Jag vet att jag bloggade om att jag dricker alkohol när barnen är jobbiga. Det är självklart bara lögn. Jag skulle aldrig göra något sånt. Ärligt talat förstår jag mig inte på föräldrar som sveper alkohol. Hur kan de? Såna som dricker vin varje fredag till exempel. Jättemärkligt. Då får man ju ont i huvudet dagen efter. Det går inte för sig. Jag mår tillräckligt kasst ändå, rödvinshuvudvärk kan jag vara utan. Fyllan däremot hade jag gärna tagit emot.

Jag eftersträvar alltså bedövningen och belöningen, men utan huvudvärken. Så jag vänder mig till friterade kolhydrater och fett istället. Mycket bättre.

No huvudvärk.
Because I'm worth it.

Det är då jag som är den konstiga tanten. För jag får alltid för mig att jag till exempel har ett hål på strumpbyxorna. Typ bak på låret där jag inte ser. Så då försöker jag vrida mig runt runt runt för att se, men lyckas inte. Varpå jag försöker hoppa lite uppåt, så att det ska spegla sig i bussen och jag kan se. Eller luta mig liksom bakåt över en vattenpöl för att få en reflektion på så sätt.

Efter mycket böjande, bändande, vridande och hoppande, inser jag att det nog hade sett mer normalt ut om jag hade bara struntat i det inbillade hålet och gått till jobbet som en vanlig person. Hade det funnits ett hål hade det ändå sett mer normalt ut att gå omkring med ett hål på strumpbyxan än att hoppa som en bumbibjörn med vriden nacke samtidigt som jag försöker få en glimt av mitt bakre lår.

Jag jobbar på det. Jag funderar även på att köpa en helkroppsspegel hem. Eller nya strumpbyxor. Whatever comes first liksom.

Det har varit mycket tal om alkohol den här helgen.

I lördags på "middag med drinkar"-träff med en kompis:

"Åh, vilken drink ska jag ta? Den här med färska hallon lät god?
Ska jag ta vin eller cider till mina tapas?"

I söndags under "vi är sena med maten och klockan är för mycket så ungarna är toktrötta och hungriga och gråter hela tiden"-stunden:

"Har vi någon sprit?"
(Treåring puttar omkull ettåring.)
"Vad vill du ha?"
(Ettåring säger "du dum" och slår treåring.)
"VAD SOM HELST BLIR BRA" (skriker för att överrösta två barn som gallskriker)
(Treåring och ettåring har blivit sams och leker "min mammas ben är en tunnel som vi
ska krypa mellan hela tiden och hon får inte flytta sig".)
"Fulvodka från montenegro?"
(Ettåring vägrar flytta sig från ugnen när potatisgratängen måste tas ut.)
"HAR VI NÅGOT ATT BLANDA UT DET MED?"
(Treåring ska hjälpa ettåringen att flytta sig, varpå båda två ramlar omkull och slår sig.)
"Neej"
(Ettåring och treåring skriker båda två i högan sky, drar mamma i benen och snorar ner hela köket.)
"ÄH, GE HIT DET ÄNDÅ!"

Som småbarnsförälder lever man ofta med sagor. Och serietidningar. Och böcker. Eftersom vår son är en bokmal, tillbringar vi kanske mer tid än vad vi hade önskat i sagornas värld. Figurerna har liksom blivit en naturlig del av vårt liv, vi lever med dem vid vår sida. Och då är det ju klart att man inte kan gilla alla lika mycket. Som till exempel Tommy i Pippi. Ärligt talat, ungen är ju efterbliven på något sätt? Inte nog med att han är så präktig att ungdomarna i kdu framstår som värstingar, han är även tråkig, töntig och trög. Tråkiga, tröga, trista, töntiga Tommy!

Som ett exempel: Pippi bakar pepparkakor, vissa i form av en apa. Sen bjuder hon Herr Nilsson, varpå Tommy säger:
- Han är väl ingen kannibal heller!
Alltså, ärligt talat, hur tänkte du där lilla Tommy? Tänkte du till riktigt noga? För vad gör du då? Knaprar aldrig du på en pepparkaksgubbe? Är du då en kannibal? Du kanske borde tänka ett varv till nästa gång. Ett tips bara.

