Dagens outfit

En jättesnygg röntgenrock i koboltblå, med läckert skärp i matchande jadegrönt. Vidden var av senaste snitt, och intrycket förstärktes bara av kravet på att vara helt osminkad.

Lägg sedan till plötslig panikattack på grund av tidigare okänd klaustrofobi, så har ni höstens trend klar för er. Jag säger bara det, håll utkick efter magnetröntgenstilen på catwalken i höst. Sååå cute!


Världens godaste kak...smet

Idag har jag gjort världens godaste  kakor kaksmet, och eftersom jag är en generös själ tänkte jag dela med mig.

Förberedelser:

Tillbringa hela förmiddagen med att ignorera att du bantar.
Häll sedan någon osmaklig sörja på plåtarna, och stoppa in dem i ugnen så att sörjan bränner fast.
Släng allt diskmedel och alla diskborstar.

Ingredienser:

250 g smör
1 tsk vaniljsocker
2,5 dl socker
1,25 dl farinsocker
1 ägg
0,75 dl kakao
2 msk mjölk
knappt 4,5 dl mjöl
1/4 tsk bakpulver
2,5 dl hackad blockchoklad

Utförande:

Använd elvisp för att röra smöret.
Rör i alla olika sorters socker, efter det ägget, kakao och mjölk i tur och ordning.
Bakpulvret rörs i mjölet innan det blandas i och sist kommer blockchokladen.

Ta fram plåtarna.
Ropa högt utemot vardagsrummet där en eventuellt kritisk partner sitter:
 "Åh NEJ! Plåtarna är fyllda av någon slags äcklig smet. Och oj då, jag hittar visst varken diskmedel eller diskborstar. Så tokigt! Det är bäst jag slänger smeten. Men, om man tänker på det är ju det slöseri. Då kan jag ju lika gärna äta upp den."

Sätt dig i soffan.
Ät.
Bjud inte din partner.
Må lite illa.
Kom ihåg att du bantar.
Gå och lägg dig.




En femtioöring för dina funderingar...

Förut när jag städade började jag formulera ett blogginlägg om hur man upptäcker att man har fått det bättre ställt, när man sopar golvet och hittar ca 60 kronor i mynt och då inte tänker "tjoho, middag imorgon" utan mer "ah, bra med lite bussväxel". Man tänker i och för sig också "jag borde städa oftare", men det är ett annat inlägg. I alla fall, det slog mig också hur sjukt rik man är, om man ser en enkrona på golvet och faktiskt sopar upp den och sen slänger den. För att man inte orkar plocka upp den. Slänga pengar liksom!

Mitt i allt mitt formulerande av blogginlägg (här vill jag lägga på en ändelse, liksom "mitt formulerande av blogginläggande", hur märkligt skulle inte det vara?) noterade jag väldigt många 50-öringar. Och så tänkte jag "undrar varför det finns så många femtioöringar, de togs ju bort för några år sedan och vi har ju bara bott här i två år" när tanken plötsligt slog mig: har de tagit bort femtioöringarna? Saker kostar ju fortfarande 98.50 till exempel. Visst finns de kvar?

Och hur jävla oallmänbildad är jag? Jag har inte ens koll på valutan i mitt eget land. Jag är SÅ inte smartare än en tredjeklassare. Jag skulle hamna på youtube och folk skulle driva med mig i evigheter om jag var med i någon frågesport på TV.

Och jag vet inte vad som är värst? Att jag städar och sopar på en fredagskväll? Att jag inte vet ifall femtioöringar finns kvar eller ej? Eller att jag är så otroligt dum att jag bloggar om det, så att alla får veta hur okunnig jag är?

(Jag har dubbelkollat nu. Femtioöringar finns fortfarande. Tack Lisa.)

