Jag vill faktiskt påpeka att varken jag eller maken är såna som är nojjiga över våra barn. Vi åker inte till akuten i tid och otid, och vi hänger inte på låset till vårdcentralen varje gång ungarna är förkylda. Vi är väldigt moderata när det kommer till sjukdomar.

Men eftersom vi båda två är paniskt rädda för cancer, och eftersom vi båda två har läst skrämmande reportage i "Vi Föräldrar" om föräldrar som förlorat sina barn till hjärntumörer som började som vanlig huvudvärk, blev vi lite skrajsna i morse när treåringen klagade på att han hade ont i pannan.

Så maken ringde sjukvårdsupplysningen. Och det lät ungefär något såhär:

- Hej, jag ringer angående min son som klagar på ont i huvudet.
- Jaha? Hur verkar han må i övrigt?
- Jag tror inte att han har feber. Men han är lite förkyld, så vi tror att det kanske är bihålorna?
- Nej, barn i den åldern har inga bihålor än.
- Öh, nehej.
- Men är han hängig eller dålig i övrigt?
- Nej, han verkar må bra annars.
- Men varför ringer du då?
- Eh... jo.. men... alltså...

Sen gav vi honom lite choklad och trodde att det skulle gå över.
Sen åkte jag till jobbet och köpte lite choklad på vägen för att jag hade ont i huvudet.

Min huvudvärk är fortfarande kvar.
Sonen ligger nu och sover och vill inte alls gå till förskolan.
Dagens choklad.
Går ju inte att lita på den!