Jag och maken är väldigt förtjusta i att påpeka orimliga saker i fiktion. T.ex. att Bamse på ena sidan säger att man inte får slåss, men på andra sidan slänger vargen 3 km bort där han landar i sin egna skorsten. Det känns som att det gör liite ondare än att få en örfil.

Vidare tycker jag att det är skitknäppt med Legolas.
Inte att han är ute och krigar med lika vackert superrakt hår varje dag utan att ens ha tillgång till en plattång.
Inte heller att han inte passar på att släta av Aragorn när han (Legolas) ju är så uppenbart gay och har tillgång till en sexgud. Nej, det som är märkligt är att han i en scen svingar sig upp på en häst, med ett grepp som skulle få handleden att brytas av. DET har jag problem med. Jag kan ta att spöken kommer och slåss pga en gammal ed, att det finns stora monsterelefanter och flygande hästar. Men den där handleden som inte bryts av, det känns lite väl orealistiskt.

Och tillbaka till Bamse: det är ju allmänt känt att Skalman har allting i sitt skal. Förutom typ ånglok och ostindiefarare. Varför använder de så sällan hans saker då? Om de nu är i en knipa, varför tar inte han fram något knixigt som hjälper dem? Istället måste de vänta på att rättfärdige Bamse ska tala skurkarna till godhet, eller att någon mirakulöst ska komma och rädda dem. När Skalman bara kunde ta fram typ en rökgranat och sen kan de springa iväg. Eller tårgasspray, så att de dumma sjörövarna lär sig en gång för alla.

Om vi går till nästa seriefigur, så är "Superdeckarnas jul" med Nalle Puh riktigt märkligt. I en av de första scenerna lägger de fram julklappar under granen, och Tiger vill veta vilket som är till honom. Sen hittar han det och skakar och lyssnar.
I några scener längre fram måste de hinna fram till tomten med hans säck i tid, annars så kan inte tomten dela ut julklappar. Och då blir det inga julklappar. Och då är julen inställd. Om vi nu bortser från det skrämmande budskapet att julklapparna är det som ÄR julen, så undrar jag: Vad fan hände med den stora högen julklappar under granen som vi såg för fem minuter sen? Va? Borde inte någon av manusförfattarna ha tänkt typ "Hörru Johnny, du har skrivit att alla står i snön och ser ledsna ut för att julen är inställd. Men... Chris här ritade ju för bövelen 20 julklappar i bara några bildrutor sen. Hur går det ihop sig?" Tydligen har ingen riktigt tänkt till.

Jag vet att vi är lite för insnöade på barnkultur i vårt hem. Men så blir det. Vi har en liten Noa som mitt i natten kommer in till oss och viskar "snälla mamma, berätta om när Ru och Heffa hittar tomtens säck i snön". Då blir man lite fast i hela den världen. Och sen ligger jag sömnlös ännu en natt, och hittar på massor av jättebra tv-serier/böcker, som INTE är fulla av komplett ologiska saker*.

(*återigen: talande björnar och små skal som rymmer helikoptrar och julgalna heffaklumpar, det är ju helt logiskt och rationellt.)

Det kom in en kund som såg precis ut som "den elaka svärmodern" i Mia&Klaras sketch. Och jag funderade på om det vore olämpligt att då imitera Tabita, en annan av Mia och Klaras karaktärer? Svärmorslookaliken kanske inte alls är medveten om henne otroliga likhet med en fiktiv figur? Och om jag helt plötsligt börjar prata med dialekt och visa mina tatueringar och röka och referera till min unge som Kävvin, så kanske hon blir lite rädd?

Fast å andra sidan vore det ju faktiskt lite märkligt. Varför skulle jag prata om mina barn med henne?
Så jag visade henne till rätt rum, och undslapp endast ett litet "vettu": "Hon kommer snart, vettu".

Eller näe, det gjorde jag inte heller.

Svärmodern:

Tabita:

Ibland när vintern har kommit, så kan det ju falla sig (pun intended) så att man ramlar. Drattar på ändan. Halkar omkull.
Har man då tur så gör man det på ett någorlunda graciöst vis, när ingen ser.

Heter man däremot Ellen, så gör man det som en gravid sköldpadda. Inte nog med att jag ramlar ner och slår i handen, på något sätt lyckas jag rulla runt till rygg och får upp både rumpa och ben rakt upp i luften. Ungefär i den ställningen befinner jag mig när jag ser en fullsatt buss åka förbi på vägen.

