Johan Palm:

"Köp min debutskiva. Min FÖRSTA debutskiva!"

Hur många debutskivor hade han tänkt göra?

Eftersom jag nu har anammat min nya "fuck it"-approach, bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och köpa en bikini. Sen jag har blivit mamma är det rätt jobbigt att gå på stan och prova kläder, och det var knappast annorlunda den här gången. "Jag vill inte!" "Det är trååkigt!" "Jag vill ha godis!" "Jag vill inte vara här!".

Till sist kände jag mig nödgad att ta mig själv hårt i örat och väsa fram "Nu skärper du dig Ellen! Nej, det är inte särskilt kul att prova bikini. Men om du hade slutat vara så godissugen hade det varit roligare. Hell, hade du inte ätit så mycket godis från början hade det kanske till och med varit en trevlig upplevelse. Sluta gnälla och klaga nu och köp någon satans överdel någon gång!". Och det tog skruv, jag köpte ett sånt där badlinne (trodde ni jag menade bikini som i "visa magen"-bikini? Nej alltså, jag har blivit modig. Inte dum i huvudet.) och åkte hem.

Nu ska jag fortsätta med min "fuck it"-attityd, och visa mig i bikinin också. Som tur är sammanfaller detta "visa kritvita dallriga ben, stora höfter och sladdriga överarmar"-tillfälle med att vi är på en finlandsfärja, där det som ju alla vet finns alkohol. Sicken tur! Möjligtvis kan vän av ordning invända att onykterhet i samband med bad i pool kanske inte är att önska. Man kanske drunknar. Men... fuck it!

Jag började formulera lite på ett inlägg förut, som gick ut på hur värdelöst det är att alltid vara den enda i mötesrummet som fattar vad alla pratar om, och därför kunna se när de missuppfattar varandra. Men ändå inte kunna rätta och fixa så att alla förstår, eftersom man är la sekreterare som ska vara söt och tyst (även om man fattar allt bättre än alla andra) och inte la ordförande som får vara den som pratar och donar. Och så tänkte jag på att det beror på att jag har en bra hjärna. En smart hjärna.

Och sen kom jag att tänka på att folk kanske skulle uppfatta det som skryt. För det är ju inte riktigt ok att säga att man är begåvad. Att man är smart. Att man fattar saker mycket bättre än genomsnittliga svensken gör. Och så tänkte jag skriva att det är då själva fan att jag inte ska få vara stolt över den enda bra sak som finns med mig.

Men sen tänkte jag lite till. Och kom på att jag inte alls ska vara stolt. För vad gör jag med min smarthet? Ingenting. Absolut nada. Om man bortser från att vinna lite diskussioner på Familjeliv (den som säger att man inte kan vinna en diskussion har aldrig diskuterat på Familjeliv), försöker jag inte ens gymnastisera mina stackars små grå. Och så insåg jag att det inte är åldersnoja jag lider av. Utan skuld. Eller skam. Eller framförallt: lättja.

Låt mig förklara: jag har gått i skolan nästan hela mitt liv. Och i skolan är det skitbra att vara smart. Man kan känna sig duktig, man får beröm, man slipper göra läxor, man kan lära in dagens spanskaglosor på väg till skolan, man kan ha 40% ogiltig frånvaro i hela trean i gymnasiet och ändå få mvg i alla ämnen. Man var, jag var, i mitt esse. Samma sak på universitetet. I skolans värld är intelligens guld. Och eftersom jag alltid har varit "den smarta", "den begåvade", "den intelligenta", har jag lagt hela min självkänsla och självförtroende i det. Jag har alltid varit den som stolt har deklarerat hur intelligent jag minsann är. Sen slutar jag skolan, börjar jobba och tappar helt bort mig.

Jag gör absolut ingenting med mina förutsättningar. Jag är skitlat. Jag känner jättemånga som är smartare än vad jag är (tro inte att jag drabbats av hybris), och de har liksom använt sin hjärna. Lever på den. Analyserar. Doktorerar. Jag känner också jättemånga som är mindre smarta än vad jag är, men de är ändå bättre, kunnigare, vettigare, mer insatta. För de gör något.

Jag kollar på amerikanska tv-serier. Läser chicklit. Läser Dn, men bara på nätet. Känner mig trött. Och känner dammet lägga sig i huvudet.