Ett med naturen

Jag har faktiskt aldrig förstått det här svärmandet för naturen. Eller för skogen då.
I skogen finns mygg, ormar, grävlingar och stickande irriterande granar, smuts, saker ungarna slår sig på när de ramlar, smuts som de äter. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Vidare så är det kallt, det finns inga bra sittplatser, man kan inte få till någon ordentlig mat, allt är provisoriskt och smutsigt och helt enkelt trist.

Jag förstår inte nöjet i att sätta sig bredvid en myrstack och liksom konstatera "här bor myrorna". Jaha? Det kan man lära sig i en bok hemma i varma soffan. Dessutom kommer de lära sig sånt i skolan någon gång ändå. Eller att titta på bajsspår och försöka lista ut vems det är. Jag har nog av det hemma, i den vita soffan. (Jag brukar faktiskt kunna utesluta mig själv och maken.)

Varför finns det mulleskolor? Ur-och-skur-förskolor? Men inte "teaterochmiddag"-förskolor? Visa mig en förskola där ungarna går på teater 2 gånger i veckan, går på museum 3 ggr i månaden och får lära sig att uppskatta fin och god förstklassig mat. Jag skulle skriva in dem direkt.

Vem är det egentligen som har bestämt att fisljummen hot dog är bättre än sushi? Att barr i baken är bättre än träsmak från en lång operaföreställning? Att "leta fotspåret" är en vettigare sysselsättning än "gissa regissören"? Ärligt talat?

Och nu vet jag vad folk tänker: "vem säger att man måste välja?". Tja, förskolan tydligen. För har ni någonsin hört talas om en förskola som ska ha en "nu lär vi känna varandra"-kväll på närmsta kvarterskrogen? Nej nej, det ska alltid grillas och vara utomhus. Och då kan jag nästan sätta hundra spänn på att stämningen skulle bli mycket bättre efter en kycklingrätt och en halv flaska vin på en restaurang, än vad den är i en iskall skog med ketchup på strumpbyxorna, en ljummen korv utan bröd (för det ligger kvar hemma i kylskåpet) och ungar som slåss med pinnar.

Jag ska starta en ny rörelse. "MIBMAGMGMOK"



(MyrorIBrallanMyAssGeMigGodMatOchKultur)


Matdagbok

När man håller på att gå ner i vikt är det tydligen en trend att blogga om det. Vad man äter, hur man motionerar. Jag vet inte, men det känns som att om jag skulle ge det ett försök skulle min matblogg knappast hamna på förstasidan av någon hälsotidning.

Börja allting på tisdagen, genom att notera rekordlåg vikt. Alltså, rekordlåg som i "jag har inte vägt så här lite på sex år". Bli väldigt glad.
Väg dig sedan på onsdagen och upptäck att du har gått upp ett kilo. Få panik.
Ät bara yoghurt till lunch på onsdagen, för att försöka få bort det där kilot igen.
Gå sedan en lång halvsnabb lunchpromenad, efter att du bara har ätit yoghurt sedan kvällen innan.
Bli lagom snurrig av ansträngningen i kombination med det ynkliga matintaget.
Ät några av makens dumlekolor i ryslig fart för att höja blodsockret.
Väl tillbaka på kontoret: få känningar kring gallan och bli rädd över att dumlekolor kanske kan orsaka ett anfall.
Överdosera förebyggande gallstensmedicin.
Bli väldigt illamående på grund av medicinen.
Kräks lite på jobbtoaletten.
Oroa dig för att du luktar äckligt.
Ät fort upp några av de reklamgodisar du har liggande i en låda.
Förbanna dig själv i säkert en halvtimme över dessa godisar.
Få känningar av mensvärk.
Förstå sedan varifrån det där plötsliga extra kilot kom ifrån.
Slappna av.

Imorgon fortsätter vi med: "Hur världens kräsnaste människa ska försöka hitta en lunch som hon kan stå sig på en hel dag, eftersom hon inte kommer hem förrän klockan 23 och inte har tid till annan middag än en macka, samtidigt som den (lunchen) ska vara både fettfri och stadig och god."