Sen är det bara att resa på sig, försöka borsta bort den värsta smutsen, och så gå med rak rygg och hålla huvudet högt och säga "jadå, det gick bra" till alkisarna som i en bekymrad liten klunga frågar hur det gick med mig.

Som tur är har jag blivit luttrad sen "tappa kjolen på stora torget"-händelsen i somras, så det var (nästan) inte alls pinsamt.

Jag vet att det har varit lite dålig aktivitet här i bloggen. Jag hörde att Alex Schulman skulle ta upp det som "veckans snackis i medievärlden" eftersom så många har saknat mina inlägg. Jag skulle nog kunna skylla på att det är nyheten om Rikard Palm som har tagit mig så hårt.

Fast egentligen har jag bara haft ett liv. Och en underbar helg. Det skulle kunna sammanfattas i ett ord: RFMLFMVEPMFBVJPHHOTSVHS!

(RoligFredagMedLiteFörMycketVinEfterPulkaåkningslördag
MedFinaBarnenVarJagPiggareHusvisningHjälpteOcksåTillSenVarHelgenSlut!)

Det slog mig att alla kanske inte vet vem han är, denne Rikard? Så jag tänkte bjuda på lite klipp, för er som har missat denna gigant bland giganter (några kanske går in i varandra, men allt tål att upprepas):












Förresten: det FANNS såklart en facebookgrupp för att rädda honom. Jag tycker om folkets engagemang i viktiga frågor!

Att få massage måste vara lite liknande att gå till en prostituerad.
Man kommer dit, klär av sig, någon rör din kropp på annars dolda ställen - och sen klär man på sig och betalar och försöker föra en konversation samtidigt som ens hjärna försöker undvika tanken "hon har sett mina bröst".

Annars tycker jag om massage. Förutom att det är så förjordans pinsamt. Jag brukar alltid föreställa mig att kunden innan mig (jättelångt innan mig, så att han inte har legat på samma brits) var en jättetjock, hårig och svettig lastbilschaffis. Då borde ju en tjock småbarnsmamma med celluliter och bristningar vara peanuts. Jag har ju inte hår på ryggen liksom. Dessutom borde masserandet av mig vara lite mediterande. Jag vet själv hur det känns när jag knådar en bulldeg, man blir liksom lite fascinerad av hur händerna omsluts av allt det mjuka, och degens rörelser hypnotiserar en nästan. Ungefär som att kolla på en lavalampa. Så borde det kännas att massera mina lår.

När jag tänker på det så hoppas jag att massörer har någon slags fond de kan söka terapipengar ur. De kan de nog behöva.

Det här med facebookstatusuppdateringar (långt ord!), det visste jag inte att jag var beroende av. Men helt plötsligt så upplever jag att det är jätteviktigt att ropa ut precis vad jag gör eller känner. Och sen det förhatliga "is" försvann, är det ännu viktigare.

Tänk om man hade vetat det för 10 år sedan? Att i framtiden kommer jag känna ett behov att basunera ut via en internetsida varje gång jag har huvudvärk. Det sorgliga är att jag antar att om facebookstatusuppdateringar kunde lagras, så skulle de säga en hel del om vår tid. Tänk er när forskarna ska analysera de där människorna som levde för 500 år sedan, och de hittar ett gäng statusuppdateringar:

"Ellen is trött på det här"
"Ellen har ont i huvudet och vill ha choklad"
"Ellen längtar efter helgen"
"Ellen har ont i huvudet igen, och vill ha godis"
"Ellen är grymt sugen på sushi"
"Ellen är hungrig, ack så hungrig"
"Ellen vill att den här dagen ska ta slut snart"
"Ellen vill ha choklaaaaaaad. Dumma huvudvärk!"

De skulle väl lätt ledas att tro att jag var en deprimerad tjockis med seriösa chokladstörningar, samt möjligtvis en hjärntumör av någon slag.

Och det är ju jättefel.
Jag är ju inte deprimerad!

I morse när jag lekte "vem på bussen vill jag ligga med" var det inte särskilt svårt.
Det satt nämligen en kille där som såg ut som Milo Venti-jag kan inte stava till hans efternamn, men han som spelar Peter i Heroes, Jess i Gilmore Girls och Jesse i American Dreams-miglia.

