En sån dag
Idag är en sån dag då man ställer sig på vågen på morgonen och inte precis ropar "jippie!"
Idag är en sån dag då man är sugen på något, men man vet inte vad. Frustrerande!
Idag är en sån dag då de fina skorna man passade perfekt i på morgonen nu sitter som tighta korvskinn due to svullna fötter i sommarvärmen.
Idag är en sån dag då man ber photoshop att "räta upp bilden" och photoshop svarar:
Idag är en sån dag då man är sugen på något, men man vet inte vad. Frustrerande!
Idag är en sån dag då de fina skorna man passade perfekt i på morgonen nu sitter som tighta korvskinn due to svullna fötter i sommarvärmen.
Idag är en sån dag då man ber photoshop att "räta upp bilden" och photoshop svarar:
Idag är helt enkelt ingen sån där supertoppendag.
Men imorgon!
Då... blir det säkert samma visa igen.
Semester snart?
På fredag ja.
Sitt på händerna, bit i tungan, håll så din kaeft!
Jag tänkte skriva något elakt om dålig chick-lit. Eftersom jag hade läst att Denise Rudberg skulle ge sig in i deckargenren, och jag så smått funderade på om vi verkligen behöver en till Camilla Läckberg.
Men sen kom jag på att det är är min avvänjningsvecka. Jag ska trappa ner på sarkasmer och elakheter. Annars kommer jag nämligen aldrig överleva nästa vecka.
Och vad ska jag göra då, undrar ni? Jo, då ska jag åka till Vibäcks semesterhem, svarar jag. Makens barndomssemestrar tillbringades i denna lilla stugby som är till för anställda på SSAB och medlemmar i kommunal coh folk med många barn och egentligen alla i lilla byhålan Oxelösund eftersom de stackarna inte kommer iväg på utlandssemestrar. Som ju, i alla fall enligt min syster när hon var ca 12 år, det enda sättet att semestra på*
I alla fall, att jag är nedlåtande och dömande mot människor som inte är som jag/tycker som jag, det lär ni ha förstått på min blogg. För att det står i klartext. Och det är inget fel med det, jag trivs som jag är. Men nu ska jag som sagt till Vibäck.
Där det kommer finnas fler Kevin och Tindra än högskolepoäng. Där någon annan mat än hot dogs räknas som finmiddag. Eller i korthet: där jag kommer kunna få maxpoäng i min white trash-bingo, men inte bli särdeles full av ängslig medelklass-drickspelet.
Ni ser. Jag har redan börjat.
Men jag har en plan. Om jag lallar bingo för varje sexistiskt skämt, för varje ignorant åsikt, för varje homofobisk kommentar om Noas långa hår och kläder, om jag ignorerar när de skriker åt sina barn, om jag är den som ler överseende istället för att bita tillbaka, om jag bara blundar och slappnar av och inser att det är jag som är utbölingen, så blir det nog bra.
Och så lite vin på det. Och böcker. Och sol.
Så ser jag faktiskt fram emot det hela.
*(Min syster kom hem från skolan en dag och sa till mamma: "Vet du, de finns de i min klass som aldrig har haft semester." Mamma ifrågasatte självklart detta med ett "Det är väl klart att de har haft semester. Det har ju alla". Varpå lillasyster svarar: "Neej, de har aldrig varit utanför Sverige. Nånsin!".
Det här är en historia som min mamma tycker om att berätta. Och så liksom låtsasskäms hon lite, som att påskina att hon tycker att det är lite pinsamt att hennes barn var så beresta att vi trodde att det var det enda sättet att semestra på, gud så brackigt. Men egentligen myser hon i sin förvissning om att vi allt var en riktig medelklassfamilj som faktiskt var kulturella och beresta. Lite som jag gör nu. Ack, sådant äpple and so forth.)
Reklamradio! Har ni saknat det?
Idag var täckningen dålig för p3, så i bilen hem lyssnade jag på reklamradio. Och genast, direkt, så kom reklamen. Hurra! Vilken guldgruva!
Radioreklam 1:
Mamma: Vet du vem Jamie Oliver är?
Unge (ca fyra år, baserat på sätt att prata): *fantiserar om en perrong där massor med tåg som heter Jamie Oliver åker omkring*
Unge: Hmm... han kanske är ett tåg?
Alltså, om min fyraåring hade kläckt ur sig "HAN kanske är ett tåg" på frågan "VEM är Jamie Oliver" så hade jag åkt tillbaka till bvc och krävt att de skulle göra om fyraårskollen, eftersom något tydligen inte stod rätt till. Och det säger jag, jag som har en unge som kanske inte alltid kläcker ur sig de mest skarpsynta saker. (Jag var ärligt talat tvungen att kolla vad han skulle svara på frågan. Tänk vad pinsamt om han hade varit lika muppig med sitt svar. Men han svarade "hmm... jag vet inte. Vem är det?" Så skönt. Mitt perfekta liv är utan skråmor.)
Radioreklam 2:
Speakerröst: "Har du hört talas om it-snubben som dränerade om, la nytt tak, bytte golv, byggde till en altan mm mm mm?"
Speakerröst: "Nej, det hade inte jag heller."
Speakerröst: "Men nu har byggmax börjat med rådgivning så att kontorskillar som du och jag ska kunna fixa hemma"
Kontorstjejerna då? Här skulle man kunna göra en halvlam bortförklaring á la Joss Whedon angående "Firefly" (japp, här är det meningen att ni som inte är whedonfans får googla och ha er. Kom inte och säg att jag inte håller er sysselsatta!) och typ hävda att Byggmax menar att de tänker sig att det är framtiden och att de förutsätter att alla tjejer redan kan bygga bättre än män och därför inte behöver hjälp. Men av någon anledning tror jag inte att så är fallet. Jag tror helt enkelt att Byggmax är sunkiga.
Radioreklam 1:
Mamma: Vet du vem Jamie Oliver är?
Unge (ca fyra år, baserat på sätt att prata): *fantiserar om en perrong där massor med tåg som heter Jamie Oliver åker omkring*
Unge: Hmm... han kanske är ett tåg?
Alltså, om min fyraåring hade kläckt ur sig "HAN kanske är ett tåg" på frågan "VEM är Jamie Oliver" så hade jag åkt tillbaka till bvc och krävt att de skulle göra om fyraårskollen, eftersom något tydligen inte stod rätt till. Och det säger jag, jag som har en unge som kanske inte alltid kläcker ur sig de mest skarpsynta saker. (Jag var ärligt talat tvungen att kolla vad han skulle svara på frågan. Tänk vad pinsamt om han hade varit lika muppig med sitt svar. Men han svarade "hmm... jag vet inte. Vem är det?" Så skönt. Mitt perfekta liv är utan skråmor.)
Radioreklam 2:
Speakerröst: "Har du hört talas om it-snubben som dränerade om, la nytt tak, bytte golv, byggde till en altan mm mm mm?"
Speakerröst: "Nej, det hade inte jag heller."
Speakerröst: "Men nu har byggmax börjat med rådgivning så att kontorskillar som du och jag ska kunna fixa hemma"
Kontorstjejerna då? Här skulle man kunna göra en halvlam bortförklaring á la Joss Whedon angående "Firefly" (japp, här är det meningen att ni som inte är whedonfans får googla och ha er. Kom inte och säg att jag inte håller er sysselsatta!) och typ hävda att Byggmax menar att de tänker sig att det är framtiden och att de förutsätter att alla tjejer redan kan bygga bättre än män och därför inte behöver hjälp. Men av någon anledning tror jag inte att så är fallet. Jag tror helt enkelt att Byggmax är sunkiga.
Ingen press. Eller jo just det. (åh, så dåligt med ordvits!)
Mitt stora projekt för våren har varit att göra en helt ny hemsida för skolan jag arbetar på.
Ja, ni läste rätt. Ellen "jag kan inte fixa en vettig header till min blogg" har gjort en helt ny hemsida.
Den ska vara färdig att publiceras på fredag, när jag går på semester. Denna deadline har jag satt själv.
För det vill jag skjuta mig i pannan hårt.
Men nu handlade det inte riktigt om vad jag vill göra med min panna, utan om vad en av mina chefer stack in huvudet och sa i morse:
_____________________________________________________________________________________
"När nya hemsidan är helt klar för att bli offentlig och du publicerar den, så kan du väl passa på att skicka ett pressmeddelande till tidningen också. De kanske nappar i nyhetstorkan*"
_____________________________________________________________________________________
Så nu tänkte jag ta och fixa en skogsbrand eller ett dubbelmord eller något sånt.
*(Det sorgliga är att de säkert kommer göra det. "Nyheterna" på en lokaltidnings (ännu mer) lokala sidor är fascinerande i sin totala brist på nyhetsvärde.)
Ja, ni läste rätt. Ellen "jag kan inte fixa en vettig header till min blogg" har gjort en helt ny hemsida.
Den ska vara färdig att publiceras på fredag, när jag går på semester. Denna deadline har jag satt själv.
För det vill jag skjuta mig i pannan hårt.
Men nu handlade det inte riktigt om vad jag vill göra med min panna, utan om vad en av mina chefer stack in huvudet och sa i morse:
_____________________________________________________________________________________
"När nya hemsidan är helt klar för att bli offentlig och du publicerar den, så kan du väl passa på att skicka ett pressmeddelande till tidningen också. De kanske nappar i nyhetstorkan*"
_____________________________________________________________________________________
Så nu tänkte jag ta och fixa en skogsbrand eller ett dubbelmord eller något sånt.
*(Det sorgliga är att de säkert kommer göra det. "Nyheterna" på en lokaltidnings (ännu mer) lokala sidor är fascinerande i sin totala brist på nyhetsvärde.)
Att tänka positivt.
Noa: Hello!
Jag: Hello!
Noa. Nu sa jag hej.
Jag: Ja, det sa du. Vill du att jag ska lära dig mer engelska inför resan?
Noa: Nej, jag kan redan prata engelska. Hello sa jag ju.
Jo jo.
Jag: Hello!
Noa. Nu sa jag hej.
Jag: Ja, det sa du. Vill du att jag ska lära dig mer engelska inför resan?
Noa: Nej, jag kan redan prata engelska. Hello sa jag ju.
Jo jo.
Är det en header?
Michael Jackson är död.
Nu till viktigare nyheter:
Om ni har Explorer så ser ni ungefär en mening, och toppen på nästa mening på min nydesignade bloggs header.
Ni kanske tror att det är ett misstag? Då tror ni fel. Det är i själva verket ett easteregg eller ett sånt där trick som t.ex. Lost använder sig av. Man får leta lite för att hitta mer info. Till exempel byta webläsare till något bättre än explorer. Kanske Firefox. Men nu säger jag inget mer. Poängen är ju att det ska bli en vild jakt på headerns budskap. Om man inte hade firefox från början. Då vet man ju redan.
Då kan man få ge sig ut på en vild jakt efter min bantningsmotivation. Det är ett ännu större projekt. Bara de mest lämpade kan klara av det.
Nu till viktigare nyheter:
Om ni har Explorer så ser ni ungefär en mening, och toppen på nästa mening på min nydesignade bloggs header.
Ni kanske tror att det är ett misstag? Då tror ni fel. Det är i själva verket ett easteregg eller ett sånt där trick som t.ex. Lost använder sig av. Man får leta lite för att hitta mer info. Till exempel byta webläsare till något bättre än explorer. Kanske Firefox. Men nu säger jag inget mer. Poängen är ju att det ska bli en vild jakt på headerns budskap. Om man inte hade firefox från början. Då vet man ju redan.
Då kan man få ge sig ut på en vild jakt efter min bantningsmotivation. Det är ett ännu större projekt. Bara de mest lämpade kan klara av det.
Ny design
Ni som faktiskt följer min blogg lär notera att den har gått från knallrosa till kritvit (utan synliga länkar) till "hej jag leker journalist"-tema. Och jag vet inte om det är särskilt snyggt nu.
Men länkarna syns i alla fall.
Dessutom har jag lärt mig göra kategorier.
Jag vet inte riktigt hur sunt det känns att det finns en som heter "ännu ett tutt-inlägg".
Men tja. Varför låtsas vara något man inte är?
Tyvärr har jag bara kategoriserat in de senaste inläggen. För ärligt talat, det var ju det där med att jag hade andra saker för mig i livet också.
Nu ska jag bara få er att notera den fina lilla knappen "följ mig på bloglovin" (jag är ett sånt tekniskt geni som har lyckats lista ut vad det är!) så är saken biff sen. Eller sushi. Let's say sushi.
Men länkarna syns i alla fall.
Dessutom har jag lärt mig göra kategorier.
Jag vet inte riktigt hur sunt det känns att det finns en som heter "ännu ett tutt-inlägg".
Men tja. Varför låtsas vara något man inte är?
Tyvärr har jag bara kategoriserat in de senaste inläggen. För ärligt talat, det var ju det där med att jag hade andra saker för mig i livet också.
Nu ska jag bara få er att notera den fina lilla knappen "följ mig på bloglovin" (jag är ett sånt tekniskt geni som har lyckats lista ut vad det är!) så är saken biff sen. Eller sushi. Let's say sushi.
Smygindoktrinering
På www . alltombarn . se (titta så snyggt jag undvek att få länken helt vit!) bloggar Karin som kallar sig Ketchupmamman. Och nyligen har några dels kritiserat henne för att hon förmedlade sunkiga ideal när hon skämtade om att hennes man måste ha varit otrogen för att han ville följa med till Ikea, och dels för att hon bara skriver om att vara mamma. Inte mer än så liksom.
Men hur gärna jag än skulle vilja säga att "ja, gud så rätt de har. Hon är verkligen en dålig förebild", kan jag inte det. Eller, det vill jag ju inte heller för den delen. Jag gillar Karin. Jag är bara så jäkla bitterfotze över att hon liksom lyckades med allt jag vill lyckas med (betalt för att skriva i tidning, jobb på radio, bokkontrakt!). Men i alla fall, jag håller inte med.
Jag tror att den publik som främst läser bloggarna på alltombarn, är såna som behöver lite smygfeminism. Såna som inte fattar, såna som kanske behöver få lite sunda värderingar smugna till sig. Och det tycker jag att Ketchupmamman är jättebra på. Jag håller inte alls med om att hon förmedlar sunkiga värderingar. Tvärtom (här har jag kopierat text från hennes olika blogginlägg. Bäst och enklast hade säkert varit att länka. Men ja. Ni vet. Problemet med osynliga länkar):
___________________________________________________________________________________________
"Häromdagen läste jag om en tjej som hjälpt sin man att få nya kompisar. Hon hade haft turen att själv träffa en trevlig kompis, vars man blev kompis med hennes egen man. För de hade ju haft så mycket gemensamt, skrev hon glatt. Som öl och fotboll. Vilken tur. Det är så viktigt att ha saker gemensamt.
Och berättelsen stödjer verkligen min teori om att jag och kronprinsessan Victoria skulle bli bästa vänner om vi bara fick chansen. Vi har ju så mycket gemensamt. Typ mens och tuttar. Och så gillar vi att andas båda två."
_____________________________________________________________________________________________
"Jag är ju kvinna. Och det vet vi ju hur kvinnor är. Vi bara älskar att hälla ljuvligt doftande sköljmedel i tvättmaskinen, vi fluffar håret, och ibland blir vi så glada att vi dansar en yster liten dans klädda i vita ylletröjor och trosor. För tydligen fryser vi kvinnor mest på överkroppen. Och så älskar vi förstås accessoarer, såsom smycken, handväskor och bebisar.
Allt detta har jag sett på teve, så då måste det vara sant."
______________________________________________________________________________________________
(Angående den där filmen med Julia Roberts och Susan Sarandon som dör i cancer)
"Men det är en fin film. En rörande film. En film som tar upp ett viktigt ämne och på något sätt har ett lyckligt slut, trots att man vet att en av kvinnorna snart ska dö. Det magiska består dock inte av att gamla frun och nya fru kommer överens med barnens bästa för ögonen, nä, det som verkligen berör en är att man vet att trots att pappans gamla fru snart dör, så kommer det ändå ordna sig. Han har ju en ny ung fru som kan ta hand om hemmet och barnen, så att pappan kan fortsätta jobba hela långa dagarna. Och hugga en gran då och då. Det är så fint."
__________________________________________________________________________________________________
"Jag ser delar av en film på teve. Jag vet inte vad den heter, men det verkar som om det snöar en hel del i den. Alla fryser. Folk förvandlas till isklumpar till höger och vänster. De som fortfarande lever samlas i mitten, byltar på sig kläder, sveper in sig i gardiner och stoppar tidningspapper i öronen för att hålla sig varma. Utom den vackra flickan. Hon har kapuschongen lite nonchalant nerdragen så man ser hennes ansikte och hennes vackra hår. Antagligen har hon ovanligt tjockt hår som håller henne så där mysigt varm fast det är tvåtusen minusgrader. Inomhus. Och så är det ju så sexigt med rimfrost i ögonfransarna. Synd bara att blå är en så himla okvinnlig ansiktsfärg."
___________________________________________________________________________________________________
Jag är rätt övertygad om att hon når bättre fram med sitt budskap än jag gör de få gånger jag har något budskap. Vettiga åsikter inlindad i humor är inte lika provokativt som att kalla folk för idioter när de... well, är idioter. Folk tycker inte om att bli kallade idioter.
Däremot tycker de om när man är rolig.
Och kanske sväljer de då lite vettiga åsikter på köpet.
Men hur gärna jag än skulle vilja säga att "ja, gud så rätt de har. Hon är verkligen en dålig förebild", kan jag inte det. Eller, det vill jag ju inte heller för den delen. Jag gillar Karin. Jag är bara så jäkla bitterfotze över att hon liksom lyckades med allt jag vill lyckas med (betalt för att skriva i tidning, jobb på radio, bokkontrakt!). Men i alla fall, jag håller inte med.
Jag tror att den publik som främst läser bloggarna på alltombarn, är såna som behöver lite smygfeminism. Såna som inte fattar, såna som kanske behöver få lite sunda värderingar smugna till sig. Och det tycker jag att Ketchupmamman är jättebra på. Jag håller inte alls med om att hon förmedlar sunkiga värderingar. Tvärtom (här har jag kopierat text från hennes olika blogginlägg. Bäst och enklast hade säkert varit att länka. Men ja. Ni vet. Problemet med osynliga länkar):
___________________________________________________________________________________________
"Häromdagen läste jag om en tjej som hjälpt sin man att få nya kompisar. Hon hade haft turen att själv träffa en trevlig kompis, vars man blev kompis med hennes egen man. För de hade ju haft så mycket gemensamt, skrev hon glatt. Som öl och fotboll. Vilken tur. Det är så viktigt att ha saker gemensamt.
Och berättelsen stödjer verkligen min teori om att jag och kronprinsessan Victoria skulle bli bästa vänner om vi bara fick chansen. Vi har ju så mycket gemensamt. Typ mens och tuttar. Och så gillar vi att andas båda två."
_____________________________________________________________________________________________
"Jag är ju kvinna. Och det vet vi ju hur kvinnor är. Vi bara älskar att hälla ljuvligt doftande sköljmedel i tvättmaskinen, vi fluffar håret, och ibland blir vi så glada att vi dansar en yster liten dans klädda i vita ylletröjor och trosor. För tydligen fryser vi kvinnor mest på överkroppen. Och så älskar vi förstås accessoarer, såsom smycken, handväskor och bebisar.
Allt detta har jag sett på teve, så då måste det vara sant."
______________________________________________________________________________________________
(Angående den där filmen med Julia Roberts och Susan Sarandon som dör i cancer)
"Men det är en fin film. En rörande film. En film som tar upp ett viktigt ämne och på något sätt har ett lyckligt slut, trots att man vet att en av kvinnorna snart ska dö. Det magiska består dock inte av att gamla frun och nya fru kommer överens med barnens bästa för ögonen, nä, det som verkligen berör en är att man vet att trots att pappans gamla fru snart dör, så kommer det ändå ordna sig. Han har ju en ny ung fru som kan ta hand om hemmet och barnen, så att pappan kan fortsätta jobba hela långa dagarna. Och hugga en gran då och då. Det är så fint."
__________________________________________________________________________________________________
"Jag ser delar av en film på teve. Jag vet inte vad den heter, men det verkar som om det snöar en hel del i den. Alla fryser. Folk förvandlas till isklumpar till höger och vänster. De som fortfarande lever samlas i mitten, byltar på sig kläder, sveper in sig i gardiner och stoppar tidningspapper i öronen för att hålla sig varma. Utom den vackra flickan. Hon har kapuschongen lite nonchalant nerdragen så man ser hennes ansikte och hennes vackra hår. Antagligen har hon ovanligt tjockt hår som håller henne så där mysigt varm fast det är tvåtusen minusgrader. Inomhus. Och så är det ju så sexigt med rimfrost i ögonfransarna. Synd bara att blå är en så himla okvinnlig ansiktsfärg."
___________________________________________________________________________________________________
Jag är rätt övertygad om att hon når bättre fram med sitt budskap än jag gör de få gånger jag har något budskap. Vettiga åsikter inlindad i humor är inte lika provokativt som att kalla folk för idioter när de... well, är idioter. Folk tycker inte om att bli kallade idioter.
Däremot tycker de om när man är rolig.
Och kanske sväljer de då lite vettiga åsikter på köpet.
BVC
Idag var det dags för fyraårskontroll. När de ska kolla att ungen vet vad en bil är, att barnen kan se och höra (man tycker ju att det är lite taskigt att kolla det först när de är fyra år, men sådan är rutinen och jag tänker inte ifrågasätta) och lite annat. Eftersom jag är omåttligt fixerad vid vad folk tror, tycker och tänker om mig (vilket avslöjande va?) är jag alltid lite nervös. Jag vill ju framstå som Bra Mamma. Och då blir man väl inte sådär jättesuperduperglad när man hämtar en unge på förskolan som är dyngsur, sandig och utan kalsonger (eftersom de också är dyngsura).
Men så traskade vi i alla fall in där på bvc. Jag och den lilla sandklumpen med den icke-förpackade snoppen. Och allt går jättebra. Han vet vad en matta och en bil och en sko är (alltså seriously, om ungen inte vet det vid fyra år lär man ju ha misstänkt att något är fel redan innan fyraårskollen?) och han klarade både syn- och hörseltest med bravur. Men på väg ut från hörseltestrummet ser han en afrikansk brokad med afrikaner och afrikanska djur på väggen. Väluppfostrad som han är säger han "vilken fin tavla". Varpå bvc-tanten frågar vad det är på den. Och det är då. Det är då det pinsamma sker.
Noa (med det något sluddriga uttalet som han har) säger "det är kameler". Det är bara det att det låter ungefär så här: "det är meeler på". Fast ännu sluddrigare. Så bvc-tanten tittar på brokaden och säger "jaha... negrer säger du?". Varpå jag helt kallsvettig nästan skriker ut: "Kameler!! Han sa kameler! Inte negrer. Så klart han inte sa negrer. Vi säger inte NEGER!!!!! Han sa KAMELER!". Och kvalificerade mig därmed som "most likely to lära sina barn ordet negrer"-morsan of the year.
Efter den fadäsen var det bara lite små avslöjanden kvar (som att ungen kläcker ur sig "näää, man borstar ju inte tänderna på morgonen. Bara på kvällen.) innan jag kunde ta den lilla smutsiga ungen vid min hand och bege mig därifrån.
Ja.
Jag tror inte att sanden och avsaknaden av kalsonger var det som gjorde att hon fnissade lite när vi gick.
Men så traskade vi i alla fall in där på bvc. Jag och den lilla sandklumpen med den icke-förpackade snoppen. Och allt går jättebra. Han vet vad en matta och en bil och en sko är (alltså seriously, om ungen inte vet det vid fyra år lär man ju ha misstänkt att något är fel redan innan fyraårskollen?) och han klarade både syn- och hörseltest med bravur. Men på väg ut från hörseltestrummet ser han en afrikansk brokad med afrikaner och afrikanska djur på väggen. Väluppfostrad som han är säger han "vilken fin tavla". Varpå bvc-tanten frågar vad det är på den. Och det är då. Det är då det pinsamma sker.
Noa (med det något sluddriga uttalet som han har) säger "det är kameler". Det är bara det att det låter ungefär så här: "det är meeler på". Fast ännu sluddrigare. Så bvc-tanten tittar på brokaden och säger "jaha... negrer säger du?". Varpå jag helt kallsvettig nästan skriker ut: "Kameler!! Han sa kameler! Inte negrer. Så klart han inte sa negrer. Vi säger inte NEGER!!!!! Han sa KAMELER!". Och kvalificerade mig därmed som "most likely to lära sina barn ordet negrer"-morsan of the year.
Efter den fadäsen var det bara lite små avslöjanden kvar (som att ungen kläcker ur sig "näää, man borstar ju inte tänderna på morgonen. Bara på kvällen.) innan jag kunde ta den lilla smutsiga ungen vid min hand och bege mig därifrån.
Ja.
Jag tror inte att sanden och avsaknaden av kalsonger var det som gjorde att hon fnissade lite när vi gick.
Det här med bilder...
Alltså: det här med bilder. Vad ska jag göra? Man SKA ju ha bilder säger folk. Det är jätteviktigt. Men alltså, jag bloggar ju bara och enbart om mig själv. Och om idioter, förvisso. Men jag tror inte att idioterna uppskattar att jag snor deras copyrightade bilder och lägger upp. Kvar finns altlså bilder på mig själv. Och hur kul blir det i längden?
Jag är ärligt talat redan lite trött på att se mig själv på bild. Hur trötta borde inte ni vara då? Och att lägga in en random bild som skämt var kanske kul första gången, om ens då. Så: hur löser man det här med bilder när man bara bloggar om sig själv? Att utvidga bloggen till att handla om annat känns lite övermäktigt. Trots allt är jag ju rätt egocentrerad.
Tips och råd i kommentatorsfältet tack. Fast inga jättepretto á la typen "på den här sidan finns det fina gratisbilder som du kan leta reda på och ladda ner".
För ärligt talat: Jag har ett heltidsjobb, två småbarn, en man, ett eget företag (som förvisso ligger "lite" i träda), ett barnboksprojekt (om man nu kan kalla det för det) och ett hushåll. Mellan "skriva finurliga bildtexter till mina bilder på facebook" och "försöka tvätta kläder så att jag slipper gå till jobbet i makens byxor" finns det inte så jättemycket tid till att leta gratisbilder.
Så egentligen är frågan: Bilder på mig själv, eller inga bilder alls? Antar jag.
Jag är ärligt talat redan lite trött på att se mig själv på bild. Hur trötta borde inte ni vara då? Och att lägga in en random bild som skämt var kanske kul första gången, om ens då. Så: hur löser man det här med bilder när man bara bloggar om sig själv? Att utvidga bloggen till att handla om annat känns lite övermäktigt. Trots allt är jag ju rätt egocentrerad.
Tips och råd i kommentatorsfältet tack. Fast inga jättepretto á la typen "på den här sidan finns det fina gratisbilder som du kan leta reda på och ladda ner".
För ärligt talat: Jag har ett heltidsjobb, två småbarn, en man, ett eget företag (som förvisso ligger "lite" i träda), ett barnboksprojekt (om man nu kan kalla det för det) och ett hushåll. Mellan "skriva finurliga bildtexter till mina bilder på facebook" och "försöka tvätta kläder så att jag slipper gå till jobbet i makens byxor" finns det inte så jättemycket tid till att leta gratisbilder.
Så egentligen är frågan: Bilder på mig själv, eller inga bilder alls? Antar jag.
Oops, I did it again.
Jag tror aldrig att jag har haft en bh som passar perfekt. Även om jag provar ut den i en dyr butik och de mäter och har sig, så glider den liksom alltid lite snett under dagen när man rör på sig. Och eftersom jag inte gillar när det ser ut som att jag har fyra tuttar (se inlägget "Tillbaka" här nedan), brukar jag stoppa in en hand och liksom lyfta behagen på plats igen.
Det pinsamma uppstår ju dock när man gör det på jobbet, och liksom inte riktigt orkar gå hela vägen till toaletten för att fixa klyftan. Så att man (ja ja, jag) gör det inne på sitt kontor istället. Snabbt ner med handen och så jaha ja. Hejsan chefen i dörröppningen. Nej, jag sitter inte och tafsar på mig själv. Det ser bara ut så.
Och nej. Jag har inte mustasch. Det ser bara ut så när jag skulle upprepa min "oj vad pinsamt att någon såg mig röra min egna tutte"-min. Och ja, jag inser det lätt absurda i att lägga ut en bild på när jag antastar mig själv.
Men jag vill ju ha läsare. Och sex säljer ju. Väl? Nä?
Det pinsamma uppstår ju dock när man gör det på jobbet, och liksom inte riktigt orkar gå hela vägen till toaletten för att fixa klyftan. Så att man (ja ja, jag) gör det inne på sitt kontor istället. Snabbt ner med handen och så jaha ja. Hejsan chefen i dörröppningen. Nej, jag sitter inte och tafsar på mig själv. Det ser bara ut så.
Och nej. Jag har inte mustasch. Det ser bara ut så när jag skulle upprepa min "oj vad pinsamt att någon såg mig röra min egna tutte"-min. Och ja, jag inser det lätt absurda i att lägga ut en bild på när jag antastar mig själv.
Men jag vill ju ha läsare. Och sex säljer ju. Väl? Nä?
Jaså minsann? Kärlek?
Jag följer strömmen. Det verkar så jäkla jobbigt att simma emot den. I'm not so much för motion, som ni säkerligen vet.
I alla fall så säger strömmen att man ska skicka frågor via sms till 118 100 för att få veta saker om sig själv/sin blogg/sitt företag eller vad det nu är.
Jag frågar 118 100: Vad är "bland katter och korvar"?
118 100 svarar: Blandkatterochkorvar är en blogg som avverkar många olika ämnen, men mycket cirkulerar kring kärlek och blogginnehavarens liv. Blogginnehavaren är för övrigt en blond skönhet med skön humor.
Man tackar.
Men alltså: kärlek?
Nja.
I alla fall så säger strömmen att man ska skicka frågor via sms till 118 100 för att få veta saker om sig själv/sin blogg/sitt företag eller vad det nu är.
Jag frågar 118 100: Vad är "bland katter och korvar"?
118 100 svarar: Blandkatterochkorvar är en blogg som avverkar många olika ämnen, men mycket cirkulerar kring kärlek och blogginnehavarens liv. Blogginnehavaren är för övrigt en blond skönhet med skön humor.
Man tackar.
Men alltså: kärlek?
Nja.
Den lilla sagan om det stora äventyret.
_________________________________________________
___________________________________________________
______________________________________
_______________________________________
_____________________________________
_______________________________________
________________________________________
Män är inte djur. De är tydligen neandertalare?
Gud så irriterande! Här hade jag ett sjukt bra upplägg till ett blogginlägg. "Ellens äventyr vid motorvägen". Med bilder och allt. Men så glömde jag mobiltelefonen (med bilderna på) i bilen. Och orkar inte gå och hämta den. Vilket jag borde. För den behövs laddas. Fan.
I alla fall, ny topic för inlägget:
På själva ärkestereotypa forumet Familjeliv (som jag ju har en hatkärlek till, och som jag inte kan länka till, ety då blir texten vit), finns det ett mantra som lyder: "Du måste ju BERÄTTA för din man att...", och det mantrat kan användas i alla möjliga tänkbara situationer.
"Du måste ju BERÄTTA för din man att du inte orkar dammsuga och skura golvet och ta hand om stora barnet och laga maten och sköta all tvätt varje dag varje vecka nu när du är gravid i v. 40 med tvillingar. Hur ska han annars kunna veta att du behöver hjälp (sic!)?"
"Du måste ju BERÄTTA för din man att du mår dåligt nu när du är inlagd på sjukhus med dropp för att du spyr upp allt du äter. Hur ska han annars kunna veta att han ska tillbringa mindre tid i garaget och mer tid med dig?"
"Du måste ju BERÄTTA för din man att du blir ledsen när du inte ens får ett "grattis" på din 30-årsdag fastän han fick en ny bil."
"Du måste ju BERÄTTA för din man att han inte kan åka iväg på rockfestival när ditt vatten har gått och ungens huvud kikar fram mellan knäna"
Men jag undrar bara: måste man det? Borde det inte finnas något som helst krav på att om man nu klarar av att göra en unge, så borde man klara av att lista ut de mest elementära sakerna i ett förhållande? Som att ens gravida fru kanske inte kan skura badkaret med tandborste samtidigt som hon lagar en trerättersmiddag och stryker hans strumpor och föder hans barn? Ska man liksom inte behöva tänka alls? Om man nu ska bli förälder, är det bara kvinnans ansvar att läsa på och förklara och berätta?
Men å andra sidan verkar ju många män på det här forumet inte ens fatta hur barn blir till ("öh alltså hon LURADE mig. Jag hade ju ingen aaning om att det kan bli en unge om man knullar utan kondom. Jäkla kärring som tvingar mig att bli farsa mot min vilja. Så jävla dålig stil att jag inte får bestämma att hon ska göra en abort"), så jag kanske inte ska bli alltför förvånad.
Mest förvånad är jag över dessa kvinnor som liksom lite självbelåtet klappar sig på ryggen och säger att "Kommunikation är A och O i ett förhållande" och "Du måste ju BERÄTTA för din man att..." och tror att de är relationsexperter och kommer med jättebra råd. När det enda vettiga rådet egentligen är att skälla ut idioten efter noter och att nästa gång man skaffar barn leta efter en människa med en slutledningsförmåga som är åtminstone på en fyraårings nivå.
I alla fall, ny topic för inlägget:
På själva ärkestereotypa forumet Familjeliv (som jag ju har en hatkärlek till, och som jag inte kan länka till, ety då blir texten vit), finns det ett mantra som lyder: "Du måste ju BERÄTTA för din man att...", och det mantrat kan användas i alla möjliga tänkbara situationer.
"Du måste ju BERÄTTA för din man att du inte orkar dammsuga och skura golvet och ta hand om stora barnet och laga maten och sköta all tvätt varje dag varje vecka nu när du är gravid i v. 40 med tvillingar. Hur ska han annars kunna veta att du behöver hjälp (sic!)?"
"Du måste ju BERÄTTA för din man att du mår dåligt nu när du är inlagd på sjukhus med dropp för att du spyr upp allt du äter. Hur ska han annars kunna veta att han ska tillbringa mindre tid i garaget och mer tid med dig?"
"Du måste ju BERÄTTA för din man att du blir ledsen när du inte ens får ett "grattis" på din 30-årsdag fastän han fick en ny bil."
"Du måste ju BERÄTTA för din man att han inte kan åka iväg på rockfestival när ditt vatten har gått och ungens huvud kikar fram mellan knäna"
Men jag undrar bara: måste man det? Borde det inte finnas något som helst krav på att om man nu klarar av att göra en unge, så borde man klara av att lista ut de mest elementära sakerna i ett förhållande? Som att ens gravida fru kanske inte kan skura badkaret med tandborste samtidigt som hon lagar en trerättersmiddag och stryker hans strumpor och föder hans barn? Ska man liksom inte behöva tänka alls? Om man nu ska bli förälder, är det bara kvinnans ansvar att läsa på och förklara och berätta?
Men å andra sidan verkar ju många män på det här forumet inte ens fatta hur barn blir till ("öh alltså hon LURADE mig. Jag hade ju ingen aaning om att det kan bli en unge om man knullar utan kondom. Jäkla kärring som tvingar mig att bli farsa mot min vilja. Så jävla dålig stil att jag inte får bestämma att hon ska göra en abort"), så jag kanske inte ska bli alltför förvånad.
Mest förvånad är jag över dessa kvinnor som liksom lite självbelåtet klappar sig på ryggen och säger att "Kommunikation är A och O i ett förhållande" och "Du måste ju BERÄTTA för din man att..." och tror att de är relationsexperter och kommer med jättebra råd. När det enda vettiga rådet egentligen är att skälla ut idioten efter noter och att nästa gång man skaffar barn leta efter en människa med en slutledningsförmåga som är åtminstone på en fyraårings nivå.