"Oh, doctor..."

Det känns lite märkligt när läkaren säger "vi har ju träffats förut du och jag" och ler stort.
"Jäklar", tänker jag då lite yrvaket och försöker sno patientskjortan runt om mig lite snyggare. Samtidigt som jag funderar på ifall det kan ha varit via jobbet eller på krogen ( ha ha ha ha ha!!!) eller vad. Tills jag inser att det ju var på förra besöket på akuten. Eller rättare sagt, förrförra. Vi börjar kunna varandras namn nu, jag och läkarna. Och jag inser dessutom att jag är way mycket snyggare nu, med sömnrufsigt hår, patientskjorta och gula filtar i en enda röra, än vad jag var när jag kom in då. För den gången hade jag fläckiga mjukisbyxor med smuts på, svettig myströja och så ingen bh.
Nu för tiden sitter jag uppsminkad och påbylsad i snygga kläder (plus bh!!) hela kvällarna, bara ifall att jag behöver åka till akuten.

Eller näe, det gör jag inte. För jag har liksom insett att det spelar ingen roll hur snyggt klädd man är eller hur sminkad man är, det förstörs ändå lite av hyperventilerande, gråtande, gnällande och bönande om smärtstillande mot den förbannade gallstenen. Då är det lika bra att komma in sunkig från början, så slipper man upprätthålla någon slags bild av hur man bör se ut. Kommer man in i snäv pennkjol och snygg skjorta och håret uppsatt, då blir det kanske en chock när man lägger sig på golvet och gråter och hyperventilerar och drar sköterskorna i rocken och mumlar om knark.
Kommer man däremot in i smutsiga mysbyxor och utan bh, då tar de inte ens fram en bår, utan erbjuder dig en plats på golvet direkt. Mycket bättre.

Nu var det inte någon lång stund jag var inlagd, vilket ju var tur. Men ett dygn utan barn, make, ätbar mat och internet kan vara långt nog. Jag fick inte tillgång till någon av dem, vilka anledningar jag än hittade på. Inte ens när jag nämnde att jag hade en välläst blogg med många besökare (ja, man FÅR ljuga lite när man är sjuk) som skulle sakna mig, fick jag tillgång till en laptop. Stelbent, om något!

Operation om förhoppningsvis två veckor. Tills dess kommer alla dåliga skämt som inte faller i god jord, all märklig kommatering som kanske inte är så värst bra samt all torka på intressanta inlägg skyllas på knarket de skrev ut.

Bara så att ni vet.

Herrejävlar!

Nästan 10 meningar började med ordet "Och" i föregående inlägg. Jag måste nog hoppa tillbaka till mellanstadiet och gå om lite svenskkurser. Inte för att jag håller med gaggande lärare om att en mening aldrig får börja med och, utan för att jag tydligen måste utöka mitt ordförråd, pronto!

Det sorgliga är att trots detta är mitt inlägg nedan ändå ett av de mer välformulerade blogginläggen som har skrivits i Sverige idag. Det innehåller ju, trots allt, varken en mängd felstavningar, särskrivningar, tusentals syftningsfel och består inte heller till 99% av fjortissvenska.

Vilket får mig att fundera: om nu "alla" bloggare hatar att skriva så mycket (vilket de ju måste göra eftersom de misshandlar det svenska språket), varför ger man sig då på att uttrycka sig genom det skrivna ordet? Är inte det lite märkligt?

Såna där saker man tänker på.

Ibland undrar jag om jag är den enda som alltid går och funderar på helknasiga saker. Eller om vi är fler, men de andra har vett att inte blogga om det så att hela världen kan konstatera att man är knasig.

En enda dag kan liksom väcka så många olika märkliga tankar.