Nu står valet mellan en pepparkaka till, eller inte en pepparkaka till?
Det är ett mycket svårare val.

Nudlar till lunch.
Så kul har jag det en söndag.

Lägg sen till att jag har storstädat också, så förstår ni exakt hur kul det är idag.

Jag vill baka lussekatter. Är det december snart?

Ett gäng "artister" och "storstjärnor" har skrivit en "debattartikel" om hur hemskt det är med fildelning. De antar att de förlorar pengar på detta, och vill att regeringen ska ta i med hårdhandskarna. Här är de som är avsändare för denna debattartikel:

Torbjörn Flygt, författare,
Åsa Larsson, författare,
Björn Ranelid, författare,
Dick Harrison, författare,
Peter Englund, författare,
Lena Koppel, regissör,
Colin Nutley, regissör,
Kjell Åke Andersson, regissör,
Joakim Nätterqvist, skådespelare,
Stefan Sauk, skådespelare,
Hannes Holm, regissör,
Måns Herngren, regissör,
Peter Dalle, skådespelare,
Mikael Persbrandt, skådespelare,
Rikard Wolff, artist,
Georg Riedel, musiker/kompositör,
Martin Rolinski, artist,
Henrik Rongedal, artist/låtskrivare,
Magnus Rongedal, artist/låtskrivare,
Fredrik Thomander, artist/låtskrivare/producent,
Jakob Samuelsson, artist,
Matti Alfonzetti, artist/låtskrivare/producent,
Jill Johnson, artist/låtskrivare,
Claes Janson, exekutör och tolkare
Monica Borrfors, artist,
Lasse Tennander, musiker/kompositör/textförfattare,
Eva Dahlgren, artist/låtskrivare,
Per Gessle, artist/låtskrivare,
Ulf Dageby, musiker/kompositör,
Martin Ehrencrona, musiker/producent,
Jacob Widén, artist/låtskrivare,
Eric Lantz, artist/låtskrivare,
Oscar Kempe, artist/låtskrivare,
Magnus Sveningsson, artist/låtskrivare,
Joey Tempest, artist/låtskrivare,
Lisa Miskovsky, artist/låtskrivare,
Niklas Strömstedt, artist

Jag är ledsen att säga det, men att Rongedalbröderna inte får några pengar, det beror inte på att folk laddar ner deras material istället för att köpa. Snarare ska de väl vara glada över att någon ens lyssnar.

Tänk om det hade varit bra artister och skådespelare som gått ihop sig? Istället för Sveriges samlade b-elit? Jag känner knappt igen hälften av namnen, och de övriga önskade jag att jag inte kände igen. Med några få undantag, Georg Riedel bland annat.

Försök gör lite bra musik, istället, Per Gessle. Eller förlåt, det kanske är en uppgift som är dig övermäktig. Och ska verkligen Jill Johnson klaga, som säljer skivor på att göra covers? Är det att skapa?

Jag avslutar med ett citat, och ber er samtidigt att tänka på vilka detta alltså ska gälla:

"Att bli en riktigt skicklig musiker, kompositör, författare, skådespelare eller regissör är att lära sig ett hantverk. Det krävs många års erfarenhet och lärdom för att förfina och utveckla sin talang."

Ja, det skriker ju verkligen "Joey Tempest" om det hela. Eller kanske inte.

Det finns ju såna här bloggkommentatorer. Och hundratals bloggar som kommenterar de stora dagstidningarna.
Nu tänker jag helt inofficiellt utnämna mig själv till (en mycket sporadisk) officiell kommentator av Nerikes Allehanda (NA).

På tidningens förstasida idag är det en rubrik som säger "äntligen får de vårdnadsbidrag" (Ja, tidningen ägs av typ centern) och så är det ett reportage om en familj som äntligen får vårdnadsbidrag. Mamman kan äntligen stanna hemma med sina barn (vars namn alla för tankarna till en plastig docka): Hennie, Celine, Janelle, Ayme och Matthew. Eller, rättare sagt är de flesta barnen för stora, så det är bara den yngsta barbiedockan - barnet - hon får vara hemma med. Synd.

Inuti kommer sen det stora guldkornet: en notis om att den nya uppdateringen av spelet "world of warcraft" inte fungerar på alla datorer. Först ett citat från en kille som alltså stod och köade i tre timmar för att köpa spelet:
"Jag är inte spelberoende på något sätt, men det var ändå en stor besvikelse, jag sparkade på datorns dvd-spelare"
Snälla,  om du står och köar i tre timmar för en uppgradering till ett spel, så har du nog i ärlighetens namn något slags problem? Må det sen kanske inte vara just spelberoende, men mamma och pappa kanske inte ska klappa sig på axeln och gratulera sig själva till ett bra jobb än?