Eller vad sägs om följande klockrena citat från när barnen är ute på rymmen och det regnar:
- I min bok var det soligt hela tiden när de var på rymmen.
Bravo Tommy. Verkligen. Du tror inte att det beror på att det var fiktion?* Boken är bara på låtsas! Det kan inte vara soligt hela tiden, vi bor I SVERIGE! Suck.

Apropå mentally challenged barnboksfigurer så måste ju Bamse i alla fall vara tvåa på listan. Björnjäkeln är ju så dum att klockorna stannar. Stark men korkad, dunderhonungen kanske fräter bort hjärnceller lika fort som anabola steroider? Det kanske de facto inte går att vara stark och smart samtidigt? Arnold Schwarzenegger... Paolo Roberto...Bamse... jag ser ett mönster. I alla fall, Bamse är dum. I senaste tidningen avslöjar han hela gängets plan för en okänd tjej i skogen. Hon är självklart en onding, och allt går fel. Skalman (alltid denna gigant bland giganter idioter, vi återkommer till honom snart) försöker självklart stoppa honom, men i vanlig ordning tycker bamse att styrka går före brains och kör sitt eget race. Och det går ju verkligen jättebra. Not.

Åter till Skalman: han har ju däremot hjärna. Dessutom är han inte rädd för att skryta om det. Maken och jag brukar samla på Skalmancitat, för de är så härligt dryga. Några exempel:
"Lite får ni allt tänka själva. Något lite"
"Undrar vad de har sina huvuden till, inte är det för att tänka med" (Om Bamse och Lille Skutt)

Ibland undrar jag ifall Skalman liksom medvetet låter Bamse leda dem in i fara för att han vill bli av med honom en gång för alla. Jag menar, Skalman har ju ett skal som han kan hoppa in i. Han är osårbar. Lille Skutt kan å sin sida springa fort som satan ända hem till kullarna där han äntligen kan få leva ett tillbakadraget liv utan att Bamse mobbar honom till att följa med på äventyr.  Men Bamse utan dunderhonung är bara en liten björn med tankeförmåga långt under genomsnittet. Poff, bom, bang! Så slipper man honom sen.

Fast det är ju sant, vem ska då lära mina barn de underbara socialistiska värderingar som hela tidningen genomsyras av? Jag behöver nog Bamse trots allt. Men jag kanske kan utlysa skottpeng på Tommy?


*(Ja, alltså. Kasta sten i glashus får man göra.)

Det här har jag funderat på ett tag nu. Om man nu vill motivera folk till att göra saker, varför tar man då alltid den krångliga vägen?

Till exempel det här med hälsa. Istället för att ha friskvårdsbidrag och motionstimmar och jag vet inte vad, vore det inte enklare att ha en veckovägning i personalrummet? Alla får ta av sig i underkläderna och väga sig så att alla ser vikten, och mäta kroppen. Gärna med hälso-nazisten coachen Anna Skipper också. Jag lovar att efter några månader skulle alla vara smala. Kanske inte hälsosamma sådär jättevärst, antalet ätstörningar skulle väl skjuta i höjden. Men smala skulle folk vara. Och det är väl ändå det viktigaste idag?

Eller det här med kvinnors och tjejers självkänsla. Vi får höra att vi ska sluta oroa oss för hängande bröst och stora rumpor. Att vi duger som vi är. Att det är larvigt att bry sig om vilka kläder man ska ha på sig för en enkel middag med vänner. Även här har jag en lösning som är way more effektiv än en artikel på måfå i annars förtryckande skittidningar med bantningsrecept på nästa sida: satsa på pojkarna!