Först efter lunchpromenaden så funderade jag igår på varför affärer som handlar om det ockulta och mystifika, alltid även har en massa tingeltangel. Förutom kristaller, som jag har förstått via Buffy och Förhäxad är magiska, har de ju även t-shirts med hoppande delfiner, ylande vargar, lilarosa solnedgångar, indianer och sånt. Och jag får inte ihop det? Tror de på någon magisk gud, som på något sätt bodde där både delfiner, vargar och indianer var vanliga? Eller är alla dessa element magiska var för sig? Så om man vill komma åt den absoluta ockultheten och allt, ska man vara en varelse som är till hälften delfin och till hälften varg, ingå i en indianstam, tycka om solnedgångar och sova på kristaller. Vad blir man då? Terry Evans?

Och hur skriver man egentligen en platsannons till såna affärer?
"Människa helt utan kritiskt tänkande sökes. Låg IQ = no problems, snarare meriterande. Du måste gilla vargar som ylar, indianer, pärlor på fransar, delfiner, solnedgångar och kristaller. Du får gärna leva i uppfattningen att din man är en reinkarnation av din morfars storebror, och att du själv egentligen heter Lilla Fröet och är en korsning mellan en delfin och en indian. Ring Majsan på Occulti för mer information. Eller, skicka ett mentalt meddelande så uppfattar hon dig nog. Hon är medial. Hon ser på "det okända"."

Sedan funderade jag på ifall Coop Extra någonsin kan ha extrapris? Jag menar, Coop Nära ligger ju nära (vad?), Coop Forum är stort osv osv. Coop Extra, borde inte de alltså ha extrapris hela tiden? Blir det inte lite falsk marknadsföring då? Eller heter det något annat? "Vi på Coop Extra, vi har inte extrapris. Vi har superduperextrapris"

Till sist gick jag förbi en tatueringssalong som visade prov på otrolig humor. De hade en skylt i fönstret där det stod "Vi erbjuder nu även laserborttagning av tatueringar". Kunde de inte ha varit lite ärligare och satt upp en skylt där det stod såhär:
"Vi vet att vi tatuerar människor som är fulla. Och minderåriga. Och narkotikapåverkade. Eller kära. Och vi vet att vi borde ta vårt ansvar och säga nej. Men det gör vi inte. Men nu har vi kommit på att vi kan ju tjäna extra mycket pengar. Först tatuerar vi in "I Love Ahmed" på en sextonårig full tjej, sen tar vi några tusen för att ta bort tatueringen ett halvår senare när de har gjort slut och hon har nyktrat till. Så, välkommen in! Jag har en pool jag vill bygga."

Och sen var som tur var lunchpromenaden slut.
Men efter jobbet var det dags för massage. Och eftersom jag redan hade slumrat till i min kontorsstol en gång, fanns det en överhängande risk att jag skulle somna under tiden jag fick behandlingen. Och det vill man ju inte, massage är ju skönt. Jag tänker ju inte betala 500 kronor för att sova under tiden.

Så jag låg där och var jättetrött och dåsig, och försökte hålla mig vaken. Och så tänkte jag att när man inte kan sova, då tänker man ju "jag måste somna jag måste somna jag måste somna", men det fungerar ju aldrig. Så, tänkte jag, om jag tänker så nu, då kommer jag ju aldrig somna.

Sen vaknade jag till efter tio minuter av att hon masserade där jag hade träningsvärk. Och för att jag tyckte att det var lite pinsamt att jag hade somnat, försökte jag liksom kommentera det vi hade pratat om. Bara det att vi inte hade pratat om någonting, jag hade fört någon slags konversation med något undermedvetet jag där i min slummer. Så när jag öppnade munnen och sa typ "Ja, det är ju inte som att man vill att det ska hända precis", bara stirrade hon på mig. Vilket var lite pinsamt. Och då förvärrades det bara av att hon helt plötsligt skulle massera låren, och jag insåg att jag dels hade ett par trosor som var lite trasiga i linningen, och dels hade de åkt in lite mellan skinkorna.