Och vi fortsätter i klassen "föräldrar som kanske borde ha sett varningstecknen lite tidigare". En femtonåring hade väntat på det här i ett år, och "Wrath of the Lich king" skulle släppas just på hans födelsedag. Hans mamma vittnar om hans ilska när hans nyinköpta spel inte fungerade, och ungen fyller i: "Det är mot speltillverkaren jag riktar allt mitt hat nu"

Det är mot speltillverkaren jag riktar allt mitt hat nu. Hade jag varit mamman hade jag varit oroad. Mer än oroad. Och kanske försökt köpa upp alla exemplar av tidningen innan någon inser riktigt hur illa ställt det är. Eller gått under jorden ett bra tag. Åtminstone tills det står i tidningen om någon sextonåring försöker ta livet av sig för att hon inte fick tag på den "supersnygga plånboken" från HMs nya designerkollektion.

That's all folks!

(Det är det inte alls, jag har ju inte ens nämnt homofobiska insändare om att det vore en kränkning mot äktenskapet att låta homosexuella gifta sig precis som oss andra. Men jag orkar inte. Det är fredag. I give up.)

Fråga: Vad är bättre än en fredag med ett möte i en annan stad?

Svar: En fredag där mötet blivit inställd, så man slipper både bil- och tågresa och möte.

Extrapoäng: En fredag där man upptäcker att man dels väger 65 kilo, dels har svallande hår ner till axlarna och dels ser ut som Heidi Klum i övrigt. Dessutom kan man helt plötsligt äta vad som helst utan att gå upp ett hekto, och det ligger tjockt med snö på marken, vi har några miljoner på banken (egentligen skulle det räcka med att få in betalningen för fakturorna jag skickat iväg) och solen skiner och barnen är inte snoriga.

Men jag tror att vi nöjer oss med ett inställt möte.

Det har varit lite tyst ifrån mig.
Och det är för att jag har tagit ett principiellt beslut en gång i tiden, att inte blogga om jobbet.
Det känns lite dumt att göra det.

Men på grund av det beslutet har jag varit tvungen att låta bli att blogga i några dagar, för annars hade jag haft svårt att låta bli. De guldkorn till citat som har kläckts här, hade varit för frestande att citera. Ni ser ju att jag är påväg att göra det redan nu.

Så istället tänker jag blogga om något helt annat.
Typ att jag ska klippa mig.
Det känns lagom ofarligt och ointressant.
Eller kanske om människotyper jag tycker illa om.
Problemet blir väl bara att jag då måste ha tid på mig, det finns ju så många.

Vi får se vad det blir. Jag är dock stolt över att inte ha frångått min princip att aldrig blogga om jobbet.
I alla fall nästan!

Det enda som är värre än en höst med magsjuka, dunderförkylningar, gallstensproblem med efterföljande operation samt magsjuka igen, är:

En höst med magsjuka, dunderförkylningar, gallstensproblem med efterföljande operation samt magsjuka igen när både mor och syster är i (olika delar av) Afrika och lever high-life med värme, bad och god mat.

Det är ungefär som att karma säger att eftersom jag fick en så underbar familj så måste resten av mitt liv suga.
Det stämmer, när jag tänker efter, eftersom både mor och syster är singlar.

Jag vill faktiskt påpeka att varken jag eller maken är såna som är nojjiga över våra barn. Vi åker inte till akuten i tid och otid, och vi hänger inte på låset till vårdcentralen varje gång ungarna är förkylda. Vi är väldigt moderata när det kommer till sjukdomar.

Men eftersom vi båda två är paniskt rädda för cancer, och eftersom vi båda två har läst skrämmande reportage i "Vi Föräldrar" om föräldrar som förlorat sina barn till hjärntumörer som började som vanlig huvudvärk, blev vi lite skrajsna i morse när treåringen klagade på att han hade ont i pannan.

