...hurra hurra hurra!
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag, för
en vanlig dag går jag inte upp och mosar hallon med lime
och en vanlig dag har vi inte tårtrester i lampan och en vanlig dag
åker vi inte till badhuset och sväljer andra barns kiss och varför låter ni ungarna löpa amok
och det är ingen vanlig dag för jag har hört den nya roliga leksakshunden som kan sjunga, tralla
"abcdefg..." med onödigt käck ton ungefär 1000 gånger så nej, det är ingen vanlig dag,
för det är världens härligaste ettårngs födelsedag.
Hurra
Hurra
Hurra
Ettåring äter tårta. Also kallad "Man får väl vara glad att hallonen matchar blommorna på duken"
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag, för
en vanlig dag går jag inte upp och mosar hallon med lime
och en vanlig dag har vi inte tårtrester i lampan och en vanlig dag
åker vi inte till badhuset och sväljer andra barns kiss och varför låter ni ungarna löpa amok
och det är ingen vanlig dag för jag har hört den nya roliga leksakshunden som kan sjunga, tralla
"abcdefg..." med onödigt käck ton ungefär 1000 gånger så nej, det är ingen vanlig dag,
för det är världens härligaste ettårngs födelsedag.
Hurra
Hurra
Hurra
Ettåring äter tårta. Also kallad "Man får väl vara glad att hallonen matchar blommorna på duken"
Gud så ädel jag är.
Jag sitter och planerar inför julen. Eftersom jag är ett stort fan av julen (Kan man bli det på facebook? Precis som man kan klicka på "become a fan of Heath Ledger" vilket alla gör eftersom han ju både är snygg och död och det är ju alltid lite sorgligt) måste jag planera allting jag ska hinna med, ty i år finns det inget som kan stoppa mig!
Ok, det lät kanske lite väl dramatiskt. Men eftersom inget flyttande, barnalstrande eller påbörjande av nytt heltidsjobb är inplanerat, känns det väldigt lugnt i år. Och lugnt ska vi ju inte ha det. Så jag sitter och planerar in julgransköp, lussebak och korvstoppning. Ja, ni läste rätt. Min man har fått för sig att om man använder vår köksbjörns korvstopparfunktion och gojsar in massa köttfärs och kryddor så blir det korv. Jag tycker att det låter mer som cevapcici jag, men hey - eftersom jag inte ens tänker smaka får han syssla med vad han vill.
I alla fall så insåg jag i år att jag inte önskar mig något. Och det känns ju väldigt ädelt, att bara konstatera sådär att "jag är så nöjd med mitt liv". Förvisso skulle jag gärna få lite böcker, eftersom jag lider en väldig brist på just sådana. Men ändå, nästan ingenting önskar jag mig, jag kan nästan få en helgongloria direkt. Eller, lite kläder kan jag alltid tänka mig. Det är inte så kul att känna sig som askungen pre-"goda fen". Och ja, en hotellnatt eller två skulle inte sitta fel. Eller lite presentkort på den där jättemysiga lilla inredningsbutiken i den nya delen av det stora köpcentret, och herregud jag hoppas att de inte tar bort det gamla centrumet i nämnda köpcentrum, det med stenarna och vattnet och fiket för det är ju liksom hela min barndom och jag vill inte att allt ska försvinna och ge plats för det moderna. Men förutom det, ingenting.
Jag är så ädel. Det är nästan så att jag förtjänar livstids förbrukning av dyr choklad för att jag är så självuppoffrande, genomgod, och framförallt: ödmjuk.
Ok, det lät kanske lite väl dramatiskt. Men eftersom inget flyttande, barnalstrande eller påbörjande av nytt heltidsjobb är inplanerat, känns det väldigt lugnt i år. Och lugnt ska vi ju inte ha det. Så jag sitter och planerar in julgransköp, lussebak och korvstoppning. Ja, ni läste rätt. Min man har fått för sig att om man använder vår köksbjörns korvstopparfunktion och gojsar in massa köttfärs och kryddor så blir det korv. Jag tycker att det låter mer som cevapcici jag, men hey - eftersom jag inte ens tänker smaka får han syssla med vad han vill.
I alla fall så insåg jag i år att jag inte önskar mig något. Och det känns ju väldigt ädelt, att bara konstatera sådär att "jag är så nöjd med mitt liv". Förvisso skulle jag gärna få lite böcker, eftersom jag lider en väldig brist på just sådana. Men ändå, nästan ingenting önskar jag mig, jag kan nästan få en helgongloria direkt. Eller, lite kläder kan jag alltid tänka mig. Det är inte så kul att känna sig som askungen pre-"goda fen". Och ja, en hotellnatt eller två skulle inte sitta fel. Eller lite presentkort på den där jättemysiga lilla inredningsbutiken i den nya delen av det stora köpcentret, och herregud jag hoppas att de inte tar bort det gamla centrumet i nämnda köpcentrum, det med stenarna och vattnet och fiket för det är ju liksom hela min barndom och jag vill inte att allt ska försvinna och ge plats för det moderna. Men förutom det, ingenting.
Jag är så ädel. Det är nästan så att jag förtjänar livstids förbrukning av dyr choklad för att jag är så självuppoffrande, genomgod, och framförallt: ödmjuk.
Några tips
Jag funderar på att skriva en handbok för föräldrar. Så att man vet hur man ska göra, och hur man inte ska göra.
Till exempel om man ska åka till hemstaden där alla släktingar bor för att fira ettåringen med ett kalas. Här är några riktlinjer.
1. Ta med ettåringen. Det gjorde faktiskt vi. Tyvärr, kände vi någonstans när vi hade åkt en timme och hon bara grät och vi hade lika lång tid kvar.
2. Ta med ev. syskon. Annars får man så dåligt samvete, det räcker med att ha det för katterna som är ensamma. Annars kände vi väl lite "tyvärr" där också, särskilt när man är fem minuter ifrån resmålet, ettåringen skriker som en galning och treåringen bestämmer sig för att han är bajsnödig. Igen. Att det två kilometer längre bak längs med vägen ligger två små små kluttar utkrystade under stor ansträngning i medhavd potta vid vägrenen, det spelar ingen roll. Bajsa ska han.
3. Ha inte något planerat ca en timme efter förväntad ankomsttid. Det blir lätt lite stressigt då. Särskilt med bajsande barn. En som faktiskt bajsar ner hela sig, och en som bara inbillar sig.
4. Föd inte barn året innan värsta getingåret någonsin. Det blir så problematiskt då, med fikat och allting. Om ni envisas med att göra det, hyr lokal. Eller en privat getingdödare. Risken finns att även några av kalasgästerna inhalerar lite getinggift, men å andra sidan kanske det sätter lite mer fart på släktingar med utdöd konversationsförmåga?
5. Ta dig tid att förklara för mormor några dagar innan, att en halvtimme till övers när man ska passa ett plan och tänker åka kollektivtrafik i en Europeisk storstad inte är nog, och att man då kan missa planet och även missa kalaset.
6. Bli inte magsjuk. Det här är nästan det viktigaste tipset, för det finns inget så otrevligt på ett ettårskalas som rinnande avföring lagom till marängswissen. Särskilt inte är det inte handlar om ettåringens avföring, utan mammans. Ett hett tips alltså, undvik magsjuka.
Om du följer dessa råd ska du nog ta och klara av att ha ett ettårskalas som inte är helt misslyckat.
Förhoppningsvis. Kanske. Eller...
Vad fan. Hyr McDonalds, släng in ungarna i bollhavet, stoppa en BigMac i käften på den mest irriterande släktingen och dra upp din fickpava och spetsa din milkshake. Ettåringen kommer ändå inte att minnas sitt första födelsedagskalas, men det blir otroligt mycket roligare för dig.
Till exempel om man ska åka till hemstaden där alla släktingar bor för att fira ettåringen med ett kalas. Här är några riktlinjer.
1. Ta med ettåringen. Det gjorde faktiskt vi. Tyvärr, kände vi någonstans när vi hade åkt en timme och hon bara grät och vi hade lika lång tid kvar.
2. Ta med ev. syskon. Annars får man så dåligt samvete, det räcker med att ha det för katterna som är ensamma. Annars kände vi väl lite "tyvärr" där också, särskilt när man är fem minuter ifrån resmålet, ettåringen skriker som en galning och treåringen bestämmer sig för att han är bajsnödig. Igen. Att det två kilometer längre bak längs med vägen ligger två små små kluttar utkrystade under stor ansträngning i medhavd potta vid vägrenen, det spelar ingen roll. Bajsa ska han.
3. Ha inte något planerat ca en timme efter förväntad ankomsttid. Det blir lätt lite stressigt då. Särskilt med bajsande barn. En som faktiskt bajsar ner hela sig, och en som bara inbillar sig.
4. Föd inte barn året innan värsta getingåret någonsin. Det blir så problematiskt då, med fikat och allting. Om ni envisas med att göra det, hyr lokal. Eller en privat getingdödare. Risken finns att även några av kalasgästerna inhalerar lite getinggift, men å andra sidan kanske det sätter lite mer fart på släktingar med utdöd konversationsförmåga?
