Innan jag fick barn hade jag bestämt mig. Jag skulle inte bli en sån där som alltid tjatade om sina barn. Som ägnade sin tid åt att skryta om barnen. Jag sa att om jag började citera ungarna i varannan mening, eller pratade bebisbajs eller bloggade enbart om dem - så skulle någon få skicka mig på boot camp för att ta ur mig de fasonerna. Jag tycker nog att jag har klarat mig rätt ok ändå. Hitills. Bajsprat har jag undvikit, men det är ju rätt enkelt. Ärligt talat måste man ju vara riktigt socialt inkompetent om man ens nämner barnens bajs i ett samtal med någon annan än den andra föräldern. Möjligtvis kan jag sträcka mig till bvc-sköterskor och mor/far-föräldrar.

Nåväl. På sistone har jag insett att jag inte bara bloggar om ungarna. Jag citerar dem på jobbet. På fester. Det är helt sjukt, det är som tourettes, men man säger bara ( i ens egna ögon) söta saker då. Inte könsord, utan mer saker som behövs översättas från en treårings vokabulär til svenska.

Men, jag tänker trots denna insikt, fortsätta med detta trista föräldrabeteende. Idag ska ni få se ett alster från treåringen. Och jag lovar, hade det inte varit ett så förbaskat sött litet spöke hade jag nog lyckats hålla mig. Men det kan jag inte.

Så nu presenterar jag:
"Ett litet spöke som är ute och flyger" /Noa, 3 år: