Jag sitter här och kan inte sova. Vågar inte gå och lägga mig heller, för när jag ligger i sängen kommer bara såna där dumma tankar hela tiden. Såna som man vill skjuta bort, eftersom man blir så ledsen av dem.

Varför bråkar jag med P när jag egentligen inte borde?
Varför sitter jag vid datorn när jag borde leka med Noah?
Varför går vi inte ut och är aktiva med Noah i naturen, så att han också får lite helylleföräldrar?
Varför engagerar jag mig inte mer politiskt?
Varför tränar jag inte?
Varför är jag så medioker?
Varför pluggar jag inte franska när jag borde?
Undrar om Noah skulle passa i 70-talsklippt hår?
Undrar när Emmy vaknar för att äta?
Undrar hur det går för munkarna?
Varför är jag hungrig igen, jag åt ju en till bit tårta innan jag gick och la mig?
Varför åt jag en till bit tårta?
Undrar när jag kommer få ett riktigt bra jobb?
Kommer jag någonsin få ett riktigt bra jobb?
Kan jag bli lycklig även om jag aldrig får ett riktigt bra jobb?
Kommer jag någonsin "bli" något mer än bara vanlig svensson?
Är det ens viktigt för mig längre att bli något mer än bara vanlig svensson?
Drömmer alla om att bli något mer, om att skriva en bok, om att bli högt uppsatt politiker, om att göra någon skillnad?
Lider jag av hybris?
Varför får inte jag leva på 60- och 70-talet, det verkar mycket roligare och enklare då?
Varför såg jag på reprisen av "upp till kamp" innan jag gick och la mig?
Varför har det blivit inne med 70-talskläder, det blir ju så dyrt då med allt retro jag vill köpa?
Undrar om Noah kan byta till sig sin kompis Elliots coola velourhängslebyxor mot typ någon leksak?
När ska vi egentligen ta oss för att rensa ur hans leksaksförråd?
Vad katten ska han få i julklapp när han redan har för mycket leksaker?
Undrar om katten kommer sluta jama nu när han blivit kastrerad.
Vad ska jag skaffa för preventivmedel?
Undrar om jag någonsin vill ha fler barn?
Tänk om vi aldrig får barnbarn?
Undrar hur världen ser ut när jag är riktigt gammal?

Och mellan alla dessa alldagliga tankar, kommer den där hemska tanken som gör att jag sitter här eftersom jag inte vågar ligga kvar i sängen. När jag hör hur Emmy snusar, och håller hennes mjuka hand i min. När jag tänker på att imorgon kommer Noah komma och väcka Pelle med ett viskande "pappa". Då kommer den där hemska hemska tanken ibland: hur skulle jag överleva ifall något hände mina barn?

Påminn mig om att inte sova på eftermiddagarna igen!

När Noah och Emmy växer upp ska jag råda dem att inte skaffa några vänner på högstadiet och gymnasiet. För det blir så satans trist sen när man inte längre kan träffa dem varje dag. När man bor ohyggligt många mil ifrån varandra. När man kanske till sist glider ifrån varandra? (Nej, det får inte hända!)

Det är ju faktiskt så, att det är mycket trist att inte ha Lisa här. Och ännu läskigare att tänka på att vi kanske inte hade blivit kompisar alls om det inte varit för Håkan Hellström. Där de hemska platåskorna (vad fan tänkte jag på?!) skilde oss åt, där kom Håkan och enade oss. Och det är jag väldans glad för. Vem annars skulle jag prata tv-serier med? Vem annars kan typ allt om musik och kan öppna ögonen på mig för bra band? Supertrist är det att vi inte bor nära, så att jag kan prata och prata med henne. Och göra henne lite irriterad för att jag är så dömande när det gäller andra människor. Lisa, flytta hit så att jag kan irritera dig lite? Snälla? Vi kan se på "så ska det låta" också, och så kan de som tävlar pricka rätt på en jazzlåt från 40-talet bara genom ordet "och".