5. Ta dig tid att förklara för mormor några dagar innan, att en halvtimme till övers när man ska passa ett plan och tänker åka kollektivtrafik i en Europeisk storstad inte är nog, och att man då kan missa planet och även missa kalaset.
6. Bli inte magsjuk. Det här är nästan det viktigaste tipset, för det finns inget så otrevligt på ett ettårskalas som rinnande avföring lagom till marängswissen. Särskilt inte är det inte handlar om ettåringens avföring, utan mammans. Ett hett tips alltså, undvik magsjuka.
Om du följer dessa råd ska du nog ta och klara av att ha ett ettårskalas som inte är helt misslyckat.
Förhoppningsvis. Kanske. Eller...
Vad fan. Hyr McDonalds, släng in ungarna i bollhavet, stoppa en BigMac i käften på den mest irriterande släktingen och dra upp din fickpava och spetsa din milkshake. Ettåringen kommer ändå inte att minnas sitt första födelsedagskalas, men det blir otroligt mycket roligare för dig.
Att det ska vara så svårt?
Vi människor kan göra en mängd saker.
Vi kan sätta en man på månen.
Vi kan uppfinna system som gör att vi kan prata med människor på andra sidan gjorden.
Vi kan skriva långa vackra verk som läses i flera hundra år.
Vi kan hitta på flera olika gudar och olika kulturer kring dem och göra så att folk beter sig på ett visst sätt utefter vad som står i en bok.
Vi kan fantisera ihop Harry Potter.
Vi kan uppfinna fem miljoner olika sorters lösgodis.
Vi kan komma på tre tusen olika sätt att skriva samma trista rubriker på, om samma gamla kändisar.
Men inte kan vi människor här i Sverige fatta att flickans kön faktiskt har ett namn.
Inte puppan, inte musen, inte framstjärt (kräks lite i munnen), inte miffen, inte lill-plippelippen, inte muffen.
Snippa.
Snippa. Och vi tar det igen: Snippa.
Så svårt kan det väl ändå inte vara?
Vi kan sätta en man på månen.
Vi kan uppfinna system som gör att vi kan prata med människor på andra sidan gjorden.
Vi kan skriva långa vackra verk som läses i flera hundra år.
Vi kan hitta på flera olika gudar och olika kulturer kring dem och göra så att folk beter sig på ett visst sätt utefter vad som står i en bok.
Vi kan fantisera ihop Harry Potter.
Vi kan uppfinna fem miljoner olika sorters lösgodis.
Vi kan komma på tre tusen olika sätt att skriva samma trista rubriker på, om samma gamla kändisar.
Men inte kan vi människor här i Sverige fatta att flickans kön faktiskt har ett namn.
Inte puppan, inte musen, inte framstjärt (kräks lite i munnen), inte miffen, inte lill-plippelippen, inte muffen.
Snippa.
Snippa. Och vi tar det igen: Snippa.
Så svårt kan det väl ändå inte vara?
Tro inte att du är unik!
Precis som alla andra sitter jag och funderar ibland. Och nej, det luktar inte bränt. Och nej, det är inte ovanligt. Nu kanske jag slipper de kommentarerna?
Men så idag, på bussen till jobbet efter dagislämningen, slog det mig: jag är nog inte särskilt unik! Alltså, mina tankar är ju inte speciellt speciella. Det finns säkert miljontals människor som tänker exakt samma tankar. Och eftersom var och varenda kotte har en blogg, är det säkert redan någon som har bloggat om allt jag vill blogga om.
Säg att jag vill blogga om mysteriet med att det alltid finns några låtar på min mp3-spelare som jag inte vill lyssna på, trots att det är jag som har lagt in dem. Ja, då sitter det säkert någon fjortis i kristinehamn som redan har bloggat min tanke. Men med stavfel!
Eller tänk om jag får en snilleblixt och bara "man borde fira mammorna på barnens födelsedagar, det är ju de som har fött utt ungarna", ja då kan jag nog sätta min sista potatis (vilket inte gör mig något, efterom jag gillar pasta mer) på att Mary Licht i Florida redan har bloggat om det. Eller åtminstone skrivit det på den mailinglista hon har med andra soccermoms.
Jag kommer alltså aldrig kunna tänka en originell tanke igen. Allt kommer gå runt runt runt. Nästa gång jag ska blogga någon finurlig liten tanke jag har, kommer jag alltid behöva tvivla på ifall det verkligen är jag som har tänkt det. Eller var det Martina Haag?
Det enda man kan göra är kanske att gå djupt in i sina hemliga gömmor, och blogga om de förbjudna tankar man har. Till exempel: tänk om mina barn växer upp och blir fula. Sådär riktigt fula så att de inte får hångla eller ligga och klär sig i svart med kedjor och säger att de "ändå inte vill vara som alla andra", men egentligen är det bara en coverup för egentligen vill de klä sig i snygga jeans och pastellfärgade tröjor, men de vågar inte för de är så fula att alla bara skrattar och därför klär de sig som svårmodiga esteter fast de läser samhäll, och så blir de deprimerade! Tänk om!
Visst finns det värre saker som kan hända, men då är vi ju tillbaka på "alla bloggar om samma saker".
Kan man undvika att barnen blir fula? Varken jag eller maken är väl några skönheter men inte heller några odjur.
Vi får väl bara hålla tummarna.
Och blogga om små funderingar som alla redan haft, under tiden vi väntar på resultatet.
Men så idag, på bussen till jobbet efter dagislämningen, slog det mig: jag är nog inte särskilt unik! Alltså, mina tankar är ju inte speciellt speciella. Det finns säkert miljontals människor som tänker exakt samma tankar. Och eftersom var och varenda kotte har en blogg, är det säkert redan någon som har bloggat om allt jag vill blogga om.
Säg att jag vill blogga om mysteriet med att det alltid finns några låtar på min mp3-spelare som jag inte vill lyssna på, trots att det är jag som har lagt in dem. Ja, då sitter det säkert någon fjortis i kristinehamn som redan har bloggat min tanke. Men med stavfel!
Eller tänk om jag får en snilleblixt och bara "man borde fira mammorna på barnens födelsedagar, det är ju de som har fött utt ungarna", ja då kan jag nog sätta min sista potatis (vilket inte gör mig något, efterom jag gillar pasta mer) på att Mary Licht i Florida redan har bloggat om det. Eller åtminstone skrivit det på den mailinglista hon har med andra soccermoms.
Jag kommer alltså aldrig kunna tänka en originell tanke igen. Allt kommer gå runt runt runt. Nästa gång jag ska blogga någon finurlig liten tanke jag har, kommer jag alltid behöva tvivla på ifall det verkligen är jag som har tänkt det. Eller var det Martina Haag?
Det enda man kan göra är kanske att gå djupt in i sina hemliga gömmor, och blogga om de förbjudna tankar man har. Till exempel: tänk om mina barn växer upp och blir fula. Sådär riktigt fula så att de inte får hångla eller ligga och klär sig i svart med kedjor och säger att de "ändå inte vill vara som alla andra", men egentligen är det bara en coverup för egentligen vill de klä sig i snygga jeans och pastellfärgade tröjor, men de vågar inte för de är så fula att alla bara skrattar och därför klär de sig som svårmodiga esteter fast de läser samhäll, och så blir de deprimerade! Tänk om!
Visst finns det värre saker som kan hända, men då är vi ju tillbaka på "alla bloggar om samma saker".
Kan man undvika att barnen blir fula? Varken jag eller maken är väl några skönheter men inte heller några odjur.
Vi får väl bara hålla tummarna.
Och blogga om små funderingar som alla redan haft, under tiden vi väntar på resultatet.
Lite besviken över namnvalen...
Jag känner det, att mina barns namn inte är sådär perfekta som jag hade velat. Det insåg jag nämligen idag, just nu, när vi tittar på OS här på jobbet.
Och jag kan bara drömma mig bort, tänka på hur det hade varit om jag hade hittat just det där namnet innan sonen föddes. Tänk så vackert. Mitt liv hade varit fullkomligt, jag hade varit konstant lycklig. Allt hade varit perfekt. Om han bara hade fått heta... Raul-Roland!
Och jag kan bara drömma mig bort, tänka på hur det hade varit om jag hade hittat just det där namnet innan sonen föddes. Tänk så vackert. Mitt liv hade varit fullkomligt, jag hade varit konstant lycklig. Allt hade varit perfekt. Om han bara hade fått heta... Raul-Roland!
Jag funderar
...på varför militären rekryterar unga män? De är ju så totalt ute och cyklar, i krig skulle en förälder spöa skiten ur vilken artonåring som helst.
En mamma till exempel, som tillfångatas av fienden för att torteras tills hon avslöjar hemlig information, skulle aldrig yppa ett ord. Genom att ha fått barn har hon nämligen tränats i att stå ut med all sorts tortyr.