Jag menar inte att vara självömkande. Jag är bara förvånad. Att jag inte riktigt fattat förut vad som fattas mig. Och jag menar verkligen inte att skryta (har du lyckats tolka det så ändå: grattis. Inte min mening, men kul för dig.). Det här ska ses som ett rent konstaterande.

Jag har alltid varit "den smarta".
Idag gör jag absolut ingenting för att använda mina hjärnceller (mitt jobb är inte hjärndött, men det är inte stenhård forskning precis).
Om ett träd faller i skogen, hör man då när det landar på marken?
Om man har en hjärna som man inte använder, kan man då fortsätta kalla sig intelligent?

Den som nu väntar sig något slags avslut eller något utrop från min sida om hur jag ska gå vidare får bli lite besviken.
Jag ville bara skriva av mig. Och eftersom det är min blogg och jag liksom alla andra bloggare är en självupptagen narcissist med bekräftelsebehov, valde jag att skriva av mig här.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra med min nya insikt.
Så jävla intelligent är jag tydligen inte.

Som alltid när jag är ute och går for tankarna iväg idag på min lunchpromenad. Så är det väl (får jag i alla fall hoppas) för alla. Skillnaden för mig är att jag tänker "Åh, det här borde jag blogga om". Sen kan jag (oftast) besinna mig och inse att "naej, det här vore nog inte så jättekul att läsa om. Om man inte är jag. Och jag läser ju inte min egen blogg precis."

Så, istället kan jag presentera för er en liten sak som jag kallar "Lista på ämnen jag funderade på under min lunchpromenad, och som jag tänkte blogga om men aldrig gjorde".

The lista:

-  Vem i högstadieklassen jag ville vara som, och varför jag är glad att jag inte blev som henne ändå.
-  Hur knäppt ser det ut att gå och ta ut poplåtar på ett imaginärt piano under tiden man promenerar?
- Topplistan på "fula saker man kan göra med sitt hus"
- Den gemensamma nämnaren för alla låtar jag blir totalt förälskad i.
- Hur kul vore det inte att läsa sin fyraårings facebookstatusuppdateringar?
- Jag är en tönt, ergo är jag elak.
- Vem i Wahlgrenfamiljen är egentligen vidrigast?
- Varför bryr jag mig så mycket om vad folk tycker om min blogg? Min blogg, mina regler.

Sen luktade jag lite på nästan utslagna syrener.
Och gick hem och bloggade om det jag inte skulle blogga om.
Sunt.

Idag har jag på mig ett par strumpbyxor som tydligen är väldigt kontroversiella. Varken nitar eller läder dock, utan helt vanliga strumpbyxor. Tvåfärgade.

Såhär ser de ut:

 

De är alltså ljusa på framsidan och svarta på baksidan.
Och väcker "enorma" reaktioner. Jag tror inte att jag har haft mig på dem en enda dag utan att någon har kommenterat.

Min man hatar dem.
Jag älskar dem.
Vissa kompisar säger att de "inte riktigt är deras stil" (läs: de hatar dem).

Jag själv förstår inte riktigt grejen. Ett par svartvita strumpbyxor liksom. Men när till och med människor som jag känt i tio minuter börja kommentera (och då inte på krogen, utan i en jobbsituation) känns det som att jag måste få ett svar på frågan en gång för alla.

Dessa strumpbyxor, är de bra eller anus?
Svara i kommentatorsfältet tack.
I alla fall nån? Snälla?

(Blogginspirationen är nere på noll, ja)

Jag kämpar vidare i mina försök till att bli socialt kompetent. På jobbet består dessa försök i att inte enbart säga klyschor som "ibland blir man trött" och "vilket härligt väder det är idag" eller "nu är det i alla fall fredag!", utan faktiskt konversera lite också.

Igår lärde jag mig dock en viktig läxa, nämligen att det inte (verkligen inte alltså) är en bra idé att kläcka ur sig "hade jag varit tvungen att bo i byhåla* hade jag också knarkat"  apropå en diskussion om att en liten ort i kommunen där jag arbetar tydligen var ett knarkcentrum på 70-talet.

Note to self: låt inte ditt ogillande för denna del av världen slippra fram under kafferasten med människor som är uppväxta just här och som alltid har bott just här och som älskar att bo just här. Blir lätt lite kall, avmätt och pinsam tystnad då. Eller så måste man försöka förklara skämtet, vilket blir ännu värre. So just don't, ok kids?

Jag ser det som en lärorik resa mot att bli socialt kompetent.
Någon gång ska jag nå mitt mål.
Fan heller att jag tänker sitta på ålderdomshemmet och bara "nu är det i alla fall fredag!"


*(Byhåla är ett fingerat namn. Duh!)

Eftersom jag nu drar till Amsterdam, tänkte jag att ni som är kvar hemma i Svärje ska få något kul över helgen också. Därför ger jag er ett litet dryckesspel. Problemet är väl bara att man inte kan stanna hemma för att spela det här, men eftersom det finns en fin liten uppfinning som heter fickplunta, ska det nog ordna sig.

Reglerna är som följer: varje gång ni hör någon som säger något av följande nedstående saker, skriker ni "ängslig medelklass" och den som skriker först får ta en sup. Varianter på de olika sakerna får ni komma överens om själva ifall det godkänns. Då börjar vi!

Drick om du hör någon som säger:

- Ja, alltså. Jag fattar inte riktigt hur man kan sätta sitt barn på en kommunal förskola. Det skulle väl vara för att barnet ska få en viktig multikulturell upplevelse i och för sig. (Läs: vi vill ha våra ungar på en bra, privat, förskola utan massa stökiga barn. Men det blir ju alldeles för homogent, för ängsliga medelklassare tycker att det är jätteviktigt att barnet får uppleva en multikulturell miljö. Det bästa vore om en rik, välutbildad invandrare kunde sätta sina två barn på vårt föräldrakooperativ.)

- En ny vagn? Nej nej, vi tänkte ta brorsans gamla Emmaljunga från -94. Jag tycker att det är äckligt hur mycket pengar man lägger på nya vagnar idag. (Läs: Egentligen verkar det ju faktiskt skitsmidigt med svängbara framhjul och alla nya finesser, men ängsliga medelklassare vill inte framstå som shoppinggalna arbetare som lägger halva sin lön på den nyaste vagnen. Så istället köps en begagnad vagn utan komfort och som tar upp hela baksätet i bilen, men förknippas med någon förortsmorsa som tror att statuset för barnet ligger i hur dyr vagnen i, det riskerar man i alla fall inte.)

- Ja, i vår familj är vi ju alla akademiker. Eller, ha ha, jag har ju egentligen bara läst tre år och en akademiker för mig är ju någon som har läst i många många år. Idag har väl alla tre år på universitet. (Läs: Jag vet jävligt väl att alla inte har tre år på universitet, men i och med att jag säger det befäster jag min tillhörighet till en grupp där universitetsutbildning är praxis och där ingen faller utanför normen, och kan därmed ytterligare landa i min känsla av duktig medelklass.)

- Nej, vi har inte åkt utomlands på några år. Vi tycker att barnen ska få uppleva den svenska landsbygden innan den riskerar att försvinna helt. (Läs: Gud vad vi hatar den där förhatliga husbilen, men att semestra i Sverige är ju otroligt retro och bondromantiskt. Och när vilken svennebanan som helst har råd att åka till Spanien, känns det mer "äkta" och "medvetet" att stanna i Sverige och vara bönder. Dessutom kan vi då peta in att vi inte flyger pga miljöförstöringen.)

- Ja, vi har ju dragit ner på köttätandet. Nu äter vi bara kött en dag i veckan. Vet ni hur mycket köttindustrin förstör miljön? Det är nästan den största boven läste jag! (Läs: Åh så viktigt det är att vara medveten, ájour och engagerad. Att ängsliga medelklassen inte brydde sig ett skit om miljön för fem år sedan, innan det blev största medieflugan, det är en annan sak. Då var det nämligen cancer som var på tapeten, och alla ängsliga medelklassare skänkte stora summor till cancerforskningen. Pengar som idag går till ekologisk mjölk och ekomat i övrigt.)

- Vi äter ju bara mat utan tillsatser. E-nummer, jag förstår inte VEM det är som ger det till sina barn.(Läs: Jodå, det vet ängsliga medelklassen mycket väl. Det är några av de andra dagismorsorna, som man vill distansiera sig ifrån. Och gärna prata bakom ryggen på.)