Så maken ringde sjukvårdsupplysningen. Och det lät ungefär något såhär:

- Hej, jag ringer angående min son som klagar på ont i huvudet.
- Jaha? Hur verkar han må i övrigt?
- Jag tror inte att han har feber. Men han är lite förkyld, så vi tror att det kanske är bihålorna?
- Nej, barn i den åldern har inga bihålor än.
- Öh, nehej.
- Men är han hängig eller dålig i övrigt?
- Nej, han verkar må bra annars.
- Men varför ringer du då?
- Eh... jo.. men... alltså...

Sen gav vi honom lite choklad och trodde att det skulle gå över.
Sen åkte jag till jobbet och köpte lite choklad på vägen för att jag hade ont i huvudet.

Min huvudvärk är fortfarande kvar.
Sonen ligger nu och sover och vill inte alls gå till förskolan.
Dagens choklad.
Går ju inte att lita på den!

Idag rapporterade sonens förskolepedagoger om att han vid lunchen hade sagt:
"Min pappa är dum. Jag får inte titta på nya Pippi!"

Och det är ju rätt gulligt, och dessutom fick han önskad effekt, eftersom maken genast gick hem och satte på "nya Pippi" (Pippi på de sju haven, som han fick i present för ett tag sedan)

Jag är mest nöjd så länge han inte häver ur sig saker som:
"Mamma grät igår för pappa hade inte köpt choklad"
eller
"Mamma sparkar in smutsen under soffan"

So far, so good!

Stora barnet har bestämt sig för att det är mysigt att sova i vår säng. Och det kunde ju vara nog så idylliskt med små tassande fötter, gosedjur som bökas in under armar och varma andedräkter som andas i örat.

Om det inte vore för att den där varma andedräkten uttrycker ett krav på saga. "Berätta en saga mamma"
Och jag som brukar skryta om att jag har bra fantasi och är så verbal, kan där mitt i natten mest få ur mig ett "öööö".
Så makar han sig närmre, och gosar in sitt lilla ansikte vid min nacke. Och så tittar han på mig medan han kramar mig hårt och säger: "snälla mamma, en saga".

Så jag blir ju tvungen. Om inte annat för att jag ska slippa ångra mig när han är femton och finnig och sticker iväg med sina moppepolare. Då ska jag minsann inte stå där med tårar i ögonen och tänka "jag skulle ha hittat på en saga när jag hade möjligheten!".

Problemet är dock som jag nämnde ovan: "ööööö".
Till sist orkar jag skrapa ihop mig och drar till med en riktig saga. Ungefär så här brukar det låta:
"Det var en gång en prinsessa som bodde i ett land och där fanns det en drake som åt folk och prinsessan tog sitt svärd och red iväg och körde bort draken och räddade prinsen och sen bodde de i sitt slott och åt godis hela dagarna.* SLUT! Sov nu!"

Eller som inatt:
"Det var en gång en liten ren som ville vara med jultomten men han gick vilse och letade och letade och sen hittade han jultomten och alla julklappar och fick vara där och blev jätteglad. Slut! Sov nu!"

Jag känner mig verkligen på topp där mitt i natten. Som tur är brukar han somna till sist ändå.
Så kan jag ligga sömnlös och fundera på vad som egentligen hände med draken sen, och om inte renens mamma saknade honom när han försvann iväg till tomten?

Sms-konversation med maken:

Jag: "Jag är så trött att jag somnar på kontoret. Några tips? Jag ska i alla fall iväg och köpa knark nu"
Maken: "Koffeintabletter?"
Jag: "Mat!"

Det är knappt så att man kan tänka sig att vi har varit ihop i sex år när han inte ens vet de mest grundläggande förutsättningarna i mitt liv.

Mormor ringer mig när jag precis är på väg hem från jobbet:

Mormor: Du... searleader, vad betyder det egentligen?
Jag: Huh?
Mormor: Ja, c-h-e-e-r-leader
Jag: Jaha! Cheerleader. Det betyder hejaklacksledare.
Mormor: Ja! Det var ju det jag visste.
Jag: Hurså?
Mormor: Jo förstår du, det var en så dum man vid middagen igår som sa att det inte alls betydde det. Men jag sa att det var så och att de ju har tävlingar om vem som ska få vara med och allt sånt. Och så tänkte jag att jag skulle ringa dig nu innan jag går ner till middagen. Så ska han få se!

Jag antar att ingen av dem är ett stort fan av Heroes?
Och, jag antar att när man säger att man går i barndom när man blir gammal, så är det just "pilutta dig"-mentaliteten man pratar om?

Fina lilla mormor!