Om vi redan på förskolan  börjar bedöma småpojkar efter deras utseende, såsom vi gör med småflickorna, då kommer dessa pojkar växa upp till män som nervöst står framför spegeln och mumlar "ser jag tjock ut i den här slipsen älskling?". Och efter X antal försenade ankomster till fester och middagar och jobbsammankomster pga att ingen i förhållandet hittar något att ha på sig, och båda två deppar ihop i soffan med en chokladkaka och skriker "det spelar ingen roll, jag är ändå så jävla ful!", kommer det att vända. För tro mig, vi kvinnor kommer inse hur absurt det låter (inte vi kvinnor som i att jag håller på sådär. Jag är ju en stark kvinna som värderar min intelligens högre än mitt utseende och ... eh...  tror ni på det här?) och till sist lägga av själva. "Slutar du så slutar jag!" liksom.

Förvisso kommer det ta närapå två decennier, men med tanke på hur fort utvecklingen går idag (bakåt alltså, snarare än framåt) tror jag att det kommer vara den mest effektiva tekniken i längden.

Jag har fler förslag som är väldigt enkla och bra.
Till exempel: istället för att sänka a-kassan: visa en bild på Linda Rosing och förklara att man kan riskera att bli som henne om man inte hittar ett jobb snart.

Nu tänker jag inte avslöja alla mina (soon to be) patenterade lösningar. Det vore ju dumt. Jag hade ju tänkt sälja dessa (rätt människofientliga) förslag dyrt. Till första bästa som är intresserad. Dvs typ Folkpartiet.

Innan jag fick barn hade jag bestämt mig. Jag skulle inte bli en sån där som alltid tjatade om sina barn. Som ägnade sin tid åt att skryta om barnen. Jag sa att om jag började citera ungarna i varannan mening, eller pratade bebisbajs eller bloggade enbart om dem - så skulle någon få skicka mig på boot camp för att ta ur mig de fasonerna. Jag tycker nog att jag har klarat mig rätt ok ändå. Hitills. Bajsprat har jag undvikit, men det är ju rätt enkelt. Ärligt talat måste man ju vara riktigt socialt inkompetent om man ens nämner barnens bajs i ett samtal med någon annan än den andra föräldern. Möjligtvis kan jag sträcka mig till bvc-sköterskor och mor/far-föräldrar.

Nåväl. På sistone har jag insett att jag inte bara bloggar om ungarna. Jag citerar dem på jobbet. På fester. Det är helt sjukt, det är som tourettes, men man säger bara ( i ens egna ögon) söta saker då. Inte könsord, utan mer saker som behövs översättas från en treårings vokabulär til svenska.

Men, jag tänker trots denna insikt, fortsätta med detta trista föräldrabeteende. Idag ska ni få se ett alster från treåringen. Och jag lovar, hade det inte varit ett så förbaskat sött litet spöke hade jag nog lyckats hålla mig. Men det kan jag inte.

Så nu presenterar jag:
"Ett litet spöke som är ute och flyger" /Noa, 3 år:

Jag brukar berömma mig om att vara smart. Jag är inte så social, eller snäll, eller snygg eller sådär speciell. Men jag brukar ändå tänka att "ja ja, jag är ju i alla fall smart".

Jag tror att jag får ta och gå en kurs i självkänsla nu, eftersom jag har tvingats inse att jag inte är så smart ändå. För om man ger sig på att kratta löv, klippa gräs, sopa golv och vinterstäda trädgården inte ens en vecka efter man har opererats, då kanske man inte kan förvänta sig nobelpriset (i någon kategori) inom den närmsta framtiden.

Däremot kan jag i alla fall trösta mig med att jag alltid listar ut namnen de stavar till på "fem myror" före ungarna. Ha! Sug på den ni!

Beslutsångesten är inte den lilla
när man börjar fundera på en villa
Vad är det för värme, vad är det för el?
Vad gör vi om någonting går fel?
Ska huset vara vitt, rött eller grått?
Eller - som treåringen tycker - alldeles blått?
Ska det ligga till öster, norr eller väst?
Ska grannen vara ett till hus, eller hage med häst?
Ska vi lägga en miljon, eller kanske två?
Om jag inte får nåt jobb, hur ska det då gå?
Ska vi kanske bo kvar här, fastän det är trångt?
Det har ju sina fördelar, till dagis är det inte långt.
Om vi ändå flyttar, till vilken kommun?
Och är jag mot finanskrisen immun?

