Trots min tidsbrist på läsfronten fick jag titeln nörd. Well, I'm proud of it!

Jag tycker det är så komiskt när jag loggar in här. För då ser man ju vad andra bloggare skriver om och vad deras bloggar heter. Och herreminje, är det bara fjortisar som bloggar? Ungefär så här ser listan ut:

Nissepissa4ever
**Klariz**
Jaälskaminfamilj
Bimbolina
KlarAFinABallerinA

(Helt fiktiva namn. Hoppas jag.)

Visst, min är väl inte så normal heller "blandkatterochkorvar". Men jag har åtminstone inte en mängd tecken och felstavningar och stora bokstäver där det ska vara små eller fjortisalias. Och så bloggar jag inte om mode heller, bara där är jag unik och speciell och går emot 99% av alla som bloggar ungefär.

Jag kanske borde byta bloggnamn?

CyniskAMammaNMedOsunTIntressEförWT

??

Idag var jag tvungen att åka hem från jobbet tidigare, pga monstervärk i halsen. Blev trots min dödliga åkomma tvungen att svänga förbi ICA, eftersom både blöjor och ersättning var slut där hemma. Så går jag runt där i mitt sjukdomsdis bland gurkor och mandariner.

Så helt plötsligt skymtar jag något guldigt och rött i min ena ögonvrå. Jag tittar dit, men ser inget speciellt. Virrig av mina otroliga smärtor irrar jag vidare bland mjölk och fil, och vänder runt ett hörn, för att PANG! Där står han! Den guldiga kaninen med rött staniolpapper, och ett sött och ljuvt innehåll av choklad.

Jag ser hur han liksom lyfter på sitt papper för att locka mig att se hans ljuvliga chokladiga kropp. Som i trance börjar jag gå emot honom, men inser sedan att jag ju bantar. Visserligen ska jag tillåta mig choklad i helgen, men på en onsdag? Det går inte. Så med hjärtat i halsgroppen vacklar jag bort till blöjorna och sliter åt mig någon storlek och så lite ersättning.

Hela tiden vill jag återvända till den ljuva chokladkaninen, men jag tar mig samman. Jag springer ut genom kassorna (ja alltså, för det första kan jag inte springa för att jag mår så dåligt, och för det andra måste jag ju betala också) och bort till bilen. Kör hem och upprepar som ett mantra "äcklig äcklig kanin. Vidrig choklad". Fast jag vet innerst inne att det bara är en smutsig lögn.

Nu sitter jag här, flera timmar senare, och tänker trånande tillbaka på mitt möte med den ljuva chokladkaninen. Varför var han tvungen att ställa sig i just min väg? Fanns det ingen annan bantande småbarnsmamma att trakassera?

Tror ni man kan få avliva mumsiga chokladkaniner som frestar en på fel dag?

Den har gjort mig missnöjd. Jag vet inte vad det är med mig, jag brukar vara nöjd med det lilla och vara glad för vardagen. Nu ser jag bara saker som behövs åtgärdas. Jag ägnar min lediga tid åt att vilja förbättra saker istället för att vara nöjd med det jag har. Det skrämmer mig. Varför kan jag inte vara nöjd? Varför kan jag inte bara gilla läget? Njuta av fina barnen och maken, tycka om att bara ha lite ledigt? Irriterande är vad det är!

Men jag skyller på vädret. Det är ju aldrig någonsin sol! Och är det inte sol blir man deppig och sur och missnöjd. Så fort solen kommer tror jag att allt kommer bli bättre. Då ska jag vara nöjd och glad hela tiden.

Eller så behöver jag bara komma ut och göra något extra roligt. Några tips och frivilliga?

Är det inte rätt ironiskt att Charlotte Perelli, som har lagt ner såna ansträngningar på att bli "kvinnlig":

- Bantat ner sig till undervikt
- Långt, flygande hår.
- Mer smink än hela Make Up Stores lager
- Sjukt långa naglar med smycken på (!)
- Lösögonfransar
- Vaxning säkert både här och där.

Ja, är det inte lite ironiskt, att hon ser ut som en man? Visserligen en transa, men ändock en man.

Nej, chockerande nog är detta inte ett rödstrumpeinlägg. Jag ska inte komma med några feministiska åsikter. Det här är bara en stilla undran.

Varför varför varför flirtar män med mig? Jag förstår inte?! Det är inte så att det händer en gång, utan ofta ofta! Som igår, jag skulle åka tåg till uppsala för att sedan ha en liten internutbildning där.

På vägen dit:

Jag: De här sakerna ska jag ha.
Mannen i kiosken: Då tar jag egentligen 5 kronors avgift, för kortköpet men för dig kan jag strunta i det. *blink blink*

Väl där:

Jag: Vad tycker du om Sverige då?
Mann som uppenbarligen inte är från Sverige: Jo, det är bra. Trevligt att sitta här med diig (sagt med smör i tonen) och prata lite...

