Jag har bloggat förut om att jag inte är så smart. Men alltså, ibland undrar jag ifall mina hjärnceller åker på semester då och då. Till exempel borde jag ha lärt mig att jag får ont av att städa. Och att ifall jag bjuder hem folk så vill jag städa. Alltså borde jag inte bjuda hem folk. Men det gör jag ändå.

Det här är jag idag: "Åh vad bra snälla läkaren att du sjukskriver mig juni ut. Jag har ont." *lägger på luren* "Oj, nu måste jag börja städa" Why? Varför? Por qué? Pourqoi? Om det är en kompis kommer ju inte "lite" skit i hörnen skrämma bort henne eller hur?

Eller igår: "Oj, vad konstigt det känns i magen. Det typ spänner och drar och molar och är obehagligt." "Nej men titta, har Noah spillt mat på golvet? Det ställer jag mig dubbelvikt och gnuggar bort!" Återigen: alla språkliga versioner av "varför?" jag kan!

I tell you - om jag inte börjar använda hjärnan mer snart, då kommer N snart gå om mig i smarthet*. När det gäller omtänksamhet leder han redan: häromdagen blev han bekymrad över att mina byxor verkade vara för korta (capribyxor), så han började dra ner dem samtidigt som han babblade lite bekymrat och klappade på mina ben som verkade frysa. :-)



*(För alla de som inte är lika vitsiga som jag öppnar jag härmed upp för ett enkelt skämt: "öhh.. han är ju redan smartare" eller liknande. Var så goda!)