- Äh, vi orkar inte alltid vara så himla perfekta. Jag tycker att föräldrar idag verkar ha så sjukt mycket krav på sig. Ärligt talat, varför låter folk inte bara ungarna äta lite spaghetti med bara ketchup till middag ibland? (Läs: Åh, vilken svår balansgång det här är! Samtidigt som ängsliga medelklassen ska vara medveten, duktig och påläst, så är det samtidigt viktigt att framstå som att man är lite skönt nonchalant. Lite sådär slit och släng. Visst visst, ungen är lite smutsig (men inte trashigt smutsig!), visst visst, vi har bara begagnade kläder (men nästan allt är från Meandi eller liknande), visst visst, vi är också avslappnade med maten (men rullar på ögonen åt sunkmorsan som köper McDonalds till sin ettåring.) Det är det eviga problemet. Hur mycket är för engagerad? Hur verkar man avslappnad utan att förknippas med underklassens livsstil? Hur gör man för att inte uppfattas som den där typiska medelklassaren?

- Ah, främlingsfientlighet beror ju bara på okunnighet, jag tycker synd om rasisterna. (Läs: Det gör jag så fan heller. Men ängslig medelklass kan ju inte uttrycka barbariska åsikter som "häng dem högt", eftersom det tillhör andra grupper i samhället. En ängslig medelklassare kan på sin höjd yrka på längre fängelsestraff för barnporr. I övrigt ska det vara sansat och städat. Att man sen går över gatan om man möter ett gäng invandrarungdomar ensam på natten, det är faktiskt inte fördomsfullhet. Bara lite säkerhetstänk.)

- Det här är ju bara SÅ medelklass! (Läs: Det mest typiska av allt. Att ironisera och skämta om sin egen livsstil, för att på något sätt påskina att man är medveten om vilken bracka man är, att man känner till sina fördomar och att man är liite bättre än de andra i den ängsliga medelklassen som faktiskt är så "på riktigt", helt utan ironi. Och ironi måste man ju ha i livet. Och det är tur att melodifestivalen har blivit kitschigt coolt igen,så att man slipper kolla på det ironiskt.)


(Bara för att förtydliga, när det står "jag" och "vi", så syftar jag alltså inte på mig (Ellen) utan på "jaget" som i "den som säger den första meningen". Det känns som att jag inte borde behöva förklara det, men skitsamma)

Ha så jättekul! Drick inte för mycket. Smussla gärna med fickpluntan när ni hör något ängsligt medelklassigt på dagis, för annars kan de andra föräldrarna få en anledning att prata bakom ryggen på ER, och det är ju aldrig trevligt.

1. Var går gränsen för vad som är normalt att hitta i sin bh? Som storbystad kan jag ofta använda min bh som extra ficka. Kreditkort, mobiltelefon (jag har stora bröst ja), småflaskor med sprit som ska smugglas in på stadens gymnasiedisco... you name it! Har vi käkat popcorn här hemma kan jag ligga och mumsa framemot småtimmarna på resterna som jag hittar i min klyfta. Men detta brukar jag vara medveten om.

Nyss upptäckte jag dock (och det här är helt sant, fråga min make) att jag hade två kronor i ena bh-kupan. Och någonstans där går kanske gränsen för vad man kan ha i sin bh utan att veta om det?

2. Var går gränsen för extremt redundant information?
Idag ringde jag en man på hans mobiltelefon. Hans mobiltelefonsvarare går igång och han säger typ "du har kommit till min mobiltelefon". So far so normalt. Men efter det sedvanliga "lämna ett meddelande" fortsätter han med att säga "du kan också skicka ett sms till mig, mitt mobilnummer är 070- xx xx xxxx".

Dude! Jag ringde nyss till din mobiltelefon! Det känns som att jag HAR ditt mobilnummer?

(Visst finns det en liten möjlighet att någon har blivit vidarekopplad från typ 118 118. Men kanske inte SÅ stor?)

(Varför känner jag mig alltid nödgad att svara på förmodade kommentarer av typen "ah men nu har du glömt att man kanske kan bli kopplad till hans telefon, då har man ju inte numret", när jag de facto väldigt sällan får såna kommentarer?)

(Och vad kom först, hönan eller ägget? Dvs: får jag så få påpekande kommentarer för att jag svarar på dem redan i inlägget, eller skulle jag inte få det annars heller? En annan intressant fråga är hur i helskotta man kan missbruka parenteser så ofta som jag gör.)