Och hur skulle jag göra då? Om jag låter dem vara blir det ju pinsamt. Men om jag drar ner handen och börjar dra i trosorna, då riktas ju hennes uppmärksamhet ditåt. Och så kanske tror att jag tycker att hon är för närgången och skäms över det, och det var ju inte alls min tanke. Så jag lät de trasiga trosorna vara. Och slumrade till igen.

Ser ni hur långt blogginlägget blev? Och det där var ju bara några få tankar. Tänk om man faktiskt skulle blogga om varenda liten detalj och tanke man har. Jag skulle ju bli värsta Blondinbella. Scary.

Om jag vore...

Om jag vore en elak elitistisk medelklass-snobb med en önskan om att trycka ner människor som kanske saknar utbildning och smak, så kunde jag författa en liten fördomsprofil om människor som köper såna här kläder:

 
(Minikjol samt linne som visar mycket hud. I stl 80, dvs ungefär 9-10 månader.)

 
(Härlig kortkort kjol som visar mycket av benen, och kanske lite mer därtill? Just denna är i stl 68, dvs ungefär 4-6 månader.)

Fördomsprofilen skulle då kanske innefatta Jenny och Linda, som bor i Hallsberg och som just den här måndagen har slutat tidigare från jobbet på Ica och ska ta en liten shoppingrunda. Fastän barnen är kvar på dagis, men de tycker faktiskt att de kan unna sig det. Det har varit rätt mycket nu på sistone, särskilt för Linda, för Jompa har ju skaffat ny bil och är inte hemma så mycket.

De har tänkt att äta ute också, för att riktigt lyxa till det. Men kön till McDonalds är så lång, så de bestämmer sig för att handla lite kläder till sina prinsessor först. Båda två har två barn var: Linda har Kevin som hon fick när hon var 18, och så Jenna som ligger i den rosapyntade Emmaljungavagnen som de köpte på avbetalning. Jenny har Colin som hon fick med sin förra kille, och så Alicia som snart blir ett år. De styr genast stegen till HM, eftersom det där finns snyggast kläder. Båda de små prinsessorna ska få lite nya kläder, för det är ju sååå kuuuul att köpa såååå sööööta små kläder till de fiiiina små princessorna.

När Jenny får syn på den lilla dressen med tunt linne och kort kjol blir hon helt överlycklig! Ett så opraktiskt, lättklätt och förnedrande plagg hade hon aldrig trott att hon skulle kunna hitta. Eller, så tänker hon självklart inte. Hon tänker "amen guuud så sött asså!" och ropar på Linda att hon ska komma och kolla. "Alicia kommer ju lätt vara sötast på dagis i den här. Komokolla Linda!". Men Linda hör inte, för hon har fastnat för en superläcker minikjol. Hon ser genast framför sig hur gullig Jenna kommer vara i den, och börjar rota på hängarna för att se om den kanske inte finns i rosa. Hon hittar den i lila, och det får väl duga. Med rosa strumpbyxor och en "Hello Kitty"-tröja med glitter på, kommer nog Jenna att vara jättefin. Mycket sötare än sin fula kusin i alla fall, och det vet ju alla att det är viktigt med skönheten även när de är små.

Sen går Linda och Jenny och äter ute, på McDonalds. De måste dock skynda sig hem, för snart stänger dagis. Och varken Jompa eller Macke har lust att vara barnvakt åt ungarna. Men det är i alla fall kul att de hittade så snygga kläder.


Men nu är jag ju inte en elak elitistisk medelklassbitch med behov av att trycka ner andra. Så jag hittar inte på någon fördomsprofil. Men hade jag gjort det, så hade jag nog ändå tyckt att jag hade rätt att göra det. Ta en titt på kläderna igen. Klär man sina döttrar i sånt innan de ens kan krypa, då förtjänar man att häcklas.