Ett tips.
Den här bloggen: http://linakanritafint.blogspot.com/ (jag har i min iver att rensa bort all rosa och svart design lyckats göra så att länkar har vit text. Och därmed inte syns. Det ska åtgärdas snarast (dvs. när jag kommer hem till min make) men tills dess får ni väl låtsas att det är en lek eller något. Vem kan hitta länken?) har jag följt länge (nej det har jag inte. Jag upptäckte den nyss, skäms på mig!). Och nu tipsar jag er.
Enjoy!
(Det är alltså en order. Gå in, leta reda på hennes Zelda-strippar, läs och njut.
Jag tänker helt ignorera att hon är lika gammal som jag och har bok på väg och är sjukt snygg och framgångsrik och hela det köret. Jag finner att livet blir lite enklare om man ignorerar alla de som lever ens drömliv. Det är säkert något jag har som andra vill ha. En förmåga att skriva uppseendeväckande långa parenteser, möjligtvis.)
Det finns hopp för kärleken trots allt.
I radion spelade de Mange Schmidts senaste låt. Någon dagisrapp om någon tjej som han är/var kär i. Och hade det här varit november och gråkallt hade jag skrivit något riktigt elakt om hur märkligt det är att någon kan bli kär i nån som skrev låten glassigt.
Men idag är det strålande sol och sommar. Och de spelade även Håkan Hellström på radion. Så jag är på bra humör. Därför tänker jag nöja med mig med att konstatera att det tydligen finns äkta kärlek därute i alla fall. Så skönt! Så befriande att folk inte bryr sig om (avsaknad av) talang, utseende, karriär etc. utan kan bli kär i personen. Jag tycker att det är fint med en värld där människor som t.ex. Niclas Wahlgren kan få ett ja på sitt frieri. Jag tycker att kärlek som är blind är otroligt vacker.
Viva la Kärlek! För visst är det utomordentligt vackert att även en människa som rimmar så här kan få hugg:
"Du vet hur du når mig bara maila eller ringa.
Jag kommer aldrig faila eller tvinga
Kommer aldrig baila eller springa
Men om vi cyklar genom livet kanske du kan vara min pingla."
Men idag är det strålande sol och sommar. Och de spelade även Håkan Hellström på radion. Så jag är på bra humör. Därför tänker jag nöja med mig med att konstatera att det tydligen finns äkta kärlek därute i alla fall. Så skönt! Så befriande att folk inte bryr sig om (avsaknad av) talang, utseende, karriär etc. utan kan bli kär i personen. Jag tycker att det är fint med en värld där människor som t.ex. Niclas Wahlgren kan få ett ja på sitt frieri. Jag tycker att kärlek som är blind är otroligt vacker.
Viva la Kärlek! För visst är det utomordentligt vackert att även en människa som rimmar så här kan få hugg:
"Du vet hur du når mig bara maila eller ringa.
Jag kommer aldrig faila eller tvinga
Kommer aldrig baila eller springa
Men om vi cyklar genom livet kanske du kan vara min pingla."
Och så har jag en tendens att börja meningar med "och" för ofta...
En annan sak (förutom självutlämning, artsy bilder och mode och teknik) som man tydligen ska tänka på för att göra sin blogg populär, är det här med kategorier. Man ska tagga inläggen med olika nyckelord, och gärna sortera in dem enligt kategorier. Och jag är inte sen att haka på. En kategori som jag personligen vurmar för är det här med att dissa folk. Problemet blir bara att alla tycker att jag är så elak då. Jag förstår inte riktigt.
Men sen kom jag på att jag ju kan dissa mig själv. Ohoj vilken uppsjö av idéer jag fick då! Jag vet inte om jag ska börja från början med alla idiotiska saker jag har gjort, alltså i åldersordning? Eller om jag liksom ska börja bakifrån, och ta lite smått puckade saker med mig först och spara det tunga artilleriet till sist? Eller om jag ska kategorisera in i ännu fler underkategorier? "Dumma saker jag GÖR", "Dumma saker jag SÄGER" och "Vad är det för fel på mig?"
En av mina sämre egenskaper (nu har jag alltså börjat på ett inlägg som kan kategoriseras in under "Mina dåliga egenskaper". Notera gärna den icke-smidiga övergången. Tack.) är att jag alltid tror att folk kan följa mina tankegångar. Även om jag inte säger dem högt alls, utan bara låter hjärnan hoppa. Det kan folk oftast inte.
Jag tycker ju själv att jag är väldigt logisk. Om vi pratar om stekt potatis tycker jag att det är helt logiskt att i nästa mening nämna något om skillnaden mellan DN och SvD. Hängde ni med? Inte? Jo:
Stekt potatis = inte så gott = pommes frites är godare = McDonalds har godast pommes = de har dock sjukt sunkiga könsrollsbevarande leksaker i Happy Meal = var det inte en insändare om det i SvD för ett tag sen = varför har SvD vissa bra saker medan DN har andrabra saker? Jag vill ju läsa bara en = Vad är det för skillnad på SvD och DN egentligen?
Eller om man diskuterar Allsång på Skansen och jag i nästa sekund nämner något om Elizabeth George senaste deckare. Hängde ni inte med på den heller? Ok då:
Allsång på skansen = Anders Lundin = Gud vad skönt att Berghagen är borta = Berghagen borde nästan skjutas = Det vore ett bra tv-program, sommarmord = Morden i Midsommer, när börjar det egentligen? = Hur många mördas där egentligen? = Varför får alltid samma två poliser lösa alla mord = Borde de inte få backup med tanke på hur många mord som sker = Scotland Yard kanske? = Jag tyckte att Elizabeth Georges senaste bok var en besvikelse faktiskt.
En annan irriterande sak jag gör är att jag skriver rätt meningslösa blogginlägg.
Oj. Jag höll på att glömma. Bild ska man ha med. Eh. Vänta då.
______________
______________
(Av någon anledning känner jag liksom på mig att jag inte kommer bli nominerad till "stora bloggpriset" någon gång snart. Så kan det gå!)
