Jag sitter och planerar inför julen. Eftersom jag är ett stort fan av julen (Kan man bli det på facebook? Precis som man kan klicka på "become a fan of Heath Ledger" vilket alla gör eftersom han ju både är snygg och död och det är ju alltid lite sorgligt) måste jag planera allting jag ska hinna med, ty i år finns det inget som kan stoppa mig!

Ok, det lät kanske lite väl dramatiskt. Men eftersom inget flyttande, barnalstrande eller påbörjande av nytt heltidsjobb är inplanerat, känns det väldigt lugnt i år. Och lugnt ska vi ju inte ha det. Så jag sitter och planerar in julgransköp, lussebak och korvstoppning. Ja, ni läste rätt. Min man har fått för sig att om man använder vår köksbjörns korvstopparfunktion och gojsar in massa köttfärs och kryddor så blir det korv. Jag tycker att det låter mer som cevapcici jag, men hey - eftersom jag inte ens tänker smaka får han syssla med vad han vill.

I alla fall så insåg jag i år att jag inte önskar mig något. Och det känns ju väldigt ädelt, att bara konstatera sådär att "jag är så nöjd med mitt liv". Förvisso skulle jag gärna få lite böcker, eftersom jag lider en väldig brist på just sådana. Men ändå, nästan ingenting önskar jag mig, jag kan nästan få en helgongloria direkt. Eller, lite kläder kan jag alltid tänka mig. Det är inte så kul att känna sig som askungen pre-"goda fen". Och ja, en hotellnatt eller två skulle inte sitta fel. Eller lite presentkort på den där jättemysiga lilla inredningsbutiken i den nya delen av det stora köpcentret, och herregud jag hoppas att de inte tar bort det gamla centrumet i nämnda köpcentrum, det med stenarna och vattnet och fiket för det är ju liksom hela min barndom och jag vill inte att allt ska försvinna och ge plats för det moderna. Men förutom det, ingenting.

Jag är så ädel. Det är nästan så att jag förtjänar livstids förbrukning av dyr choklad för att jag är så självuppoffrande, genomgod, och framförallt: ödmjuk.