Ska det vara fyra fem eller flera rum?
En öppen spis i vårt kommande vardagsrum?
Ska tomten vara stor med gräs överallt?
Eller liten och frodig med blommor i tusenfalt?
Finns det dagis någonstans nära?
Blir det från långt från nära och kära?
Ska vi ha källare, eller bara en vind?
Ska framsidan skuggas av en vacker lind?

En veranda, ska det vara bra?
Är det en sån sak, man bara måste ha?
Finns det en skog där katterna kan springa ut?
Kommer denna frågelista någonsin ta slut?
Vi har letat hus i över dryga året
Men kommer aldrig ut ur husköparsnåret
Kanske vore det bäst att ge upp
Att stoppa huvudet i sanden precis som en tupp           (struts)
Bo kvar i en trea med katter och ungar
Vi behöver ändå inte bo som kungar

Men visst känns det surt, vi vill också ha ett hus
Leva i vår egna villa i något slags sus och dus
Det enda som finns kvar är väl att fortsätta leta
Men hur ska man någonsin kunna veta?
Att det man gör blir bra och rätt?
Det gäller nog att chansa, rätt och slätt!

Efter en sväng inne på panduro idag var jag helt lyrisk. Och började planera att lägga ut hundratals kronor på julpyssel.
Men då känner jag att detta liksom går lite emot den coola bild av mig själv jag vill förmedla. Liksom feministisk vänsterpartist som gillar svåra frågor och nobelpristagare och inte amerikaramelliserad julidyll och tomtebolycka och blonderingar. Men sen tänkte jag att vad fan. Man ska ju motarbeta stereotyper, inte befästa dem.

Så jag tänker stolt sitta och måla rosa änglar i december. Jag tänker lägga ner alldeles för mycket pengar på att göra egna små silvertomtar. Och jag tänker inte skämmas ett dugg.

(Eller jo, jag kommer ju skämmas för att jag målar som en treåring och det kommer sluta med att jag antingen får slänga allt eller ge bort till släktingar och påstå att det är ungarna som har gjort det.)

Fördelen med att tillbringa några dagar på akutvårdsavdelningen (gallan igen, inget farligt med andra ord) är att man får mycket material till en lista. Så, utan vidare krångel:

"Sämsta rumskamraterna"
2 senila tanter som båda två var över 90 år. Visst var det mest synd om dem, men ungefär såhär lät det hela natten igenom:
Senil tant 1: Hallå? Får jag åka hem nu?
Sköterska: NEJ, DET ÄR MITT I NATTEN (tanterna var döva också, så klart)
Senil tant 2: Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.
Sköterska: DRA INTE UT DROPPET NU. LÄGG DIG NER IGEN. DET ÄR MITT I NATTEN. DU SKA SOVA NU.
Senil tant 1: Vad sa röntgen, ska jag åka hem nu?
Sköterska: NEJ. SOV NU! IMORGON FÅR DU ÅKA HEM.
Senil tant 2: Tvätta mig inte! Jag blir blöt! Sluta! Sluta! Jag vill inte! Jag blir blöt! Sluta!
Sköterska: MEN DET ÄR BAJS I SÄNGEN, JAG MÅSTE TVÄTTA AV DIG
Senil tant 2: Du gör mig blöt! Sluta sluta! Jag kan inte stå upp, jag måste ligga ner!
Sköterska: FÖRSÖK SOVA NU?

Unt so weiter i 6-7 timmar till.

Bästa rumskamraten

Medelålders kvinna: zzzz zzzz zzz zzzz

Sämsta stunden

Du får veta att du ska opereras. Du får illasmakande lugnande medicin. Du rullas upp till operation. Du läggs på operationsbordet. Du får på dig alla grejer och mätare. De höjer sprutan med sövningsmedlet... och sen sticker någon in ett ansikte och berättar att operationen är inställd pga ett akutfall.
Rekommenderas som tortyrmetod. Annars inte.