Om vi börjar med den enklaste formen: smärta. De kan slå och slå och slå. De kan dra i håret, göra brännmärken eller nypas. Kvinnan skulle ändå bara titta på dem och lite nonchalant utbrista: "jag har fött barn. This is peanuts". Möjligtvis, om hon var dålig på engelska, skulle hon säga "Jag har fött barn. Det här är ingenting emot det". Dessutom har hon, precis som alla andra föräldrar, härdats under många år. Försök hitta en smärta värre än att kliva på en legokloss mitt i natten. Eller de första tagen den nyfödda bebisen tar på din känsliga bröstvårta. Eller bara "jag är tre år och har ett raseriutbrott och lyckas peta in mitt lilla finger i ditt öga under mitt anfall av ilska"-smärta. Tro mig, i fallet "förälder" vs. "finnig artonåring" är det ingen match för föräldern när det gäller smärta.
Om vi sedan går vidare till frågorna. Även där har en förälder övertaget. Vem som helst som klarar av att lyssna på "varför då?" "varför är det så?" "varför då?" "varför gör du så?" i några år, klarar av en utfrågning av fientlig militär hur lätt som helst.
Vad finns det mer? Sömnbrist? Ha! Stress? Tja, vilken småbarnsförälder som helst har någon gång i livet stått och balanserat en kastrull i ena handen, en tvååring i den andra, en gråtande ettåring på golvet samt försökt stänga ugnsluckan med foten innan något av barnet får några (allvarligare) brännskador. Stress - nemas problemas.
Dessutom har vi småbarnsföräldrar ett trumfkort. Spärra in oss var som helst, försök att få oss att bli galna av tristess. Jag lovar att ni inte kommer att lyckas. Vi har nämligen överlevt det tristaste som finns: lekparken.
En typisk dag i lekparken är nämligen ett av det tristaste man kan uppleva. Särskilt om man är ensam med sin treåring. Speciellt om treåringen gillar att gunga. Och i synnerhet om treåringen gillar att leka Pippi.
Jag vet inte riktigt vad som är värst?
Att alla fina sandslott man gör blir söndertrampade av ovan nämnda treåring?
Att man får putta en gunga (Vem fan uppfann gungan? Skottpeng på den personen hade kanske inte varit helt fel) i tre timmar?
Att man blir upptvingad i en rutschkana som man sen fastnar i på nedvägen eftersom den är lite för smal för ens rumpa? Att en ny granne går förbi och bara hör den lösryckta meningen "...jag har ju sagt att jag har jätteont i rumpan?" så att man känner ett behov av att springa ifatt och försöka förklara att det inte alls var resultatet av lite för akrobatiska övningar i sovrummet, utan bara ett resultat av lite för många chipspåsar?
Att behöva springa runt runt runt och leka polis och klättra upp och ner och under och över tills man visar lite för mycket hud både här och där och varför ligger lekplatsen så att alla runt omkring har fönster mot den och ser precis allting?
Utan att behöva gå in på fler detaljer, kan jag väl bara konstatera att när det kommer till tristess väljer jag "stirra in i betongvägg i en vecka" över "tvingas till lekparken och vara glad för annars är man opedagogisk och en dålig mamma" vilken dag som helst i veckan.
Det jag vill komma till är väl egentligen följande: en förälder som tillfångatas i strid skulle helt enkelt lägga upp fötterna på bordet, luta sig tillbaka och vänligt leende påpeka: "Ni kan hålla mig hur länge ni vill. Vår tv har bara svt och fyran, treåringen har vattkoppor och vår tvättmaskin har gått sönder. Jag säger inte ett ord!"
En mamma till exempel, som tillfångatas av fienden för att torteras tills hon avslöjar hemlig information, skulle aldrig yppa ett ord. Genom att ha fått barn har hon nämligen tränats i att stå ut med all sorts tortyr.
Om vi börjar med den enklaste formen: smärta. De kan slå och slå och slå. De kan dra i håret, göra brännmärken eller nypas. Kvinnan skulle ändå bara titta på dem och lite nonchalant utbrista: "jag har fött barn. This is peanuts". Möjligtvis, om hon var dålig på engelska, skulle hon säga "Jag har fött barn. Det här är ingenting emot det". Dessutom har hon, precis som alla andra föräldrar, härdats under många år. Försök hitta en smärta värre än att kliva på en legokloss mitt i natten. Eller de första tagen den nyfödda bebisen tar på din känsliga bröstvårta. Eller bara "jag är tre år och har ett raseriutbrott och lyckas peta in mitt lilla finger i ditt öga under mitt anfall av ilska"-smärta. Tro mig, i fallet "förälder" vs. "finnig artonåring" är det ingen match för föräldern när det gäller smärta.
Om vi sedan går vidare till frågorna. Även där har en förälder övertaget. Vem som helst som klarar av att lyssna på "varför då?" "varför är det så?" "varför då?" "varför gör du så?" i några år, klarar av en utfrågning av fientlig militär hur lätt som helst.
Vad finns det mer? Sömnbrist? Ha! Stress? Tja, vilken småbarnsförälder som helst har någon gång i livet stått och balanserat en kastrull i ena handen, en tvååring i den andra, en gråtande ettåring på golvet samt försökt stänga ugnsluckan med foten innan något av barnet får några (allvarligare) brännskador. Stress - nemas problemas.
Dessutom har vi småbarnsföräldrar ett trumfkort. Spärra in oss var som helst, försök att få oss att bli galna av tristess. Jag lovar att ni inte kommer att lyckas. Vi har nämligen överlevt det tristaste som finns: lekparken.
En typisk dag i lekparken är nämligen ett av det tristaste man kan uppleva. Särskilt om man är ensam med sin treåring. Speciellt om treåringen gillar att gunga. Och i synnerhet om treåringen gillar att leka Pippi.
Jag vet inte riktigt vad som är värst?
Att alla fina sandslott man gör blir söndertrampade av ovan nämnda treåring?
Att man får putta en gunga (Vem fan uppfann gungan? Skottpeng på den personen hade kanske inte varit helt fel) i tre timmar?
Att man blir upptvingad i en rutschkana som man sen fastnar i på nedvägen eftersom den är lite för smal för ens rumpa? Att en ny granne går förbi och bara hör den lösryckta meningen "...jag har ju sagt att jag har jätteont i rumpan?" så att man känner ett behov av att springa ifatt och försöka förklara att det inte alls var resultatet av lite för akrobatiska övningar i sovrummet, utan bara ett resultat av lite för många chipspåsar?
Att behöva springa runt runt runt och leka polis och klättra upp och ner och under och över tills man visar lite för mycket hud både här och där och varför ligger lekplatsen så att alla runt omkring har fönster mot den och ser precis allting?
Utan att behöva gå in på fler detaljer, kan jag väl bara konstatera att när det kommer till tristess väljer jag "stirra in i betongvägg i en vecka" över "tvingas till lekparken och vara glad för annars är man opedagogisk och en dålig mamma" vilken dag som helst i veckan.
Det jag vill komma till är väl egentligen följande: en förälder som tillfångatas i strid skulle helt enkelt lägga upp fötterna på bordet, luta sig tillbaka och vänligt leende påpeka: "Ni kan hålla mig hur länge ni vill. Vår tv har bara svt och fyran, treåringen har vattkoppor och vår tvättmaskin har gått sönder. Jag säger inte ett ord!"
Det hänger på formuleringarna!
16/8 Kära dagbok
Jag studsade upp ur sängen tillsammans med barnen tidigt på morgonen. Jag och lilla barnet avnjöt en härlig dusch, innan vi lagade frukost tillsammans med stora barnet.
Efter det åkte vi upp till torget för att köpa ekologiska, närodlade grönsaker. Vi älskar ju grönt och nyttigt, så marknaden var riktigt härligt. För att det skulle vara demokratiskt, fick även storbarnet välja vad vi skulle göra, och vi tog därför och fikade lite också.
Sen efter den stärkande lunchen myste och vilade vi allihopa, innan vi åkte till skogen och plockade en liter svamp. Barnen åt de nyinköpta morötterna tillsammans med kvällsmaten, och efter lite lördagsmys med nötter och disneydags, somnade även storbarnet nöjt. Maken och jag lagade en härligt krämig risotto, och kycklingfilé fylld med nyinköpt ekologisk färskost. Det blev otroligt gott! Kvällen avslutades med mys i tv-soffan med lite kvalitetsunderhållning.
Eller...
16/8 Kära dagbok.
Idag väckte ungarna mig redan klockan sju. Snark. Sen fick stora barnet se lite på morgontv eftersom lilla barnet hade bajsat ner sig. Jag hoppade in i duschen jag också, eftersom mitt hår var så fett att det kunde stå ut i pippiflätor. Utan att jag hade flätat det.
Sen väckte vi pappan, eftersom jag inte orkade vara ensam med två barn längre. Vi åkte upp på stan eftersom det var "bondens egen marknad"; och vi tänkte att vi för en gångs skull kanske kunde hitta några grönsaker som vi faktiskt gillar. Vi mutade storbarnet med en chokladboll för att han skulle vara glad. Vi köpte faktiskt både morötter och sallad, jag tror att ungarna fick en grönsakschock!
Efter det åkte vi hem och ungarna fick rester till lunch. Pizza. Jag sov. Maken lät stora barnet kolla på tv.