Och tänk vad kul det vore att ha Sofie där jag bor. Sofie som konsekvent har vägrat att massera mig. Inte på en tråkig mattelektion för cp-benny på högstadiet, inte på en trälig grekiskalektion för underbara Leif på gymnasiet. Cred till Sofie för det, jag har verkligen tjatat! Det vore så roligt att gå och hyra film med Sofie, som aldrig någonsin kan bestämma film. Och så kan jag bli lite låtsasirriterad, men egentligen är det bra -för då får ju jag bestämma. Så kan hon komma hem till mig och så kan jag bjuda på mat som hon tycker är äcklig, men det vågar hon inte säga så hon försöker äta upp. Tänk om jag fortsatt vara kompis med Emma, och Sofie med Evelina. Herregud vilken tur att det inte blev så.

Och ibland när jag kommer på världens roligaste tanke och vill dela den med någon, så saknar jag Albin så himla mycket. Vem annars har exakt samma humor? Jag vet inte hur många gånger vi har kommit fram till att jag är gud? Det är äkta humor. Albin som jag tyckte var otäck första dagen på gymnasiet, han hade ju svart eyeliner. Albin som alltid är så go och rar. Albin som fan inte ens heter Albin, men det glömmer jag alltid bort, på riktigt!

Jag saknar mina vänner. Jag saknar att tokdansa till schlagermusik när vi är fulla på förfester, förfester som Sofie  alltid vill gå så jäkla tidigt ifrån! Jag saknar djupa diskussioner med Albin. Jag saknar att prata om allt och inget med Lisa. Jag saknar dem allihop. I jul ska jag tamefanken se till att överdosera vänumgänge, så att jag klarar mig ett tag. Puss på er!

Jag har inte bloggat så mycket på sistone, men här kommer en liten recap:

Amma amma kräks och snor.
Snorig syster och snorig bror.
Mjölk och kräks lite överallt.
Alla förkylda när det blivit kallt.

Trötta föräldrar men glada ändå.
Storebror trotsar men är ändå så söt så.
Franskan försummas hela tiden.
När lillasyster sover njuter mamman av friden.

Så nu vet ni hur läget är. See ya!

Ca 7-8 fontänspyor rakt ner i min urringning. Rena pölar i bh:n.
Lägg till två nävar sand från min lekparkslek med Noah.
Lägg sedan till att jag fortfarande inte haft en chans att hinna duscha.

Då förstår ni exakt hur äcklig jag är just nu. Duscha duscha duscha!

Oj, jag har varit en så otroligt duktig mamma idag. Fick iväg Noah till dagis utan en tår från honom,mig eller lillasyster. Han gick/sprang hela vägen till dagis och lyssnade jättebra på mig. När jag lämnade honom på dagis gnällde han ingenting. Och Emmy sov i vagnen hela tiden. Hon fortsatte sova hela vägen hem, och jag fick gjort hela historiedelen av franskan som jag skulle göra. Hann till och med börja lite på fonetiken.

Sen var hon i och för sig vaken hela dagen nästan, men å andra sidan fick jag mitt första riktiga leende, så det var det verkligen värt! Sen gick vi på promenad jag och Emmy, innan vi hämtade Noah. Hon sov. Noah och vi knatade sen till lekparken och lekte. Emmy sov. Nu är vi hemma igen och korven har smällt i sig typ fem plommon på rad. Hmm... undrar hur bra det är för hans mage?

I alla fall, *klappar mig själv på axeln* tycker jag att jag har varit såå duktig idag! Mhm, världens proffs på att vara tvåbarnsmamma. Det är jag det.

För ungarna som spelade systrarna såg så jäkla fula och märkliga ut att jag störde mig på det istället för att engagera mig i historien. Tur det. Barnsagor kan vara så jäkla sorgliga annars. Typ "sagan om den lilla farbrorn" eller vad den heter. Han som inte har några vänner, men så kommer en hund. Usch vad jag gråter. Den ska Noah aldrig få. Dumma bok.

