Det är tråkigt att vara inomhus en hel helg. Och att må dåligt en hel helg. Men tråkigast med att vara inomhus är att jag inser hur mycket vi skulle behöva göra med inredningen. Det är inte så att vi lever i ett råtthål, eller att vi vantrivs. Men oj vad mycket finare det skulle kunna bli. Jag har en vision av vårt vardagsrum, och det är så fint! Men jag har inte de tusentals kronor som behövs. Inte ens de 500 till ett nytt sofföverdrag som skulle göra vårt vardagsrum jättefint. Eller en till bokhylla. Eller ett nytt soffbord. Eller några tavlor. Osv osv. Men samtidigt, herregud vilken konsumtionshysteri! Kan jag inte vara  nöjd med att bo i en stor, fin lägenhet med alla bekvämligheter och en altan och trädgård? Räcker det inte att vi har det så bra som vi har det? Måste allt bli bättre hela tiden? Jag slits mellan min vilja att ha ett snyggt shabby-shic-vitt-hem, och mellan mitt samvete. Vad svårt!

Kanske borde jag gå (linka) på en promenad och strunta i att vårt vardagsrum inte ser ut som ett uppslag från "Sköna hem"?