Sen åkte vi vilse på väg ut i skogen, men hittade till sist rätt och plockade en liter med vad vi trodde var kantareller men som visade sig vara något oätligt.
Efter att ha försökt ge barnen lite morötter, men kapitulerat och låtit dem äta korv och ägg till kvällsmat, tappade jag lilla barnet i golvet efter kvällsbadet så att stort blodvite uppstod. Till sist blev jag tvingad att äta en mängd nötter eftersom storbarnet inte ville ha dem. Vi lurade honom i säng en timme för tidigt, och hotade med att borsta tänderna på honom ifall han kom upp igen!
Risotton blev förvisso jättegod, men maken har åkt på någon magsjuka. Så den mysiga vuxenkvällen förvandlades till sunk i tv-soffan framför några Buffy-avsnitt.
Och ja, jag har ägglossning också. Vilket hade varit jättebra om vi hade försökt göra en bebis.
Ha ha ha ha ha ha ha! Det försöker vi INTE!
Jag studsade upp ur sängen tillsammans med barnen tidigt på morgonen. Jag och lilla barnet avnjöt en härlig dusch, innan vi lagade frukost tillsammans med stora barnet.
Efter det åkte vi upp till torget för att köpa ekologiska, närodlade grönsaker. Vi älskar ju grönt och nyttigt, så marknaden var riktigt härligt. För att det skulle vara demokratiskt, fick även storbarnet välja vad vi skulle göra, och vi tog därför och fikade lite också.
Sen efter den stärkande lunchen myste och vilade vi allihopa, innan vi åkte till skogen och plockade en liter svamp. Barnen åt de nyinköpta morötterna tillsammans med kvällsmaten, och efter lite lördagsmys med nötter och disneydags, somnade även storbarnet nöjt. Maken och jag lagade en härligt krämig risotto, och kycklingfilé fylld med nyinköpt ekologisk färskost. Det blev otroligt gott! Kvällen avslutades med mys i tv-soffan med lite kvalitetsunderhållning.
Eller...
16/8 Kära dagbok.
Idag väckte ungarna mig redan klockan sju. Snark. Sen fick stora barnet se lite på morgontv eftersom lilla barnet hade bajsat ner sig. Jag hoppade in i duschen jag också, eftersom mitt hår var så fett att det kunde stå ut i pippiflätor. Utan att jag hade flätat det.
Sen väckte vi pappan, eftersom jag inte orkade vara ensam med två barn längre. Vi åkte upp på stan eftersom det var "bondens egen marknad"; och vi tänkte att vi för en gångs skull kanske kunde hitta några grönsaker som vi faktiskt gillar. Vi mutade storbarnet med en chokladboll för att han skulle vara glad. Vi köpte faktiskt både morötter och sallad, jag tror att ungarna fick en grönsakschock!
Efter det åkte vi hem och ungarna fick rester till lunch. Pizza. Jag sov. Maken lät stora barnet kolla på tv.
Sen åkte vi vilse på väg ut i skogen, men hittade till sist rätt och plockade en liter med vad vi trodde var kantareller men som visade sig vara något oätligt.
Efter att ha försökt ge barnen lite morötter, men kapitulerat och låtit dem äta korv och ägg till kvällsmat, tappade jag lilla barnet i golvet efter kvällsbadet så att stort blodvite uppstod. Till sist blev jag tvingad att äta en mängd nötter eftersom storbarnet inte ville ha dem. Vi lurade honom i säng en timme för tidigt, och hotade med att borsta tänderna på honom ifall han kom upp igen!
Risotton blev förvisso jättegod, men maken har åkt på någon magsjuka. Så den mysiga vuxenkvällen förvandlades till sunk i tv-soffan framför några Buffy-avsnitt.
Och ja, jag har ägglossning också. Vilket hade varit jättebra om vi hade försökt göra en bebis.
Ha ha ha ha ha ha ha! Det försöker vi INTE!
Det sämsta med att ha barn
Är inte att man inte får sova.
Inte heller att de trotsar.
Eller att de är sjuka.
Eller att man inte kan gå ut så mycket som förr.
Eller att man får mindre tid för varandra (vilket ju är totalt felaktigt, för med tanke på all tid vi får tillsammans när vi inte sover, när vi sitter och ugglar hemma en lördagskväll, när vi vabbar samt när vi gömmer oss på toaletten för trotsmonstret, får vi ju mer tid tillsammans än någonsin)
Nej, det värsta är att det är så svårt att vara en sunkig latmask.
Just nu skulle jag vilja krypa upp i soffan och sätta på ett avsnitt av Buffy och äta chips med dip.
Men det går ju inte, för jag har ett barn som gömmer sig bakom soffan när Lotta på bråkmakargatan cyklar omkull,
så han skulle inte riktigt uppskatta demoner och vampyrer. Och eftersom vi har principer (just nu kommer jag inte ihåg varför eller varifrån de kom, men här är de i alla fall) får han inte heller äta chips med dip.
Det är DET man ska tänka på innan man skaffar barn! Inte allt tjat om resor och studier och sånt. Det kan man göra med barn. Utan ställ dig själv frågan: Är DU beredd att försaka dina chips- och dipkvällar när du är deppig? (Möjligtvis kan ju de utan matmissbruk kanske hoppa över den frågan.)
Svarar du ja, grattis. Du är redo att föröka dig.
Inte heller att de trotsar.
Eller att de är sjuka.
Eller att man inte kan gå ut så mycket som förr.
Eller att man får mindre tid för varandra (vilket ju är totalt felaktigt, för med tanke på all tid vi får tillsammans när vi inte sover, när vi sitter och ugglar hemma en lördagskväll, när vi vabbar samt när vi gömmer oss på toaletten för trotsmonstret, får vi ju mer tid tillsammans än någonsin)
Nej, det värsta är att det är så svårt att vara en sunkig latmask.
Just nu skulle jag vilja krypa upp i soffan och sätta på ett avsnitt av Buffy och äta chips med dip.
Men det går ju inte, för jag har ett barn som gömmer sig bakom soffan när Lotta på bråkmakargatan cyklar omkull,
så han skulle inte riktigt uppskatta demoner och vampyrer. Och eftersom vi har principer (just nu kommer jag inte ihåg varför eller varifrån de kom, men här är de i alla fall) får han inte heller äta chips med dip.
Det är DET man ska tänka på innan man skaffar barn! Inte allt tjat om resor och studier och sånt. Det kan man göra med barn. Utan ställ dig själv frågan: Är DU beredd att försaka dina chips- och dipkvällar när du är deppig? (Möjligtvis kan ju de utan matmissbruk kanske hoppa över den frågan.)
Svarar du ja, grattis. Du är redo att föröka dig.
Hon går!
Ettåringen går! Igår (har ordet igår något med verbet går att göra?) kom jag hem till nyheten att hon hade tagit fem steg. Fram till storebror för att slå honom. Ljuva lilla barn.
I alla fall ville ju jag också se, och så tänkte vi att vi kanske skulle filma också så att vi har det på band. Det var väl bara det att det inte är så jättelätt att filma en ettåring, med en uppmärksamhetsgalen treåring bredvid.
Mamman (ja, jag alltså): Filma nu då, jag ställer henne här
Pappan: Men det blir en dålig vinkel
Treåringen: Jag kan också gå, titta! Filma mig!
Mamman: Filma då!!
Treåringen puttar omkull ettåringen.
Pappan: Filma du då, om du tror det blir bättre.
Mamman: Allt jag gör blir bättre. (Jo alltså, jag är så dryg på riktigt)
Treåringen: Weoweoweo (leker polis)
Ettåringen sätter sig ner.
Mamman: Jag vill bara få lite film på när hon går!
Treåringen: Jag kan gå!
Mamman: Jo, vi skulle ju vara något oroliga om du som är tre år inte kunde gå.
Eller nej, det säger jag inte. Det vore nämligen opedagogiskt.
Till sist fick vi nog några steg på film. Bakom treåringens nakna rumpa och med mammans irriterade rop i bakgrunden.
I alla fall ville ju jag också se, och så tänkte vi att vi kanske skulle filma också så att vi har det på band. Det var väl bara det att det inte är så jättelätt att filma en ettåring, med en uppmärksamhetsgalen treåring bredvid.
Mamman (ja, jag alltså): Filma nu då, jag ställer henne här
Pappan: Men det blir en dålig vinkel
Treåringen: Jag kan också gå, titta! Filma mig!
Mamman: Filma då!!
Treåringen puttar omkull ettåringen.
Pappan: Filma du då, om du tror det blir bättre.
Mamman: Allt jag gör blir bättre. (Jo alltså, jag är så dryg på riktigt)
Treåringen: Weoweoweo (leker polis)
Ettåringen sätter sig ner.
Mamman: Jag vill bara få lite film på när hon går!
Treåringen: Jag kan gå!
Mamman: Jo, vi skulle ju vara något oroliga om du som är tre år inte kunde gå.
Eller nej, det säger jag inte. Det vore nämligen opedagogiskt.
