Some have accussed emo subculture of celebrating self-harm.Some assert that it is cool within the emo subculture to pretend to be suicidal and harm one's self.Critics have gone so far as to contend that the emo subculture or emo music are likely to cause youth to commit suicide."

Och nu är det faktiskt såhär, att jag har rätt nyligen varit tonåring. Så jag vet visst hur det är att växa upp idag. Och det är inte så jävla jobbigt att man måste skära sig för att den kille man gillar tycker om en annan tjej. Man behöver inte skriva deppig poesi om att man ska ta livet av sig för att man inte blev bjuden på den senaste festen. Man behöver inte bära svarta kläder med dystra budskap för att omgivningen ska inse hur djup man är. Hur svårt livet är. Hur mycket bättre man är än de pastellklädda tjejerna som har kul. För de har ju kul hela tiden, de kan ju inte ha några problem, de där lite populära tjejerna. Nej, dem måste man hata - och förakta. För de har ju inget djup, som en äkta emo har! De förstår ju ingenting, de lider inte. De vet inte hur jävligt livet är. Snyft snyft och så skär vi oss lite i armen bara för att visa för alla att vi är konstnärliga.

Jag kräks på hela den kulturen! Ni är tonåringar! Högstadiet, Gymnasiet eller High School är några få år. Sen kan man göra vad fan man vill! Man kan flytta hemifrån, åka utomlands eller bara knarka ner sig om man vill. Men det är så otroligt patetiskt att hänga upp sig på några få år. Om man är sexton och tycker att livet suger och ingen förstår en och livet är slut och man kan lika gärna ta livet av sig - hur jäkla smart är man då? Man är sexton jävla år! Det är typ en femtedel av livet man har levt. Ska man döma ut hela livet och hela världen på sexton år? Hur djup och tänkande är man då, om man inte ens inser att livet fortsätter sen?

Ryck upp er för fan! Spela lite glad musik. Fortsätt gärna vara låtsasdjupa och deppiga och tyck synd om er själva, men tro inte att ni har insett hur livet ser ut eller hur världen är eller att ni är unika för att ni inte är som de glada, positiva människorna i er närhet. Ni är inte ett dugg bättre, ni är precis lika sorgliga. Man är rätt patetisk som tonåring. Ni kommer inte undan. Er patetiska sida manifesterar sig bara på andra sätt. När poppisbrudarna super sig råpackade och mobbar ut de mer töntigare och hånglar med killar de inte gillar bara för att höja sin status, då super emos sig råpackade, lyssnar på deppmusik och skär sig lite samtidigt som de snackar skit om poppisbrudarna. Är det ena bättre än det andra? Är det bättre att vara deppig än glad? Får man mer poäng i himlen då?

Det finns inte en normalt fungerande 40-åring som är emo. Varför? För att alla växer upp. Så klart.



(Ja, jag vet. Självklart finns det riktigt deprimerade tonåringar som skär sig av ångest och har självmordstankar på riktigt. Det är hemskt sorgligt. Detta inlägg är inte på något sätt ägnat åt dem. Men emos parodierar de riktiga ångestungdomarnas ångest, genom att sitta i sina medelklassvillor och vilja vara deprimerade. Det är sorgligt det också, de som faktiskt behöver hjälp ses som bara en i mängden av alla ungdomar som skär sig lite för att vara cool. Skäms emos!)