Roligaste stunden

Tv-soffekompisen Peter/Lars och jag diskuterar vilka tidigare nobelpristagare vi känner till. Varpå han utbrister:
"Pär Lagerkvist! Ja men det vet jag vem det är! Det var ju han som klädde av sig naken i Hylands hörna!"

Obekvämaste stunden

Tv-soffekompisen Peter/Lars och jag slötittar på TV när jag kommer på att en serie jag följer (Tell me you love me) går på ettan. Vi byter och jag förklarar handlingen lite snabbt. Sen kommer jag på att den här tv-serien är rätt ordentligt full med närgångna nakna sexscener. Varpå en sådan självklart dyker upp. Så där sitter vi i samma dagrum, två främlingar, och kollar på två människor som har sex på tv. Och närgånget sex, man får se i princip allt. Ungefär såhär låter konversationen (vi försöker avdramatisera det hela för att det inte ska bli olidligt pinsamt):

Peter/Lars: Ja... det där var ju närgånget.
Jag: Jo...
P/L: Man måste ju erkänna att skådisarna är duktiga, jag hade aldrig klarat av det där.
Jag: *skrattar lite nervöst* Neej, och tänk om ens partner jobbade som skådis i den här serien
P/L: Ja. Ha ha. Då får man hoppas att det inte blir många omtagningar. Det måste vara svårt med svartsjuka och otrohet tror jag väl.
Jag: Jo, men det är ju många skådisar som skiljer sig också. I Hollywood och så.
P/L: Jo så är det ju. Det kan man ju förstå. Nu då, vem är den där tjejen? *uppenbart lättad över att sexscenen är slut*
Jag: Det är hon som inte kan få barn. *lika lättad jag*

----

Jag vill göra slut! Jag vill inte ha er kvar. Jag hoppas att ni har gett er av när jag vaknar imorgon, tack!

I fortsättningen vill jag inte se ert fula nylle när jag sätter den trotsiga treåringen framför ännu en timme med barnkanalen.
Jag vill inte höra era töntiga protester när jag köper hem lite tröstmat från Max efter ännu en natt med för lite sömn.

Ni tillför inte längre något till vår relation. Jag vet att ni påstår att ni värnar om barnen, men jag känner det som att ni inte längre bryr er om mitt välbefinnande.

Gråt inte, kära principer. Ni kanske får komma tillbaka någon gång. Ring någon dag då barnen är glada hela tiden, jag har fått tillräckligt med sömn och solen skiner. Ni kan ju alltid få umgängesrätt!

Det känns som att jag inte har något flyt i min blogg. Som att jag borde blogga oftare.
Men jag ser inte när jag ska hinna?

Vakna
Duscha bajsmonstret (alltså ettåringen)
Äta frukost
Lämna barnen på dagis
Jobba
Luncha
Jobba
Åka hem
Leka med barnen
Äta kvällsmat
Ignorera tvätten
Ignorera dammhögarna
Ignorera de igensmutsade fönsterrutorna
Ignorera kattlådan som behövs rensas
Ignorera bananflugorna i köket
Ignorera alla fläckar på golvet
Slappa i soffan två-tre timmar
Sova

Hm. Jag har en vag aning om att någonstans där emellan kanske jag skulle hinna med fem minuter vid bloggen?

Jag tänkte skriva en bok. Nu pratar jag inte om mina vanliga högtflygande planer om att skriva den där superspännande deckaren eller en gripande roman. Nej, jag tänkte att jag skulle samla alla märkliga citat från barnen och ge ut dem under titeln "Tecken på att du inte borde sniffa rengöringsspray under graviditeten"

Det tjockaste kapitlet ska nog heta "Vad katten pågår i ditt lilla huvud egentligen?". Jag kan bjuda på ett smakprov:

Noa: Jag älskar dig.
Pappan: Jag älskar dig också.
Noa: Mm... jag älskar inte hajar.

Ridå!