring ut.
Lämna saxen utomhus.
Gå in igen för att leta reda på sekatören.
Gå ut igen (utan sekatören som du inte hittade) och upptäck att treåringen har klippt av båda ljusgirlangerna på framsidan.
Svär lite.
Klipp av kvistar från enbusken.
Spraya fejksnö på.
Stoppa i krukor.
Leta reda på julgranskulor och lägg tillsammans med glitter i krukor.
Fundera på att ställa dem i vardagsrumsfönstret.
Kom på att du har två barn under fyra år.
Fundera på att ställa dem på "kattbyrån".
Kom på anledningen till varför den kallas "kattbyrån".
Fundera på vad som är värst: en katt som äter glitter och kanske dör, eller en ettåring som slänger glitter och julgranskulor överallt?
Bestäm dig för att katterna får leva lite riskfyllt ett tag.
Fundera på ifall några djurvänner läser din blogg. Hoppas att de inte gör det.
Ställ ut diverse julpynt.
Lägg barnet.
Svär lite till över treåringens tilltyg.
Plundra treåringens chokladkalender för att stilla din vrede.
Få ont i magen av all choklad.
Bota magontet med en lussebulle.

Njut av julstämningen.

Jag brukar ju äta en nutrilettbar till lunch. Och en light-cola. (Sug på den, Blossom Tainton!)
Så också idag, nutrilettbaren är inhandlad, men cola lighten är uppdrucken.
Jag behövde nämligen något att skölja ner alla chips med (kvarblivna efter fredagens personalfest som jag så "oturligt" missade).

Det känns väl som en bra diet? Nutrilettbar, lightcola och chips?
Works like a charm. Får jag hoppas.

Det är tur att ungarna inte riktigt ännu upprepar saker vi säger hemma på dagis. Eftersom det ingår i vår lussebulletradition att mobba varandras lussebullar skulle det nog bli lite dålig stämning om våra barn började göra likadant mot andra barn på dagis.

Det låter något så här:

- Åh, den där var ju jättesnygg. Skitbra lussekatt. Verkligen. NOT!
- Min ser i alla fall inte ut som om jag hade ryckningar i armen samtidigt som jag gjorde den
- Näe, men å andra sidan är det ju som att vara på hemkunskapslektionen i särskolan när man ser dig baka.
- Jo men visst. Dina ser ju ut som att du har gjort dem med tårna
- Hellre tårna än rumpan, så ser nämligen dina ut

Politiskt korrekta? Nej, det ingår inte i traditionen!

Jag saknar ett radioyoutube. Nu när jag tänker ägna ett helt blogginlägg åt dålig radioreklam, är det ju helt komplett frustrerande att inte kunna länka till dem. Som jag hade kunnat göra om det var tv-reklam jag skulle dissa. Men eftersom jag är lite unik... så kör jag på radio istället.

Jag har ju redan tagit upp den döva McDonaldsbruden. Så henne kan vi stryka nu.
Nästa reklam på min irritationslista är Katrin och Ann-Katrin från City Konferenscenter. Inte nog med att de har irriterande lika namn, de pratar också så fort att jag blir stressad och vill hoppa av bussen i farten. Eller något sånt.
Dessutom är det mobbning, för Ann-Katrin får prata mycket mycket mindre. Ungefär så här låter det:
K: Välkomna till oss på City konferenscenter. Här har vi bord, stolar, rum, overheadapparater
A-K: .. kaffe
K: Besök oss på vår hemsida så kan du se exakt allting vi har, och det är inte lite det.
A-K: www.citykonferenscenter.se
K: eller ring oss så hjälper vi dig med det du behöver. 019-XX XX XX

Varför har de brytt sig om att ens ta med Ann-Katrin? Stavar de förresten med C eller K tror ni? Och är det deras riktiga namn, eller är de inhyrda skådespelare? Mystiken tätnar.

Vi fortsätter med "reklam som Ellen hatar men hon är för opretto för att lyssna på reklamfri radio därför kommer denna lista bli lång"-listan en annan gång. Nu ska jag ut och surfa efter ett youtube-klipp med Katrin och Ann-Katrin.
Jag är inte så vidare hoppfull.

Det är tur att jag inte har anlag för att bränna ut mig, annars hade jag nog legat risigt till.
Just nu är det så hektiskt att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig.

Heltidsjobb
Eget företag
2 barn under 4 år
Kvällskurs på universitetet
Leta nytt jobb (I'm on vikariat här)
Husletande*
Julpyssel*
Julbak*
Bantning

Att skriva välformulerade, klyftiga och roliga blogginlägg kommer långt ner på listan.
Typ efter "försök komma ihåg att ge din make en puss någon gång i veckan".

Vill någon ge mig en utlandsresa över nyår i julklapp så skulle det vara mycket, mycket uppskattat!

*(jo, det är faktiskt obligatoriskt. Lite roliga måsten vill jag ha också.)

Jag vill inte vara för elak.
Jag sitter på händerna.
Biter mig i läppen.
Skrattar så att jag gråter.
Försöker bestämma om det är mest komiskt eller mest tragiskt.
Bestämmer mig för tragikomiskt.
Torkar mina tårar.

Och bjuder på underhållning utan dess like.
Emmy, min älskade dotter. Do like that och du är förskjuten.

Och jag är jättetrött.

Treåring i Göteborg, regn, julmarknad på Liseberg, besök på stadsmuseum och sammanlagt
6 timmars tågresa kan göra en trött.

Who knew?

Men nu är det december, vilket innebär att det är dags för julstjärnor på kontoret, julmusik i högtalarna och många pepparkakor till grinchen som jag delar kontor med.
Och på lördag fyller maken år. Och jag väntar på en faktura som ska utbetalas, så att jag får lite födelsedagspresentspengar. Jäkla ohyfs att fylla år i december. Fast förvisso är det väl snarare svärföräldrarna jag ska skälla på i såna fall...

... men det tror jag att jag låter bli. Det är ju snart jul liksom.