Under min långa och stora strejk hann en mängd funderingar samlas på hög. Eftersom jag inte kunde skriva av mig dem på en gång, tänkte jag att jag skulle göra det nu.

Men! Så fort jag satte pennan mot pappret ( ja ja, fingrarna mot det sunkiga tangentbordet) försvann allt. Blanco, nada, inget, slut!

Jag förstår er sorg. Jag förstår att ni känner en stor tomhet. Det är en svår tid. Men, hav förtröstan. En liten tanke sparades i min stora hjärna. Den åkte vilse någonstans kring hjärnbarken (heter det hjärnbarken eller hjärnbalken? Jag blandar alltid ihop det. Vad katten heter det?) men hittade till sist rätt.

(Nu har jag googlat förresten. Det finns tydligen både hjärnbalk och -bark! Olika saker vad jag förstod av mina 5 sekunders skummande av rubriker.)

Och nu, utan vidare fördröjning, utan jobbiga konstpauser, utan trumvirvlar. Nu, kära vänner. Alldeles snart, precis när som helst, ska ni få läsa den lilla fundering som blev kvar. Resten av ett söndrat landskap. Den sorgliga kvarlevan av en utrotad art. Här kommer den:

Om man bor på biytan, räknas det då som boyta?

Eller nej, jag bara skojade. Det skämtet blir för övrigt roligare om ni lyssnar på reklamradio och hört fastighetsbyråns reklam.

Här kommer den riktiga "hålla Ellen vaken på natten i grubblerier"-funderingen:

Ordspråket "sådan husse, sådan hund" och "äpplet faller inte långt från trädet", gäller de även för tekniska prylar?
För om man ska vara ärlig är ju jag rätt lat. Och det är minsann min mp3-spelare också! Om jag har 6 skivor inlagda på den, och den står på shuffle, då kan man ge sig bövelen på att den ändå lyckas ta två låtar som ligger precis efter varandra på skivorna.

Jag liksom ser hur den tänker framför sig ungefär att "Åhhh... vad jobbigt! När den här Miss Li låten är slut måste jag hoppa ända bort till Winnerbäcks nya skiva för att det ska bli en bra blandning. Det vore ju så soft att bara stanna kvar på samma skiva och ta ett steg över till nästa låt. Äh, vad fan! Jag gör det. Vad ska hon säga liksom? Det är maj ute, strålande sol, och hon åker fortfarande buss till jobbet! Hört talas om cykel? Well, nu kör vi tre stycken Håkan Hellström-låtar efter nästa Miss Li-låt, bara för att jäklas!"

Och, ovanpå det. Min man är ju faktiskt också rätt lat. Och vår skärmsläckare på HANS dator gör likadant. Vi har så att den visar kort från hårddisken på skärmen som skärmsläckare (vilket blir liiite pinsamt när man har haft barnvakt, och sedan typ 3 dagar efteråt själv får se en "efter förlossningen halvnaken"-bild på sig själv, och drar sig till minnes att man hade datorn på när de var hemma hos en...). I alla fall gör skärmsläckaren också så. Typ 3 kort från samma semesterresa, sen tre blandade kort, sen två på Noahs födelsedag och så vidare.

Lata maskiner! Ni ska jobba! Inte slöa! Det är sånt som maskiner inte gör! (Och återigen blir det här liite roligare om man har sett barnprogrammet "Stora maskiner" och tänker att man sjunger ovanstående liksom i samma melodi som ledmotivet dit.)

Ni som känner mig vet att jag mal på och på om mina hus. Och jag vet att det kan vara tjatigt. Och kanske märkligt; hur kan man drömma om hus så mycket?

Men å andra sidan, varför drömmer man om att skaffa barn? Om att läsa till ett visst yrke? Om att resa?
Hur förklarar man sin längtan? Går det ens att sätta ord på en önskan? Om man vill något trots att det kanske vore mer praktiskt att låta bli, bör man då låta bli bara för sakens skull? Eller skjuta upp sin dröm?

Jag är mycket väl insatt i husköpardjungeln. Jag vet att det kanske vore bättre att vänta tills båda har fast jobb. Å andra sidan vet jag också att vi inte vill flytta härifrån. Att flytta till den här staden var som att komma hem. Vi måste stanna här, det känns i hela hjärtat.

Jag vill kunna öppna dörren och gå ut i min trädgård. Jag vill ha ett hus att kunna inreda och pula med. Jag vill bo i ett område jag kan välja helt själv. Jag vill kunna känna att jag verkligen har kommit hem.
Jag vill till och med påta i trädgården och odla och dona. Är inte det ett tecken på att det här är viktigt, så säg?

Det känns mycket märkligt att analysera ett husköp mycket grundligare och djupare än barnaskaffande. Och till syvende och sist är det ju faktiskt bara upp till oss. Vad vi vill. Och vi vet vad vi vill.

Så ni kommer nog få stå ut med en hel del tjat om hus. Förnuftigt eller ej. Och vilken hemskt trist människa man vore om man enbart följde förnuftet, och inte känslan ibland.