Men sen kom jag på att jag ju kan dissa mig själv. Ohoj vilken uppsjö av idéer jag fick då! Jag vet inte om jag ska börja från början med alla idiotiska saker jag har gjort, alltså i åldersordning? Eller om jag liksom ska börja bakifrån, och ta lite smått puckade saker med mig först och spara det tunga artilleriet till sist? Eller om jag ska kategorisera in i ännu fler underkategorier? "Dumma saker jag GÖR", "Dumma saker jag SÄGER" och "Vad är det för fel på mig?"
En av mina sämre egenskaper (nu har jag alltså börjat på ett inlägg som kan kategoriseras in under "Mina dåliga egenskaper". Notera gärna den icke-smidiga övergången. Tack.) är att jag alltid tror att folk kan följa mina tankegångar. Även om jag inte säger dem högt alls, utan bara låter hjärnan hoppa. Det kan folk oftast inte.
Jag tycker ju själv att jag är väldigt logisk. Om vi pratar om stekt potatis tycker jag att det är helt logiskt att i nästa mening nämna något om skillnaden mellan DN och SvD. Hängde ni med? Inte? Jo:
Stekt potatis = inte så gott = pommes frites är godare = McDonalds har godast pommes = de har dock sjukt sunkiga könsrollsbevarande leksaker i Happy Meal = var det inte en insändare om det i SvD för ett tag sen = varför har SvD vissa bra saker medan DN har andrabra saker? Jag vill ju läsa bara en = Vad är det för skillnad på SvD och DN egentligen?
Eller om man diskuterar Allsång på Skansen och jag i nästa sekund nämner något om Elizabeth George senaste deckare. Hängde ni inte med på den heller? Ok då:
Allsång på skansen = Anders Lundin = Gud vad skönt att Berghagen är borta = Berghagen borde nästan skjutas = Det vore ett bra tv-program, sommarmord = Morden i Midsommer, när börjar det egentligen? = Hur många mördas där egentligen? = Varför får alltid samma två poliser lösa alla mord = Borde de inte få backup med tanke på hur många mord som sker = Scotland Yard kanske? = Jag tyckte att Elizabeth Georges senaste bok var en besvikelse faktiskt.
En annan irriterande sak jag gör är att jag skriver rätt meningslösa blogginlägg.
Oj. Jag höll på att glömma. Bild ska man ha med. Eh. Vänta då.
______________
______________
(Av någon anledning känner jag liksom på mig att jag inte kommer bli nominerad till "stora bloggpriset" någon gång snart. Så kan det gå!)
Semesterbekymmer
Tidningarna (i alla fall de riktade till föräldrar) fylls med goda råd och artiklar om hur familjer klarar av semestern.
De skriver spaltmeter om hur man pusslar ihop med morföräldrar och kollon, allt för att barnen ska få långa sommarlov.
Men inte någonstans står det om föräldrars egentliga problem i semestertider:
De skriver spaltmeter om hur man pusslar ihop med morföräldrar och kollon, allt för att barnen ska få långa sommarlov.
Men inte någonstans står det om föräldrars egentliga problem i semestertider:
Hur katten ska vi klara av att vara hemma med detta trotsbarn hela semestern?
Finns det något stöd man kan få från kommunen?
Finns det något stöd man kan få från kommunen?
Tillbaka
Under den otroligt långa tid som i historieböckerna kommer omnämnas "den stora bloggpausen år 2009" har jag haft tid att fundera lite på just bloggen. (VIlket kanske gör att själva pausen från bloggen inte blev så effektiv). Vem ska jag blogga för. Varför? Hur vill jag blogga? Vill jag bara skriva av mig? Eller vill jag ha läsare? Och i såna fall: Måste man vara självutlämnande? Måste man ha massor av bilder, varav de flesta är tagna i en rätt märklig miljö om man tänker på vad man fotar, och mer än måttligt "artistiska" och poserande? Måste man klämma in antingen mode, heminredning eller teknik för att få många läsare? Svaret verkar vara ja. På alla frågor. Dessutom ska man tydligen länka och pinga och bloglova och göra reklam och trashbacka och länkoptimera och what not (det märks att jag inte riktigt vet vad jag talar om va?)
Det känns lite väl avancerat för min del. Men jag är inte den som inte ger saker ett försök. Jag menar, om jag gör allting rätt kanske jag till och med kommer upp i fem läsare! Därför presenterar jag nu mitt försök att "hänga med" i bloggosfären:
_____________________________________________________________
______________________________________________________________
Alltiettbild.
Heminredning: Kakburk från Rusta. Rosor i den kommer från ICA Maxi.
Mode: Klänning 99 kr från Lindex
Teknik: Dator Asus eee-pc 901
Onödig trivia som ingen lägger märke till: Läppstift från Make Up Store
Feta ben och armar: Naturligt odlade
Och så till sist, självutlämnande information: Tycker ni att jag ser svullen (inte tjock alltså) ut? Det är för att jag har mens.
Bingo!!
Nästa gång jag bloggar tänkte jag presentera en ny självreningsmetod som jag kallar "hur man förtränger att man har outat sin menscykel för sina läsare". Möjligtvis har jag också tagit en snabbkurs i hur man retuscherar foton.
Det känns lite väl avancerat för min del. Men jag är inte den som inte ger saker ett försök. Jag menar, om jag gör allting rätt kanske jag till och med kommer upp i fem läsare! Därför presenterar jag nu mitt försök att "hänga med" i bloggosfären:
_____________________________________________________________
______________________________________________________________
Alltiettbild.
Heminredning: Kakburk från Rusta. Rosor i den kommer från ICA Maxi.
Mode: Klänning 99 kr från Lindex
Teknik: Dator Asus eee-pc 901
Onödig trivia som ingen lägger märke till: Läppstift från Make Up Store
Feta ben och armar: Naturligt odlade
Och så till sist, självutlämnande information: Tycker ni att jag ser svullen (inte tjock alltså) ut? Det är för att jag har mens.
Bingo!!
Nästa gång jag bloggar tänkte jag presentera en ny självreningsmetod som jag kallar "hur man förtränger att man har outat sin menscykel för sina läsare". Möjligtvis har jag också tagit en snabbkurs i hur man retuscherar foton.