Till sist fick vi nog några steg på film. Bakom treåringens nakna rumpa och med mammans irriterade rop i bakgrunden.
Dagens idiot:
http://www.alltombarn.se/du_och_barnet/hjalp-ditt-barn-sa-att-det-inte-blir-fel-bland-klasskamraterna-1.14159
Denna lilla psykolog (oh ja, här är det verkligen på plats med lite härskartekniker!) har bestämt sig för att man bör se till att ens barn ser ut som alla andra, annars kan de bli mobbade!
Och detta ska komma från en psykolog? Uttalar hon sig i sin yrkesroll eller i sin roll som ärkepucko?
Några citat:
"- Det handlar om att om man ser ut som de andra barnen så visar man att man hör hemma bland dem, säger barnpsykologen Marie Carlsson."
Och om man gud förbjude nu inte skulle ha samma smak som de andra barnen, eller en egen stil, då visar man alltså att man inte hör hemma bland dem? Vi kanske ska sätta en gul stjärna på ungarna som inte riktigt passar in? Så att vi vet vilka "de som inte hör hemma" är? Och alla invandrare i en klass, gud så tokigt det kan bli. Hudfärgen kan man ju inte anpassa, så det bästa är väl om vi helt indelar skolor efter hudfärg? Så vet vi vem som hör hemma var? Efter ekonomi också kanske? Och så bör vi väl antingen tvångsbanta de tjocka, tandställning till de med sneda tänder, hårfärgning till de rödhåriga och linser till glasögonormarna.
Egentligen kanske vi ska utvisa alla såna där svartingar? För vem vill sticka ut? Vem vill vara något annat är normal? Vem vill vara en individ? Vem vill inte veta var de hör hemma?
Vidare säger hon:
"- Det är bara att säga som det är. Barn är inte dumma. Barn vet när man inte har råd och man ska inte låtsas ha råd med mer än vad man har." Angående föräldrar som inte har råd att köpa märkeskläder.
Och det får mig att fundera: är det alltså ok att mobba fattiga barn? De fattar att föräldrarna inte har råd, visst. Men sen då? Blir de mindre mobbade för att de förstår föräldrarnas ekonomiska situation? Är det inte lika farligt om fattiga barn blir mobbade, eftersom deras föräldrar borde ha tänkt till innan de skaffade barn?
Om hennes skräckscenario slår in: ett barn som inte har exakt rätt sorts jeans och rätt skor blir utfryst på skolgården, sårar det då mindre ifall föräldrarna inte hade råd, än om de bara struntade i det.
Eller förväntar hon sig att de andra barnen (jag vet inte om hon har sett någon skräckfilm lik Children of the corn eller liknande när hon tänker sig skolgården) ska stanna upp och säga "nej hörrni. Vi kan ju inte mobba Lisa. Hennes mamma har faktiskt inte råd med de här kläderna. Vi går på Anders istället. Hans föräldrar sa nej fastän de har råd!"
Flytta gärna till Stepford du, Marie Carlsson. Men låt våra barn vara!
Denna lilla psykolog (oh ja, här är det verkligen på plats med lite härskartekniker!) har bestämt sig för att man bör se till att ens barn ser ut som alla andra, annars kan de bli mobbade!
Och detta ska komma från en psykolog? Uttalar hon sig i sin yrkesroll eller i sin roll som ärkepucko?
Några citat:
"- Det handlar om att om man ser ut som de andra barnen så visar man att man hör hemma bland dem, säger barnpsykologen Marie Carlsson."
Och om man gud förbjude nu inte skulle ha samma smak som de andra barnen, eller en egen stil, då visar man alltså att man inte hör hemma bland dem? Vi kanske ska sätta en gul stjärna på ungarna som inte riktigt passar in? Så att vi vet vilka "de som inte hör hemma" är? Och alla invandrare i en klass, gud så tokigt det kan bli. Hudfärgen kan man ju inte anpassa, så det bästa är väl om vi helt indelar skolor efter hudfärg? Så vet vi vem som hör hemma var? Efter ekonomi också kanske? Och så bör vi väl antingen tvångsbanta de tjocka, tandställning till de med sneda tänder, hårfärgning till de rödhåriga och linser till glasögonormarna.
Egentligen kanske vi ska utvisa alla såna där svartingar? För vem vill sticka ut? Vem vill vara något annat är normal? Vem vill vara en individ? Vem vill inte veta var de hör hemma?
Vidare säger hon:
"- Det är bara att säga som det är. Barn är inte dumma. Barn vet när man inte har råd och man ska inte låtsas ha råd med mer än vad man har." Angående föräldrar som inte har råd att köpa märkeskläder.
Och det får mig att fundera: är det alltså ok att mobba fattiga barn? De fattar att föräldrarna inte har råd, visst. Men sen då? Blir de mindre mobbade för att de förstår föräldrarnas ekonomiska situation? Är det inte lika farligt om fattiga barn blir mobbade, eftersom deras föräldrar borde ha tänkt till innan de skaffade barn?
Om hennes skräckscenario slår in: ett barn som inte har exakt rätt sorts jeans och rätt skor blir utfryst på skolgården, sårar det då mindre ifall föräldrarna inte hade råd, än om de bara struntade i det.
Eller förväntar hon sig att de andra barnen (jag vet inte om hon har sett någon skräckfilm lik Children of the corn eller liknande när hon tänker sig skolgården) ska stanna upp och säga "nej hörrni. Vi kan ju inte mobba Lisa. Hennes mamma har faktiskt inte råd med de här kläderna. Vi går på Anders istället. Hans föräldrar sa nej fastän de har råd!"
Flytta gärna till Stepford du, Marie Carlsson. Men låt våra barn vara!
Påhittad press
Bara för att jag den senaste tiden har fått kommentarer som säger att jag är rolig, har jag nu en påhittad och osynlig press på mig att vara rolig hela tiden. Och det är lite svårt, för inte allt man bloggar om är roligt.
Jag menar, tänk om jag vill blogga om min bantning. Eller förresten, jag tar tillbaka, min kropp är rätt skrattretande.
Istället då, om jag vill blogga om feminism? Det är ju svårt att få till en rolig spinn på det? Eller, svårt är det ju inte, men det känns som att Magnus Betnér liksom redan har snott den idén.
Eller säg att jag vill blogga om julpynt. Som jag faktiskt vill göra. Eftersom jag var på hemtex (och btw, jag är säkert den sista i världen att upptäcka detta, men Hemtex och Duka ingår i samma koncernva?) och såg lite saker. Men julpynt? Hur gör man det kul? Och då menar jag inte "hjälp min treåring åt en glaskula, min ettåring har pillat upp en dekorationssvamp i rumpan och snart hänger jag mig i glittret" utan bara om själva julpyntet?
Jag säger inte att det inte går, så ta det inte som en utmaning. Jag säger bara att jag nog inte klarar av det.
Så här kommer nu istället ett helt trist och ickeroligt blogginlägg om julpynt:
Idag var jag på hemtex och såg vinröda gardiner med vita prickar. De var fina. Jag ska ha vitrött tema (hej hej originalitet!) (eller, för att citera Dr. Horrible: "Oohh.. sarcasme. That's new!") i år, och då känns det som att vinrött med vita prickar liksom... passar in. Dessutom såg jag en fin vit duk som passar bra med vår röda adventsljusstake.
Ah, det gick ju bra. Det känns som att jag kanske har gjort en höna av en fjäder?
Jag menar, tänk om jag vill blogga om min bantning. Eller förresten, jag tar tillbaka, min kropp är rätt skrattretande.
Istället då, om jag vill blogga om feminism? Det är ju svårt att få till en rolig spinn på det? Eller, svårt är det ju inte, men det känns som att Magnus Betnér liksom redan har snott den idén.
Eller säg att jag vill blogga om julpynt. Som jag faktiskt vill göra. Eftersom jag var på hemtex (och btw, jag är säkert den sista i världen att upptäcka detta, men Hemtex och Duka ingår i samma koncernva?) och såg lite saker. Men julpynt? Hur gör man det kul? Och då menar jag inte "hjälp min treåring åt en glaskula, min ettåring har pillat upp en dekorationssvamp i rumpan och snart hänger jag mig i glittret" utan bara om själva julpyntet?
Jag säger inte att det inte går, så ta det inte som en utmaning. Jag säger bara att jag nog inte klarar av det.
Så här kommer nu istället ett helt trist och ickeroligt blogginlägg om julpynt:
Idag var jag på hemtex och såg vinröda gardiner med vita prickar. De var fina. Jag ska ha vitrött tema (hej hej originalitet!) (eller, för att citera Dr. Horrible: "Oohh.. sarcasme. That's new!") i år, och då känns det som att vinrött med vita prickar liksom... passar in. Dessutom såg jag en fin vit duk som passar bra med vår röda adventsljusstake.
Ah, det gick ju bra. Det känns som att jag kanske har gjort en höna av en fjäder?
Våra tvåspråkiga barn
Eller ok, inte än. Men de kommer bli, rätt snart också.
Vi pratar nämligen väldigt mycket engelska hemma för tillfället. Det blir gärna så med en trotsig treåring. Det är ju inte sådär jättelämpligt att diskutera exakt hur arg man är och hur hjälplös man känner sig inför honom. Några exempel på konversationer:
- I sincerely hope that you DID NOT give him that cold thing made of cream and sugar (han har listat ut att ice-cream betyder glass). Now he'll get a sugar rush that'll keep him awake 'til... well, forever.
- But you're forgetting that we're going out tonight, and that we want him happy and alert, and not tired and whining.
- Oh, you're absolutely correct. I withdraw my earlier statement. Should we give him another one?
Eller, vid lite mer upprörda tillfällen:
- What the fuck am I supposed to do? He's just crying all the freaking time!
- I dunno. Bribe him?
- Should I put on the video of the really strong girl with red hair? (Ja, alltså Pippi. Inte någon märklig porrfilm nu)
- Do it!
Eller bara:
- I WANT A BABYSITTER!
Jag förväntar mig att mina ungar kommer briljera på engelskan i skolan. Problemet är väl mest att deras ordförråd kommer vara lite begränsat till uttryck och ord som "candy", "after their bedtime", "getting tired of this", "I give up" och "I so need a drink right now!"
Vi pratar nämligen väldigt mycket engelska hemma för tillfället. Det blir gärna så med en trotsig treåring. Det är ju inte sådär jättelämpligt att diskutera exakt hur arg man är och hur hjälplös man känner sig inför honom. Några exempel på konversationer:
- I sincerely hope that you DID NOT give him that cold thing made of cream and sugar (han har listat ut att ice-cream betyder glass). Now he'll get a sugar rush that'll keep him awake 'til... well, forever.
- But you're forgetting that we're going out tonight, and that we want him happy and alert, and not tired and whining.
- Oh, you're absolutely correct. I withdraw my earlier statement. Should we give him another one?
Eller, vid lite mer upprörda tillfällen:
- What the fuck am I supposed to do? He's just crying all the freaking time!
- I dunno. Bribe him?
- Should I put on the video of the really strong girl with red hair? (Ja, alltså Pippi. Inte någon märklig porrfilm nu)
- Do it!
Eller bara:
- I WANT A BABYSITTER!
Jag förväntar mig att mina ungar kommer briljera på engelskan i skolan. Problemet är väl mest att deras ordförråd kommer vara lite begränsat till uttryck och ord som "candy", "after their bedtime", "getting tired of this", "I give up" och "I so need a drink right now!"
Vill du gråta lite?
Eftersom jag redan sitter och gråter, due to onda bihålor, trilskande skrivare och körsbärsfläckar på vita byxor, tänkte jag fortsätta. Så jag letade upp mina all time high-gråtögonblick på youtube.
Och eftersom jag är en så generös och givmild person tänker jag självklart dela med mig.
Vi börjar med nummer fem på listan. Jag grät då, men nu.. tja... nej.
Sen tar vi nummer fyra. Och vi fortsätter med pinsamt dålig smak:
Nummer tre på listan, nu börjar det ta sig:
Och så tvåan. Snyft snyft. (Undrar hur bra mitt tangentbord mår av dessa tårar?)
Och till sist. All time high. Jag gråter tills jag mår illa, jag gråter flera dagar efteråt.
Snyft!
Nu ska jag gå och ta ur linserna. Det gör ont i mina ögon.
Och eftersom jag är en så generös och givmild person tänker jag självklart dela med mig.
Vi börjar med nummer fem på listan. Jag grät då, men nu.. tja... nej.
Sen tar vi nummer fyra. Och vi fortsätter med pinsamt dålig smak:
Nummer tre på listan, nu börjar det ta sig:
Och så tvåan. Snyft snyft. (Undrar hur bra mitt tangentbord mår av dessa tårar?)
Och till sist. All time high. Jag gråter tills jag mår illa, jag gråter flera dagar efteråt.
Snyft!
Nu ska jag gå och ta ur linserna. Det gör ont i mina ögon.
Jag förstår inte!
Vad vill du?
Varför försöker du förstöra mitt liv?
Vill du att jag ska hoppa från stadens högsta byggnad (där jag lämpligt nog arbetar)?
Varför envisas du?
Varför lyssnar du inte på ett ord jag säger?
Varför sårar du mig så?
Varför kan du inte bara kommunicera?
Varför är du så otrevlig?
Snälla lilla förbannade helvetesskrivare! Jag har ju fixat papperstrasslet!
Skriv ut för faan!
Varför försöker du förstöra mitt liv?
Vill du att jag ska hoppa från stadens högsta byggnad (där jag lämpligt nog arbetar)?
Varför envisas du?
Varför lyssnar du inte på ett ord jag säger?
Varför sårar du mig så?
Varför kan du inte bara kommunicera?
Varför är du så otrevlig?
Snälla lilla förbannade helvetesskrivare! Jag har ju fixat papperstrasslet!
Skriv ut för faan!
Just nu: hemma hos oss.
Om man läser råd om barnuppfostran låter det alltid som att om man bara ger barnen tid att vänja sig vid något, kommer det gå hur enkelt som helst. Man ska säga till att de får hoppa tre hopp till, eller att om fem minuter ska vi gå hem, eller snart ska vi borsta tänderna. Jo men tjena.
Detta är N en tjugo minuter efter att vi börjat säga till om läggning:
(Ja, jag har just upptäckt att mobilkamera + blogg = roligt!)
Bara för att jag nu har lagt upp bilder på ungarna måste jag ju i rättvisans namn lägga upp en bild på mig också.
Ur Noas synvinkel då:
Detta är N en tjugo minuter efter att vi börjat säga till om läggning:
(Ja, jag har just upptäckt att mobilkamera + blogg = roligt!)
Bara för att jag nu har lagt upp bilder på ungarna måste jag ju i rättvisans namn lägga upp en bild på mig också.
Ur Noas synvinkel då:
Jag leker "jag måste ligga med en av de som kliver på bussen"
Medelålders man från mellanöstern
Överviktig tonåring
Kvinna i huckle
Kvinna i slöja
Kvinna i sjal
Kvinna i tygbit över huvudet
Medelåldersman från afrika
Medelåldersman från mellanöstern
Mellanösternmedeleåldersman
Medelåldersman från mellanöstern
Tonårstjej
Tonårstjej
Tonårstjej
(Jag svär, de gick på så här grupperat! Jag vet inte om de hade pratat ihop sig innan)
Medelåldersman från mellanöstern
....
....
....
Svettig, gammal man från något land jag inte vet var.
---
---
---
Måste jag alltså välja honom?
---
---
Och där! Till sist!
Kille som ser ut som en ung Will Smith.
Oh yeah, det kunde ha varit värre. Svettig medelåldersmellanösternman-värre.
Överviktig tonåring
Kvinna i huckle
Kvinna i slöja
Kvinna i sjal
Kvinna i tygbit över huvudet
Medelåldersman från afrika
Medelåldersman från mellanöstern
Mellanösternmedeleåldersman
Medelåldersman från mellanöstern
Tonårstjej
Tonårstjej
Tonårstjej
(Jag svär, de gick på så här grupperat! Jag vet inte om de hade pratat ihop sig innan)
Medelåldersman från mellanöstern
....
....
....
Svettig, gammal man från något land jag inte vet var.
---
---
---
Måste jag alltså välja honom?
---
---
Och där! Till sist!
Kille som ser ut som en ung Will Smith.
Oh yeah, det kunde ha varit värre. Svettig medelåldersmellanösternman-värre.
Emmys modeblogg!
Da!
Titta! Dä ga eh dä ha dadakgaga!
Översättning: This is a hostile takeover.
Detta är nu Emmys modeblogg. Kläder "to die for" listas här nedan.
Jag fyller snart ett år *hint hint*
(Behöver jag ens påpeka de tindrande ögonen och sugrörsmunnen?)
"Titta oj dä dä hajgaga dä"
(Ett hett tips till dig som bara måste köpa en klänning trots att mamma och pappa uttryckligen har sagt att de inte vill att jag ska få någon: den här lila tunikan från Lindex duger fint. Tycker jag.)
"Ga ga da hädätää"
(Samma här. Känner du att det kliar i fingrarna efter att ge mig något rosa? Feel free att botanisera bland retrotrycken hos, ja just det, Lindex)
"Niiiin!"
(Öh, översättning behövs kanske inte? N'est ce pas?)
"Dadada titiii gagkdaga"
(Ni fattar stuket va? Om ni måste köpa rosa och klänningar, håll det snyggt!)
"Heddå!"
(Ja, alltså... hej då)
Titta! Dä ga eh dä ha dadakgaga!
Översättning: This is a hostile takeover.
Detta är nu Emmys modeblogg. Kläder "to die for" listas här nedan.
Jag fyller snart ett år *hint hint*
(Behöver jag ens påpeka de tindrande ögonen och sugrörsmunnen?)
"Titta oj dä dä hajgaga dä"
(Ett hett tips till dig som bara måste köpa en klänning trots att mamma och pappa uttryckligen har sagt att de inte vill att jag ska få någon: den här lila tunikan från Lindex duger fint. Tycker jag.)
