Idag har vi hunnit med både tvåbarnslivets himmel och helvete. Inom loppet av två timmar!

Först satt hela familjen i soffan trötta efter besök av farfar, Malin och Tyra. Emmy sov på Pelles bröst, Noah kröp upp i mitt knä och gosade. Så somnade hela lilla familjen någon halvtimme. Vi vaknade och tittade på "fem myror..." och gosade i soffan. Helt underbart och supermysigt!

Sedan började storbarnet bli hungrigt. Och trött. Och gnälligt. Så jag skickade pappan att laga lite mat. Men det dög tydligen inte, för storbarnet fick ett utbrott i köket. Och hjälp vilket utbrott! Så jag går dit för att hjälpa till, och lyckas precis lugna ner honom... när lillbarnet vaknar och är jättehungrigt! Superhungrigt! Oj vad hon gråter! Så jag får liksom lämna storbarnet som precis lugnat ner sig för att gå och amma. Självklart blir Noah jätteledsen och ska följa efter. När han kommer gråtandes i hallen och ser att Emmy ligger i min famn, då brister det helt och han bara stannar och slår händerna för ögonen och gråter ännu mer. Usch, det sved i mammahjärtat.

Men han fick hjälp att gosa in sig nära mig ändå, och så hämtade P kvällsmat som Noah åt i soffan. Värsta krisen avvärjd, och båda barnen var tysta. Sedan fick vi i oss lite mat vi vuxna också, blandat med det sedvanliga gränstestandet. Typ "får jag stoppa händerna i vattenglaset fastän ni sagt nej redan?" eller "om jag slänger mat, hur arga blir ni då?". Dessutom såg Noah ut precis som ett fall för Nannyakuten, snorig och smutsig och rödgråten och trotsig.

Nu sitter vi dock och har överlevt kvällsmaten, och Noah ska strax gå och lägga sig. Först får han dock en liten pippidos. Man ska inte neka en beroende person hens begär. Jag ska lugna mina mammanerver med lite choklad. Man ska inte neka en beroende person hens begär.

Välkommen till livet som tvåbarnsmamma! Pust.