På väg hem:

Man som hjälper förvirrade resenärer till annan kvinna: Du ska gå dit bort. *pekar* Där borta. *vänder ryggen åt*
Jag: Hur hittar jag till min buss?
Man som hjälper förvirrade resenärer: Åh, jag kan hjälpa dig. Du ska inte behöva gå själv. Jag kan följa dig. *hojtar åt en annan hjälpare* "Hörru, har du koll ifall någon annan kommer och vill fråga något.

Ibland är det rätt osynligt, ibland är det rätt mycket flirt "ta en extra chokladkaka du, jag kan bjuda, du behöver inte betala för den", ibland är det extremt mycket "hej okända kvinna på bussen, du är mycket vacker, kan jag få ditt telefonnummer" och ibland är det läskigt (typ som i Italien, if you remember Lisa).

Och jag fattar ju att det här inlägget låter väldigt självgott, typ "åh vad jag är snygg så alla män gillar mig". Men det är ju det som är själva grejen! Jag är ju inte snygg! Jag är en tjock tvåbarnsmamma med ful page och trist utväxt!

Om JAG blir flirtad med så mycket, vad händer då med de snygga? Kan de ens gå utanför dörren? Eller är de liksom ouppnåeliga, så att männen satsar på oss medelmåttor istället?

Eller - oh, hemska tanke - tänk om jag går och utstrålar flirtande utan att veta om det? Jag kanske tror att jag är sur och grinig och bara vill köpa lite choklad i lugn och ro, men kioskägaren vet bättre och kan läsa av min utstrålning och bara, "åh vad hon flirtar, ja ja, jag kan väl ge henne en gratis chokladkaka då". Fatta vad läskigt! Om jag blir våldtagen, hur ska jag någonsin kunna vinna ett sånt mål? Liksom, jag utstrålar ju flirt, hur skulle killen på bussen veta att det inte innebär att jag vill ha sex med honom i en buske?

Vad ska jag göra? Eftersom vi har konstaterat att det inte handlar om utseendet fungerar ju inte burka. Om det är en omedveten flirtutstrålning kan jag ju inte ändra den. Kanske om jag går omkring och pratar för mig själv och slutar duscha, det är väl ruggigt avtändande? Jag menar, hey - vi ska ju ändå inte ha fler barn...

Det här är bra, mina två favoritkomiker på en och samma gång!

Det är så synd om mig att jag inte ens orkar skriva alla jämförelser jag hade tänkt ut. Ni vet, typ "det är mer synd om mig än om en hamster som tappat bort sitt hjul".

Då är det illa. Så sjuk är jag. Mitt testamente finns enbart i mitt huvud, men jag kan avslöja att jag inte har något av värde förutom ungarna ändå.

Ibland när jag pratar med människor som tycker att kvinnan ju liksom HÖR HEMMA med barnet och att det inte ÄR KONSTIGT att pappan bara tar 2 månader, och att det ju ÄR SÅ DET SKA VARA.

Eller när jag läser om föräldrar som tycker att det är så SYND om deras barn som får sitta bakåt i bilen, att de vänder vid 2 år.

Eller om man hör en konversation om hur man ska utföra femminutersmetoden på rätt sätt, ska man inte torka av barnet när hen har kräkts av allt skrik när hen ska somna.

Och ibland när jag läser saker som att feminism det är så ÖVERDRIVET och det är liksom ONÖDIGT för vi har det ju så BRA I SVERIGE (men samma person klagar sedan på att hennes kille spelar datorspel istället för att vara med barnen).

Då... då tänker jag lite som att: vore det så jävla fel med en injektion rakt in i hjärnan redan i spädbarnsåldern innehållandes VETTIGHET och SUNT FÖRNUFT?

Men så får man ju inte tycka. Så jag får fortsätta kämpa på det godkända sättet: argumentation. Lyckligtvis är det ju inte så svårt att slå hål på deras "knivskarpa" argument.

Om veckorna går fort, går helgerna ännu fortare. Vi har haft det mysigt med melodifestival och bokläsande och lite shopping och skattjakt och sånt.

Men nu till skrytet: Vi har sytt ett par skitasnygga byxor! Alldeles själva! Båda två tillsammans. Eller, egentligen gjorde P lite mer än jag. Eller... rätt mycket mer än jag. Egentligen hjälpte jag bara till. Fast det gjorde jag inte heller ju. Äh vad fan: P har sytt ett par skitasnygga byxor till Emmy alldeles själv! Han är så duktig!

Jag avslutar med ett äkta "jäkla unge, vad SÄGER DU??"-citat:

Noah: Mamma, vad gör du?
Jag: Jag tar av mig min bh.
Noah: Var försiktig med tuttarna. De ramlar annars!

Och honom har jag närt vid min barm. Bokstavligen!