"Ga ga da hädätää"
(Samma här. Känner du att det kliar i fingrarna efter att ge mig något rosa? Feel free att botanisera bland retrotrycken hos, ja just det, Lindex)
"Niiiin!"
(Öh, översättning behövs kanske inte? N'est ce pas?)
"Dadada titiii gagkdaga"
(Ni fattar stuket va? Om ni måste köpa rosa och klänningar, håll det snyggt!)
"Heddå!"
(Ja, alltså... hej då)
Rakt på pricken!
Bilden kommer från fembilder.blogspot.com, och är tecknad av superroliga och otroligt vettiga Nanna! Kolla även in hennes hemsida: fulheten.com
För övrigt utnämner jag härmed ordet "outfit" till största fjortisordet. Ever.
Catfight!
Katter och katter, det var ju catfighter jag ville blogga om. Jag kom ihåg!
Jag har nämligen en fascination för catfighter. Ni vet, tjafsiga bråk som resulterar i ren pajkastning och som börjar pga missförstånd eller orimliga krav eller liknande. Förr, när jag var yngre, hamnade jag alltid mitt i dem. Jag har alltid haft minst en ärkefiende, alltid. Men sen växte jag upp, och slapp sånt.
Trodde jag ja! För något år sedan var jag ute på juldagen, och hamnade mitt i en sån klassisk grej, igen! Men helt utan egen förskyllan, I might add. Det var så simpelt som att jag gick på en fest med några kompisar, träffade en trevlig kille som jag och mina två kompisar också pratade rätt mycket med. Han hade en tjej som tydligen var väldigt svartsjuk. Sen precis som förr, blev jag indragen i världens svartsjukedrama och den här tjejen började sms:a mig och frågade om jag var kär i hennes kille och allt.
Jag svarade med att jag precis fått barn med min älskade sambo och i princip blivit av med avslaget (googla avslag om du inte har barn, i alla fall om du inte vill ha barn någonsin. Du lär bli avskräckt nämligen), men tjejen förstod ändå inte.
Därför undrar jag lite stillsamt: varför just jag? Varför drar jag till mig psychomänniskor? Varför ska just jag börja prata med just den killen som har just den där svartsjuka tjejen som just den dagen har pms och just därför är extra jävlig?
Allt det här var egentligen bara en parentes. En förklaring till min fascination för catfights. Det jag egentligen ville säga, är att det ju finns såna här småaktiga tjafsbråk även i bloggvärlden. Det är ohyggligt roligt när man ramlar på något sånt. Det finns två varianter, en där de skriver elaka saker om varandra i själva blogginläggen, och en där de dissar varandra i bloggkommentarerna.
Så, det var det här jag skulle komma till: jag har just nu ingen koll på någon sån blogg. Känner DU till några som bråkar genom bloggen? Några bloggkommentarer som känns lite väl giftiga för att vara på skämt? Helt enkelt, visa mig vägen till catfightmania i bloggosfären.
Please?
Jag har nämligen en fascination för catfighter. Ni vet, tjafsiga bråk som resulterar i ren pajkastning och som börjar pga missförstånd eller orimliga krav eller liknande. Förr, när jag var yngre, hamnade jag alltid mitt i dem. Jag har alltid haft minst en ärkefiende, alltid. Men sen växte jag upp, och slapp sånt.
Trodde jag ja! För något år sedan var jag ute på juldagen, och hamnade mitt i en sån klassisk grej, igen! Men helt utan egen förskyllan, I might add. Det var så simpelt som att jag gick på en fest med några kompisar, träffade en trevlig kille som jag och mina två kompisar också pratade rätt mycket med. Han hade en tjej som tydligen var väldigt svartsjuk. Sen precis som förr, blev jag indragen i världens svartsjukedrama och den här tjejen började sms:a mig och frågade om jag var kär i hennes kille och allt.
Jag svarade med att jag precis fått barn med min älskade sambo och i princip blivit av med avslaget (googla avslag om du inte har barn, i alla fall om du inte vill ha barn någonsin. Du lär bli avskräckt nämligen), men tjejen förstod ändå inte.
Därför undrar jag lite stillsamt: varför just jag? Varför drar jag till mig psychomänniskor? Varför ska just jag börja prata med just den killen som har just den där svartsjuka tjejen som just den dagen har pms och just därför är extra jävlig?
Allt det här var egentligen bara en parentes. En förklaring till min fascination för catfights. Det jag egentligen ville säga, är att det ju finns såna här småaktiga tjafsbråk även i bloggvärlden. Det är ohyggligt roligt när man ramlar på något sånt. Det finns två varianter, en där de skriver elaka saker om varandra i själva blogginläggen, och en där de dissar varandra i bloggkommentarerna.
Så, det var det här jag skulle komma till: jag har just nu ingen koll på någon sån blogg. Känner DU till några som bråkar genom bloggen? Några bloggkommentarer som känns lite väl giftiga för att vara på skämt? Helt enkelt, visa mig vägen till catfightmania i bloggosfären.
Please?
Feberfunderingar
Jag får så roliga funderingar ibland. Synd bara att febern har gjort att jag glömt bort allt. Men jag lovar, det var riktigt finurliga och intressanta och framförallt roliga funderingar.
Något var det om katter har jag för mig. Ah, jäkla hals att göra ont, du stör min koncentration!
Något var det om katter har jag för mig. Ah, jäkla hals att göra ont, du stör min koncentration!
Schizofren
Brie med kex som smakar doftljus (don't ask!) eller lösgodis? Vin eller cola? Allt på en gång? Choklad på kex? Brie med cola? Vin med malacofiskar? Schizofren is the förnamn, vad katten ska jag mumsa på ikväll när jag är makefri?
Det är inte bara mina smaklökar, min blogg är också schizofren. Jag vet det, de få som läser vet det, nytillkomna läsare (hej hej!) lär märka det. Och ändå gör jag inget åt det. Jag känner att jag behöver lite struktur i mitt liv, och jag kanske ska börja med bloggen? Med schizofren menar jag att ibland är det aptrista inlägg om att jag varit och badat, och ibland lyckas jag få ihop något riktigt roligt. Jag har för bövelen redan fyra bloggar. 4! Då tycker man ju att jag borde kunna ha koll på vad som ska stå i vilken? Så hur ska jag strukturera upp den här? Ska jag stryka helt de trista "idag gjorde jag"-inläggen?
Jag tror faktiskt att det får bli så. Ett beslut är fattat. Mitt liv är lite mindre kaotiskt.
Kex med kokosprickar? Brieinlindade (brinlindade?) centerbitar?
Det är inte bara mina smaklökar, min blogg är också schizofren. Jag vet det, de få som läser vet det, nytillkomna läsare (hej hej!) lär märka det. Och ändå gör jag inget åt det. Jag känner att jag behöver lite struktur i mitt liv, och jag kanske ska börja med bloggen? Med schizofren menar jag att ibland är det aptrista inlägg om att jag varit och badat, och ibland lyckas jag få ihop något riktigt roligt. Jag har för bövelen redan fyra bloggar. 4! Då tycker man ju att jag borde kunna ha koll på vad som ska stå i vilken? Så hur ska jag strukturera upp den här? Ska jag stryka helt de trista "idag gjorde jag"-inläggen?
Jag tror faktiskt att det får bli så. Ett beslut är fattat. Mitt liv är lite mindre kaotiskt.
Kex med kokosprickar? Brieinlindade (brinlindade?) centerbitar?
Ungjävel (SagtMedKärlek)
Den lilla SkitUngen(SagtMedKärlek)har diarré. Det innebär att SU(SMK) sov på förmiddagen. Vilket innebär att han vaknar mitt i natten och är tokpigg. Det är då han uppgraderas till UngJävel (SagtMedKärlek).
UJ(smk): Min mamma! Min maaamma!
DödströttaMamman: Ja?
UJ(smk): Jag ska bajsa!
DtM: Ok...
------
UJ(smk): Jag sova i stora sängen.
DtM: Ok...
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: Klockan är två, du ska sova.
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: Klockan är två, du ska sova.
---
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: KLockan är halv tre, du ska sova.
UJ(smk): Jag vill sova i min egna säng.
DtM: Ok. Bra! Jag bär in dig.
Dödströtta Mamman somnar om. Och sover i två minuter, sedan:
UJ(smk): Mamma! Jag har ont i kinden! (Hur fan slår man sig i kinden när man ligger i sin mjuka säng?!)
DtM: Ja ja, om du får ett plåster, somnar du då?
UJ(smk): Ja!
----
Ungjäveln som dessutom ljuger (jaja, smk): Jag inte sova!
DtM: Du lovade ju!
UJ(smk): Jag är inte trött.
(Dödströtta mamman tar nu det sämsta beslutet ever. Eller ja, det där med att välja en barnafader med enormt huvud kanske inte var det bästa beslutet heller, om man tänker på förlossningarna och ungarnas 40 i huvudmått, men sämsta beslutet sedan dess då.)
DtM: Men.. om jag kliar dig på ryggen?
UJ(smk): JA!
----
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
DtM: Klockan är fem, sov nu!