...men jag har gjort det så många gånger förut, att jag liksom inte orkar kämpa emot längre.

Då och då går jag in på barnklädesavdelningarna på klädaffärerna. Ungar behöver kläder, och det är tydligen vi föräldrar som ska köpa det åt dem. Och vi handlar i princip enbart på Lindex, eftersom de har sjukt fina retrokläder.

Men de har också sjukt fula kläder. Så nu tar vi och leker "vem i helvete är det som har designat dessa kläder, och vem fan köper dessa kläder till sina barn". Ok?

 

Låt oss börja med detta linne. Eller top. Eller klänning? Vem vet? Täcker kanske en tredjedel av överkroppen. Väldigt cancervänligt i alla fall, solskydd för småbarn är ju overrated. Huvudsaken är att de får visa mycket hud.
Plagget är till för barn som är runt ett år.

Jag gissar att den som har designat är pedofil, och den som köper är en tonårsmamma som borde ha skaffat en till docka istället för en bebis.

Bara för att jämföra kan jag visa storleksskillnaden mellan detta lilla linne och en tröja från pojkavdelningen.
Pojktröjan är en storlek mindre.



Härligt härligt!

Sen kan vi gå vidare i leken. Här har vi ett par supersnygga (ironi, som om jag måste förtydliga det) tights:


Jag gissar att den som har designat är Fran Fines mamma, och den som köper är hög på crack.

Dessa tights kan man kombinera med valfri kjol:

 

Naturligtvis är de kortkorta. Och eftersom de börjar i storlekarna runt året, så vet jag inte HUR föräldrarna ska få till det med en stringtrosa över blöjan. Men vill man förnedra sina döttrar, så kommer man säkert på ett sätt. Och Lindex hjälper säkerligen till. Förra året var de ju så behjälpliga med bh-bikini till bebisar, det är en väldigt hjälpsam klädkedja.

Jag gissar i alla fall att den som har designat är fyra år och heter Tindra, och den som köper är hennes morsa.

Nu kan man (med all rätt!) tycka att jag gör en Magnus Betnér (sparkar in vidöppna dörrar), men jag känner ändå någonstans att vissa människor (och vissa klädkedjor) inte bara har stängt dörren, utan också låst in sig och kastat bort nyckeln (jag vet inte riktigt vart jag är på väg med den här liknelsen faktiskt). Jag förstår faktiskt inte vilka det är som vill klä sina döttrar på det här sättet. Och jag antar att de inte läser min blogg. (För det är det ju, om jag är riktigt ärlig, väldigt få som gör)

Så bättre vore kanske att faktiskt ifrågasätta de på Lindex. Eller kanske försöka hjälpa de stackars människorna som köper dylika klädesplagg att komma till insikt.

Men det är enklare att spy ur sig lite galla.
Så jag kör vidare på det.
For now.

(Hej! Jag vet att jag inte har bloggat på några dagar, men kom igen. Det har varit sol och valborg och första maj. Vi har högtryckstvättat altan, planterat blommor, städat, målat bord, slipat bord, umgåtts med släkt, demonstrerat, grillat och allt sånt. Stressigt, kul och varmt. Och nu vet Noa i alla fall var man ska stoppa borgarna. Även om jag gick i sossarnas tåg och fick köra nanananana när jag hörde att de ropade något om "in med sahlin". I alla fall, sorry ifall någon har saknat mig. Typ. Äh, vem lurar jag?)

Idag på idioternas Mekka (alltså, www.familjeliv.se) har jag lärt mig följande:

- Som ateist är man också troende. Man är nämligen troende på att det inte finns en gud. Logiskt? Nej.
- Jag ska aldrig bjuda hem gäster något mer. Folk kräks tydligen när de kommer hem till folk som inte har tvål i köket (det har inte vi), som inte har speciella gästhanddukar (det har inte vi), som har katthår på möbler (det har vi), som har kattlåda inomhus (det har vi), som har någon slags disk stående någonstans (åh ja, det har vi) och så mycket mycket mer.
- Om man funderar på att byta namn på en treåring, så är det att "gå till överdrift" om man tycker att barnet ska få bestämma själv mellan de två namn som han har kallats.
- Om man säger att man inte äter pulvermos och fiskpinnar och falukorv så ljuger man för att försöka verka bättre.

Och så vidare, och så vidare.
Jag är sjukt fascinerad.