Jag och soctanten

Ibland när jag vaknar på helgmornar, så känner jag att "jaa, vi är allt en idyllisk familj ändå".Och så sitter jag där vid frukostbordet och skämtar och busar och pratar med make och barn med tända ljus och hembakt bröd.


Då tänker jag att om "soc skulle komma på besök nu för att någon har anmält oss på pin kiv, då skulle de inte hitta något alls".Men sen börjar jag se mig omkring, och blir lite kall och orolig. För helt plötsligt ser jag vårt hem ur en annan synvinkel.


Och samtalet med soctanten vill helt plötsligt inte alls gå som det ska.


Soctant: Hej hej. Ni har blivit anmälda för att ni har klänning på er son. Det är onormalt. Nu ska vi utvärdera er.

Jag: Jaha... välkommen in då. Ursäkta sopsäcken i hallen, men vi kan inte ställa ut soporna på uteplatsen, för då

äter kråkorna upp dem. Du får liksom kliva över, lyft benet ordentligt, sådär.


Soctant: Och här är köket förstår jag? Det är rätt mycket smuts på golvet?

Jag: Jo, men det är för att vi låter ettåringen äta själv. Och då hamnar det så mycket på golvet att vi inte riktigt

bryr oss om att sopa upp det innan nästa måltid, det är ju som att skotta medan det fortfarande snöar. Ha ha...ha?

Soctant: Hrm.

Jag: Men, på vardagarna, då äter de ju som tur är på dagis, så då är det städat må du tro!

Soctant: De här flugorna, var kommer de ifrån?

Jag: Ja, har du svaret på det vinner du nog nobelpriset. Vi får inte bort de satans bananflugorna.

Soctant: Det kanske har något att göra med gårdagens disk som står framme?

Jag (viskar): Egentligen dagen innan dess eftersom vi åt pizza igår, men hey, vi kan säga att det är gårdagens disk.


Soctant: Och det här är barnens rum?

Jag: Jaa. (Jättenöjd eftersom det är ommålat, städat och vi har skaffat en blöjhink så det ligger inga blöjor på golvet)

Soctant: Har ni tänkt på att det blir en risk att barnen kan klättra upp och fastna i persiennsnöret och kvävas, när ni har stolar ståendes så nära fönstret?

Jag: Give me a break! Eller, jag menar, det kan vi åtgärda.


Soctant: Så det här är vardagsrummet? Jag antar att bokhyllan är barnsäkrad?

Jag: Anta det du.

Soctant: Det där dammet som ligger på golvet, vad kommer det ifrån?

Jag: Jo, vi försökte sätta upp en hylla för några dagar sen, men vi hade för kort skruv. Så då tänkte vi att det är onödigt att sopa upp det nu, när vi ändå ska borra mer i väggen sen.

Soctant: Det är alltså betongdamm? Det kanske inte är så bra för det lilla barnet?

Jag: Näe, fast å andra sidan är hon ju så jäkla vild, så om hon kunde bli lite lugnare skulle det inte skada. Ha ha. Det kanske fungerar som nedåttjack?

Soctant: Hrm.


Soctant: Är det ett av barnen som har slagit sig eftersom det är blod i er säng?

Jag: Nej, det är inte blod, det är en tuschpenna som har gjort alla röda fläckar. Vi brukar ju egentligen inte sova med smutsiga lakan, men vi har inte haft något mer att byta med eftersom alla andra lakan har legat smutsiga i tvätten efter en mastodontlång magsjuka. Och så har de liksom möglat (ja, det är alltså mögel det luktar i badrummet) eftersom vi inte orkade tvätta när vi var sjuka och när vi väl blev friska ville vi fira det med en mysmiddag med vin och räkor istället för att tvätta, och det är förresten därifrån vinflaskan under matsalsbordet kommer och... jag borde sluta prata nu va?

Soctant: Hrm.


Soctant: Nu har vi sett allt vi behöver. Vi ska överväga era vittnesmål och ha möten och så hör vi av oss om något behövs kompletteras.