UJ(smk): Jag vill ha macka! Jag vill ha chokladboll!
Sovande latmasken pappa: Snark snark
UJ(smk): Macka! Jag är hungrig. Chokladboll!
Sovande latmasken pappa: Snark snark
UJ(smk): Macka! Jag är hungrig. Chokladboll! S
ovande latmasken pappa: Snark snark
DtM: Jag orkar inte längre!
----
Dtm och "pappan som blev väckt lite väl hårdhänt" sätter på Pippi på bärbara datorn i sovrummet. I vanliga fall sitter Ungjäveln (sagt med kärlek) stilla och tyst och säger inte ett pip, varför de tror att de ska kunna sova vidare.
UJ(smk): Här är Annika. Här är Tommy. Här är deras mamma. Här är deras pappa. Där är Villa villekulla. Ingen bor där, tråkigt. Här är staden, de springer till skolan. Där är kling och klang! Titta mamma, kling och klang är där! Ha ha! ooooeooooeoooooiiioooo (han kan inte vissla, så han sjunger när pippi visslar). Hej, här kommer pippi. Och herr nilsson, titta mamma! Herr nilsson och lilla gubben! Och är kommer Pippi igen! HA ha, roligt!)
Dödströtta Mamman spräcker ett blodkärl i hjärnan. Ah, vila till sist.
UJ(smk): Min mamma! Min maaamma!
DödströttaMamman: Ja?
UJ(smk): Jag ska bajsa!
DtM: Ok...
------
UJ(smk): Jag sova i stora sängen.
DtM: Ok...
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: Klockan är två, du ska sova.
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: Klockan är två, du ska sova.
---
UJ(smk): Jag vill inte sova!
DtM: KLockan är halv tre, du ska sova.
UJ(smk): Jag vill sova i min egna säng.
DtM: Ok. Bra! Jag bär in dig.
Dödströtta Mamman somnar om. Och sover i två minuter, sedan:
UJ(smk): Mamma! Jag har ont i kinden! (Hur fan slår man sig i kinden när man ligger i sin mjuka säng?!)
DtM: Ja ja, om du får ett plåster, somnar du då?
UJ(smk): Ja!
----
Ungjäveln som dessutom ljuger (jaja, smk): Jag inte sova!
DtM: Du lovade ju!
UJ(smk): Jag är inte trött.
(Dödströtta mamman tar nu det sämsta beslutet ever. Eller ja, det där med att välja en barnafader med enormt huvud kanske inte var det bästa beslutet heller, om man tänker på förlossningarna och ungarnas 40 i huvudmått, men sämsta beslutet sedan dess då.)
DtM: Men.. om jag kliar dig på ryggen?
UJ(smk): JA!
----
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
UJ(smk): Kli då!
DtM: Oj, förlåt, jag somnade till.
---
DtM: Klockan är fem, sov nu!
UJ(smk): Jag vill ha macka! Jag vill ha chokladboll!
Sovande latmasken pappa: Snark snark
UJ(smk): Macka! Jag är hungrig. Chokladboll!
Sovande latmasken pappa: Snark snark
UJ(smk): Macka! Jag är hungrig. Chokladboll! S
ovande latmasken pappa: Snark snark
DtM: Jag orkar inte längre!
----
Dtm och "pappan som blev väckt lite väl hårdhänt" sätter på Pippi på bärbara datorn i sovrummet. I vanliga fall sitter Ungjäveln (sagt med kärlek) stilla och tyst och säger inte ett pip, varför de tror att de ska kunna sova vidare.
UJ(smk): Här är Annika. Här är Tommy. Här är deras mamma. Här är deras pappa. Där är Villa villekulla. Ingen bor där, tråkigt. Här är staden, de springer till skolan. Där är kling och klang! Titta mamma, kling och klang är där! Ha ha! ooooeooooeoooooiiioooo (han kan inte vissla, så han sjunger när pippi visslar). Hej, här kommer pippi. Och herr nilsson, titta mamma! Herr nilsson och lilla gubben! Och är kommer Pippi igen! HA ha, roligt!)
Dödströtta Mamman spräcker ett blodkärl i hjärnan. Ah, vila till sist.
Jag längtar...
En sån här dag.
En sån dag när man tänker att man ska vara en bra förälder och aktivera barnen trots att det regnar (och nej, vi är inga hurtiga "det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder"-människor), och därför bestämmer sig för att åka till ett lekland, och väl där får ena föräldern migrän och andra föräldern får ta nästan allt ansvar för barnen vilket leder till att även andra föräldern blir trött och får en enorm huvudvärk, och på hemvägen måste man självklart handla eftersom kylskåpet ekar tomt, och självklart vill treringen springa själv och ettåringen är jättetrött eftersom hon bara fick sova nästan en halvtimme eftersom treåringen har dille på att vara högljudd (finns det ingen avstängningsknapp? Jag får dille på "weo weo" (polisbil) eller "hej hej sommaar!") och vi bor så trångt att alla ljud hörs överallt, och så springer man runt där i affären med en sprallig och ack så högljudd treåring samt en gnällig ettåring och ska handla mat och när man äntligen har kommit hem med maten så tappar man stenhård fryst förpackning med wokgrönsaker i ettåringens huvud så att hon får ett utbrott och gråter och ser så sårad ut att man tror att hjärtat ska brista, och samtidigt ropar treåringen på Pippi och man bara slänger alla skrupler om för mycket tv ut genom fönstret och sätter på ett femtimmarsmaraton med Pippi, och så ska man försöka få till någon mat och det får bli onyttig mat idag, hamburgare med pommes, för min kropp skriker efter fett och salt och så ska ettåringen äta innan hon går och lägger sig och så vill hon äta själv och skriker och skriker och då skiter man i vad klockan är och lägger henne fastän klockan är bara är halv sex och sen försöker man pusta ut men kan inte för treåringen har ut 236 kronor i femmor och enkronor på köksgolvet och det enda man vill göra är att sätta sig ner och gråta och skrika:
"Är inte semestern slut snart?"
En sån dag när man tänker att man ska vara en bra förälder och aktivera barnen trots att det regnar (och nej, vi är inga hurtiga "det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder"-människor), och därför bestämmer sig för att åka till ett lekland, och väl där får ena föräldern migrän och andra föräldern får ta nästan allt ansvar för barnen vilket leder till att även andra föräldern blir trött och får en enorm huvudvärk, och på hemvägen måste man självklart handla eftersom kylskåpet ekar tomt, och självklart vill treringen springa själv och ettåringen är jättetrött eftersom hon bara fick sova nästan en halvtimme eftersom treåringen har dille på att vara högljudd (finns det ingen avstängningsknapp? Jag får dille på "weo weo" (polisbil) eller "hej hej sommaar!") och vi bor så trångt att alla ljud hörs överallt, och så springer man runt där i affären med en sprallig och ack så högljudd treåring samt en gnällig ettåring och ska handla mat och när man äntligen har kommit hem med maten så tappar man stenhård fryst förpackning med wokgrönsaker i ettåringens huvud så att hon får ett utbrott och gråter och ser så sårad ut att man tror att hjärtat ska brista, och samtidigt ropar treåringen på Pippi och man bara slänger alla skrupler om för mycket tv ut genom fönstret och sätter på ett femtimmarsmaraton med Pippi, och så ska man försöka få till någon mat och det får bli onyttig mat idag, hamburgare med pommes, för min kropp skriker efter fett och salt och så ska ettåringen äta innan hon går och lägger sig och så vill hon äta själv och skriker och skriker och då skiter man i vad klockan är och lägger henne fastän klockan är bara är halv sex och sen försöker man pusta ut men kan inte för treåringen har ut 236 kronor i femmor och enkronor på köksgolvet och det enda man vill göra är att sätta sig ner och gråta och skrika:
"Är inte semestern slut snart?"
Panik
Maken och N är och badar.
E sover (äntligen!)
Och jag sitter här med lite panik. Vad ska jag göra med min lediga tid?
Sova vore skönt, men då försvinner den så fort!
Slösurfa, men det kan jag ju lika gärna göra på kvällen?
Titta på tv, fastän det inte är något bra på?
Det enda jag vet, är att jag ska äta mina älskade nudlar i det lilarutiga paketet. Starka, med andra ord.
Det har jag inte ätit sen jag var gravid med E. Gud vad gott det ska bli!
Kanske om jag sätter på tv:n, tar bärbara datorn i sängen och somnar ifrån allting? Flera flugor i en smäll!
E sover (äntligen!)
Och jag sitter här med lite panik. Vad ska jag göra med min lediga tid?
Sova vore skönt, men då försvinner den så fort!
Slösurfa, men det kan jag ju lika gärna göra på kvällen?
Titta på tv, fastän det inte är något bra på?
Det enda jag vet, är att jag ska äta mina älskade nudlar i det lilarutiga paketet. Starka, med andra ord.
Det har jag inte ätit sen jag var gravid med E. Gud vad gott det ska bli!
Kanske om jag sätter på tv:n, tar bärbara datorn i sängen och somnar ifrån allting? Flera flugor i en smäll!