Först började dagen med ett inskolningssamtal på korvens förskola. Vi pratade om inskolningen och de sa så många positiva saker om Noah. Att han är omtänksam och snäll och har humor och är så bra i gruppen och allt. Det kändes verkligen jättebra.

Lilla E var lugn och fin hela samtalet. Sen gick hon och jag hem igen, jag hade tänkt plugga. Men då bestämde hon sig för att hon inte skulle sova alls. Idag har hon bara sovit mellan 10-14, korta stunder och jag har inte kunnat lämna henne för då har hon gråtit. Lite frustrerande.

Strax innan vi skulle hämta Noah hade hon en bajsfest! Bajsade och bajsade och bajsade och jag torkade och torkade och blev lite täckt i bajs själv och torkade lite till. Sen när det äntligen var klart... bajsade hon ännu mer och jag fick börja om från början. Till sist hade jag äntligen fått bort allt bajs från hennes ben och fötter och rumpa och mig och skötbordet och då... kissar hon! Och sen bajsar hon ännu mer. Jäkla unge! Jag blev lite galen ett tag.

Sedan hämtade vi korven och han var så söt och fin och sprang hela vägen hem och pratade och busade och var helt enkelt underbar.

Eftermiddagen har dock varit lite ansträngande, eftersom Emmy har velat gosa, Noah har velat gosa och jag är bara en person och P jobbar till 19. Men, sen ringde P och sa att han har fått fast anställning på sitt jobb, vilket även innebär en liten löneförhöjning. Tjoho vad glad jag blev!

Så dagen har varit lite schizofren. Jättebra, frustrerande, galen, underbar och glad! Mest har det varit en bra dag, om än lite krävande. Men mina små monster får vara krävande om de vill. Inatt ammade jag Emmy samtidigt som Noah sov på andra sidan mig (han kom in någongång under natten och ville sova hos oss) och då kände jag bara "gud vad jag är lycklig egentligen". Helt omgiven av fina, vackra barn.

Nu sitter jag mest och funderar på varför varför varför svt väljer att sända "Allra käraste syster" när jag inte har en möjlighet att lämna rummet eller byta kanal. Jag kommer ju börja storgråta ju!

Efter ett blöjbyte la jag Emmy i Noahs säng, för att byta blöja även på honom (jupp, många blöjor blir det). Så somnade hon och jag lät henne ligga kvar där. Noah lekte inne på rummet, så jag gick ut för att prata med P som bakade bullar i köket (vilken idyllisk familj jag har!). I alla fall, efter ett tag börjar lilla E gnälla och har uppenbarligen vaknat. Då hör jag hur Noah går och stänger dörren. Så jag går efter och tittar vad han gör.

Då har den lilla sötnosen släckt lampan och stängt dörren och satt sig i stolen bredvid sin säng. Där sitter han och väntar på att Emmy ska somna. Han gör alltså precis som vi gör när vi lägger honom, helt av sig självt bara för att han tyckte att lillasyster skulle somna om.

Underbara lilla kokoskorv!

Jag har tametusan världens mest underbara lilla korv! Han är så fin så fin så fin!

Ikväll har han krånglat vid läggningen. Han bara vägrade sova, och stackars P fick sitta därinne en timme med en korv som bara dummar sig. Så ger P till slut upp och går och lägger sig i vår säng och tittar på TV. Efter ett tag kommer Noah ut, så klart! Jag frågar då ifall han vill sova i vår säng, bredvid pappa istället? "Jaa!" säger han då och springer in till vårt sovrum. Väl där hör jag hur P säger åt honom att hämta sin kudde, varpå Noah hojtar "pippiii!" (han har pippimotiv på sitt påslakan och örngott) och verkligen springer till sitt sovrum. Efter en liten stund (och lite stånk och ansträngningsljud) kommer han med sitt påslakan (vuxenstorlek, så det är lite krångligt för honom) i famnen och ser jättelycklig ut. Han lämnar det i vår säng och springer tillbaka efter kudden. Sen kryper han upp i sängen bredvid Pelle efter att ha gett mig en godnattpuss.

Nu vet jag inte om han kommer somna där eller inte, men herregud vad söt han är! Vår underbara lilla kokoskorv!

Det här inlägget vill jag tillägna min stora kärlek. Och då pratar jag inte om Logan, utan om P. Jag är så glad att jag har honom.

Om jag ska filosofera lite om lyckade förhållanden så tror jag att det behövs flera saker för att det ska hålla i längden.
Det första är vänskap. Om man är vänner i grund och botten tror jag att allt blir mycket enklare. Om man bara har kärleken som binder en samman blir det nog svårt att fortsätta när kärleken vacklar, som den ju gör under en livstid. Men är man vänner utöver kärlekspar tror jag att man har det enklare att ta sig igenom kriser. Och vi är vänner, P är min allra bästa vän. Jag kan tala om allt med honom, och vi har aldrig problem med att hitta något att prata om.

Det andra jag tror behövs är att vilja ungefär samma saker i livet. Det blir så mycket enklare om man slipper bråka om varenda liten sak. Och än värre om man måste bråka om stora, livsavgörande saker. Hur orkar man leva ihop ifall den ena vill bo på landet med stor familj, medan den andra vill flytta utomlands och aldrig skaffa barn? Vilka kriser det måste bli om den ena alltid vill annorlunda än den andra. Nu menar jag inte att man alltid ska vara överens, men visst hjälper det när man har de grundläggande värderingarna och livsplanerna gemensamt.

Och till sist: Humor. Man måste kunna skratta med varandra. Skratt är ju så viktigt! Jag hörde nästan aldrig mina föräldrar skämta och skratta ihop. Det verkar så tråkigt, jag är otroligt glad att vi kan få varandra att skratta. Om det skulle försvinna tror jag att vi skulle vara illa ute.

Som sagt är jag ytterst glad över att jag har P. Över att vi har en så fin liten familj. Över att han står ut med mig även när jag har "brist på sömn och choklad"-huvudvärk. Över att vi har så himla kul ihop.

Älskling: "kotte boooorta. Nämen!"

Ni som känner mig vet att det finns få människor jag avskyr mer än Pernilla "jag tror att jag är tolv och fnittrar som en tönt" Wahlgren. Nyss var hennes son, Benjamin Wahlgren på något program i ettan. Han har fräschat upp sin farbrors (?) gamla låt "Jag är en astronaut" och tydligen fått en guldskiva. Dessutom vann han lilla melodifestivalen för något år sen.

Och han är nästan lika vidrig som sin mamma! Massa manéer och tönterier och sjunger överdrivet och blääää! Och då är ju frågan: är det genetiskt betingat för honom att bete sig som sin mamma, eller är det hans hemska mamma som har påverkat honom? Har hon liksom stått hemma och bara "ja men du beeenjamin, gör så att du liksom lägger på en ansträngd känsla när du sjunger långa toner, så att man får känslan av att du vill skrika men inte kan. Och så är du överdrivet hurtig och så ler du jätteslajmigt och så låtsas du att du är värsta världsstjärnan som alla bara älskar. Det har alltid fungerat för mig! Om det inte går vägen kan du ju alltid vara med i diverse lekprogram och låtsas att du är en riktig artist som tillför artistsverige något. Titta på mamsen bara".

Tur att jag inte har större barn än vad jag har, för det hade känts jobbigt att behöva ha sönder Noahs cd-spelare ifall han fick för sig att lyssna på Beeeenjamin "jag får bara sjunga för att min mamma tror att hon är något och några skivbolagssnubbar har gått på hennes bild av sig själv" Wahlgren. Tänk om någon av ungarna skulle få en sån där fancrush på honom? Det skulle ju bli utegångsförbud direkt! Och då tror jag inte ens på utegångsförbud. Så mycket avskyr jag den delen av Wahlgrenarna. Niklas är lika vidrig som syrran och systersonen. Den enda som verkar ok är ju Linus. Stackars Linus.

Och om någon nu tycker att det är hemskt att jag bloggar elakt om ett "litet oskyldigt baaarn". Ursäkta, men skyll på Pernilla! Har hon tvingat ut ungen i slajmig hatt och stylade kläder i rampljuset, så får hon ta att man häver ur sig det äckel man känner. Det är liksom därför normala föräldrara håller sina barn borta från rampljuset. Men om inte Pernilla får tillräckligt mycket rampljus kan hon ju alltid utnyttja barnen. Smart tänkt.

Det är nog dags för lite listor känner jag!

Bäst just nu:

- Emmy är uppe på sin födelsevikt, amningen fungerar alltså.
- Jag är nere på min startvikt
- Vi har en hel vecka kvar av ledighet tillsammans
- Vi har fått sova bra de senaste nätterna, helt otroligt!

Sötaste Emmy:

- I den brunrandiga sparkdräkten. Toksööt!
- När hon ligger på min mage och sover.
- När hon gör en "sköldpaddsmove" och ändrar ställning när hon sover på mitt bröst
- När hon är vaken och plirar med sina mörka ögon

Sötaste Noah:

- I nya rosarandiga bamsemössan. Toksööt!
- När han åker vagn och sticker ner handen till Emmy för att trösta henne när hon är ledsen
- När han kommer och väcker P på morgonen genom att viska försiktigt "pappa, pappa" för att inte väcka mig och Emmy.
- När han helt plötsligt får för sig att gosa med Emmy, bara sådär.

Sämst just nu:

- Hängmagen. Usch!
- Vädret. Jag vill ha sool!
- Hängmagen.
- Amningssötsuget. Varför? Helt meningslöst. Dumma hormoner.
- Hängmagen.
- Att jag aldrig kan känna mig riktigt ren, utan alltid luktar mjölk.

Idag har vi hunnit med både tvåbarnslivets himmel och helvete. Inom loppet av två timmar!

Först satt hela familjen i soffan trötta efter besök av farfar, Malin och Tyra. Emmy sov på Pelles bröst, Noah kröp upp i mitt knä och gosade. Så somnade hela lilla familjen någon halvtimme. Vi vaknade och tittade på "fem myror..." och gosade i soffan. Helt underbart och supermysigt!

Sedan började storbarnet bli hungrigt. Och trött. Och gnälligt. Så jag skickade pappan att laga lite mat. Men det dög tydligen inte, för storbarnet fick ett utbrott i köket. Och hjälp vilket utbrott! Så jag går dit för att hjälpa till, och lyckas precis lugna ner honom... när lillbarnet vaknar och är jättehungrigt! Superhungrigt! Oj vad hon gråter! Så jag får liksom lämna storbarnet som precis lugnat ner sig för att gå och amma. Självklart blir Noah jätteledsen och ska följa efter. När han kommer gråtandes i hallen och ser att Emmy ligger i min famn, då brister det helt och han bara stannar och slår händerna för ögonen och gråter ännu mer. Usch, det sved i mammahjärtat.

Men han fick hjälp att gosa in sig nära mig ändå, och så hämtade P kvällsmat som Noah åt i soffan. Värsta krisen avvärjd, och båda barnen var tysta. Sedan fick vi i oss lite mat vi vuxna också, blandat med det sedvanliga gränstestandet. Typ "får jag stoppa händerna i vattenglaset fastän ni sagt nej redan?" eller "om jag slänger mat, hur arga blir ni då?". Dessutom såg Noah ut precis som ett fall för Nannyakuten, snorig och smutsig och rödgråten och trotsig.

Nu sitter vi dock och har överlevt kvällsmaten, och Noah ska strax gå och lägga sig. Först får han dock en liten pippidos. Man ska inte neka en beroende person hens begär. Jag ska lugna mina mammanerver med lite choklad. Man ska inte neka en beroende person hens begär.

Välkommen till livet som tvåbarnsmamma! Pust.