När jag var yngre var det viktigt att se bra ut. Och jag gillade skor! Och jag hade bekväma skor. Därför är det inte konstigt att P frågade "vad har hänt med dig?" när jag sa att mina supersnygga lågskor var för trånga för att jag skulle kunna ha dem. Hade det varit för några år sen hade jag klämt ner fötterna och tänkt "vill man vara fin får man lida pin". De som har känt mig länge kommer ihåg när jag köpte ett par lilaröda converse i alldeles för liten storlek, bara för att de var på rea!

Så vad har hänt? När gick jag från högklackade sandaletter till söndriga fula "din sko-sneakers"? När slutade jag bry mig om vad jag har på fötterna?

Jag har en misstanke om att det har med N att göra. Så lagom snyggt att jaga efter en busig unge i ett par opraktiska (men ack så snygga) rosaturkosa högklackade sandaler.

Men! Nu har jag återupprättat min heder lite! På lager157 köpte jag nämligen tre par skor i helgen: två par converse (ett par roooosa!!) och så ett par ballerinaskor. Så att jag kan vara fotfin fastän jag jagar N. Ett litet steg för mänskligheten, ett snyggt steg för mig!

Vår granne är lite mysko. Och då menar jag inte catladyn som låter sin katt sitta i våra tulpaner. Utan kvinnan mittemot oss. Hon har en trädgård precis som vi, men hennes är helt oanvänd och hon har låtit stora granväxter växa framför uteplatsen, så att man omöjligen ser in i hennes vardagsrum.

Det man ser av hennes vardagsrumsfönster visar ett rum som alltid är släckt och tomt och mörkt. Hon sitter alltid i köket, verkar inte ens gå in i sitt vardagsrum.

Undrar varför. Kanske odlar hon knark där? Kanske har hon döda katter i hela vardagsrummet? Kanske tror hon att hon bor i en etta? Kanske har hon gömt James Bond där och försöker få honom att dö (vilket ju inte går, dumma granne!)? I alla fall är hon mysko.

Nu förstår jag att det här inte är så intressant för folk att veta. Men å andra sidan finns det ju människor som har hela bloggar bara om mode, så...

Jag har bloggat förut om att jag inte är så smart. Men alltså, ibland undrar jag ifall mina hjärnceller åker på semester då och då. Till exempel borde jag ha lärt mig att jag får ont av att städa. Och att ifall jag bjuder hem folk så vill jag städa. Alltså borde jag inte bjuda hem folk. Men det gör jag ändå.

Det här är jag idag: "Åh vad bra snälla läkaren att du sjukskriver mig juni ut. Jag har ont." *lägger på luren* "Oj, nu måste jag börja städa" Why? Varför? Por qué? Pourqoi? Om det är en kompis kommer ju inte "lite" skit i hörnen skrämma bort henne eller hur?

Eller igår: "Oj, vad konstigt det känns i magen. Det typ spänner och drar och molar och är obehagligt." "Nej men titta, har Noah spillt mat på golvet? Det ställer jag mig dubbelvikt och gnuggar bort!" Återigen: alla språkliga versioner av "varför?" jag kan!

I tell you - om jag inte börjar använda hjärnan mer snart, då kommer N snart gå om mig i smarthet*. När det gäller omtänksamhet leder han redan: häromdagen blev han bekymrad över att mina byxor verkade vara för korta (capribyxor), så han började dra ner dem samtidigt som han babblade lite bekymrat och klappade på mina ben som verkade frysa. :-)



*(För alla de som inte är lika vitsiga som jag öppnar jag härmed upp för ett enkelt skämt: "öhh.. han är ju redan smartare" eller liknande. Var så goda!)

Jag är en dålig bloggare. Jag bloggar alldeles för sällan, det är dåligt. Men blogg.se är också dåligt, för varje gång jag tänker blogga är det så segt. Dåliga blogg.se, dåliga jag.

Men om man har så mycket att göra hela tiden då hinner man ju inte blogga. Jag måste faktiskt sova lite på dagarna, och surfa lite, och läsa lite och så hämta på dagis och så ha teparty med N och hans leksaker, och så köpa utemöbler på en lördag, och så ha myskvällar och så massor sånt. Då hinner man inte blogga.

Men om man sitter kl tolv en lördagkväll och är paniskt rädd för magsjuka* och ser på "PS. Sista sommaren", då har man ingen ursäkt längre. Då finns det inget viktigare att göra liksom.

Jag har i alla fall sällskap. En trött fet skrutt på bordet, en vaken Trull i fönstret, en liten lill-miss i hallen och så en helvild bebis i magen. Helt ok ändå!

(*P är magsjuk. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!)

Jag har alltid varit ett planeringsfreak. Jag njuter av att få planera fester eller tillställningar. När jag var liten var det kul att bara planera eftermiddagen (vad ska jag äta till mellanmål, när ska jag göra läxorna, vad ska jag se på tv?). Vårt bröllop var en orgie i planering, I loved it!

Så, är det då fel att utnyttja sitt barn för att få utlopp för denna faiblesse för planering? Noah fyller snart två år. Snart. Två. År. Det betyder riktigt kalas! Det betyder planering! Jag är så lycklig.

Just nu funderar jag på vilket tema vi ska välja, vi funderar lite på:

- sjörövartema
- djurtema
- sagotema

Det lutar åt sagotema. Inbjudningar på olika bilder av t.ex. Alice i underlandet, rödluvan och pippi. En spöket laban-tårta. And so on. Det är två månader kvar. Jag måste börja planera. Nämnde jag att jag är lycklig?

(Och nej, tvååringar är inte alls för små för temakalas. Och ja, det finns en liten risk att jag turn all Bree van DeKamp och sätter en ära i att ha de roligaste kalasen i området. Eller, liten och liten...)

Jag var bara tvungen att visa. Han är ju för söt!

Idag skulle jag åka och fika med andra örebroare som är på tjocken. Men ödet ville annorlunda, för när vi skulle åka ut från parkeringen märkte vi* att bilen gick konstigt. Et voilá: punktering! Skit! Och självklart hittade vi inte den där mojängen** man byter däck med.

Så det blev ingen fika. Och det blev ingen mathandling (kylskåp och frys var väldigt tomt). Så vi köpte pizza. Och så vilade vi lite hela familjen. Sen lånade P en bil från en kompis, och handlade mat och saker att byta till reservdäck med. Så nu är han och lämnar tillbaka bilen, och jag är väldigt nöjd med dagen ändå. För jag fick cocktailtomater! Det är så sjukt gott att det borde vara onyttigt***, synd bara att det är rätt dyrt. Cocktailtomater for the win! (Även om jag var rätt illamående efter festen hemma hos L när jag smällde i mig ett helt paket i deras kyl. Hoppas att de inte hade tänkt använda dem i maten... Nåja, det var åratal sen. By gonce!)

Så nu sitter jag här, och smyger åt mig cocktailtomater när N inte ser (ungen biter ju hål på dem och slänger undan dem sen). En helt ok dag med andra ord. Särskilt eftersom det inte ser helt svart ut på jobbfronten efter examen...



*ja, alltså, P märkte det. Jag skulle, om jag hade varit ensam, antagligen tänkt "vad konstigt" och sen kört vidare tills någon stoppat mig.

** Jag är inte korkad för att jag inte vet hur man byter däck. Eller vad sakerna man använder heter. Bara... lite. Dessutom bad P mig leta efter den där mojängen. Ha ha ha! Hur ska man hitta något man inte vet vad det är för något?

*** Allt gott är onyttigt. Eller har ni hört talas om nyttiga ostbågar? Nej, just det!