Jag: Eller hur. När kommer ni och tar barnen ifrån oss?

Soctant: På tisdag klockan åtta.


Jag vill...

- Stanna hemma från jobbet och kurera mig från någon banal förkylning. Inte sitta här trots dåsighet pga antibiotika och oroa mig för smärtsamma återfall, eventuell operation och veta att jag har massor att göra

- Ha något roligt att se fram emot, något stort roligt.

- Inte få dåliga nyheter gång på gång på gång

- Kunna bita i en frukt utan att den visar sig vara rutten. Dessutom var den jättebedräglig, såg mumsig ut på utsidan, någon tugga var ok, och sen bara PANG! Ruttet! Värsta carola-frukten.

- Få en bra förklaring på hur 2 veckors magsjuka + tre dygn med knappt någon mat alls pga akutbesök, kan resultera i 3 kilo plus på vågen?

- Få tag i föräldrarna till puckobarnen på sonens avdelning, och ha modet att skälla ut dem efter noter.

Man får väl önska?

Dagens fundering

Kan man skriva så? Kommer det inte bli någon press på mig nu att alltid ha en fundering per dag? Och tänk om jag inte har någon fundering alls, måste jag då krysta ihop någon så att det blir jättetöntigt och bara tråkigt? Och har alla dessa modebloggare med sina outfits samma problem? Tänker de "åh vad fan, vad jobbigt att jag bara måste fota dagens outfit nu när jag är magsjuk och ligger här i mina gamla sunkiga trosor och smutsiga och svettiga linne. Ah ja, bara att leta upp det senaste från Odd Molly i garderoben och fota"?

En fundering idag, så får jag kalla det istället. Här är i alla fall en fundering jag har idag:

Finns det olika sorters sexjargong för olika yrken? I de få porrfilmssnuttar jag har blivit utsatt för, verkar de alltid prata sex i förhållande till sitt yrke. Pizzabudet skämtar om sin salami, polisen pratar om att låsa in och dunka på, och ni fattar.
Är det så för vanliga yrken också? Hur får de till det lite snuskigt?
Jag måste fundera. Kan det kanske låta något såhär?

Fastighetsmäklare:

"Åh... nu är det fukt i krypgrunden minsann"

Klädaffärsbiträden:

"Gud, nu drar det i resåren kan jag väl erkänna"

Datortekniker:

"Är min plugin kompatibel med din port?"

Kontorsråttan:

"Nu är jag allt trött på att scrolla på musen i min ensamhet. Nu vill jag ha riktig hårdvara som kan ge mig en ordentlig omstart"

Konditorn:

"Vill du smaka på min (marsipan)ros?

Brevbäraren:

"Ska jag stoppa  in den i facket?" alternativt "Vill du slicka på kuvertet?"



Jag? Snuskig?

Hur menar ni nu?

Du, mamma mu...

Gallstensanfall och inflammation i gallan, det är inte najs.


Lite nervös inför bussresan imorgon

Jag brukar ju leka "vem av människorna som går på vill jag ligga med?". Och så har jag valt samma kille typ varje gång, eftersom det är samma människor som åker min buss. Men nu börjar jag tröttna på honom. Så jag funderar på att titta lite noggrannare, och kanske hitta lite oupptäckta kvalitéer hos någon annan.

Men då börjar jag fundera.

Räknas det som otrohet?


Om varför småbarnsföräldrar inte knarkar

Jag menar, egentligen borde väl de flesta småbarnsföräldrar gå på tunga droger. Små studenter som käkar amfetamin för att orka plugga är ju så otroligt patetiska. När de får småbarn kommer de förstå. Så varför knarkar inte fler småbarnsföräldrar? Det handlar inte om att man inte vill, tro mig.

Vi åker bil. Ettåringen och treåringen leker "skrika 'tyst' åt varandra"-leken
Ettåring: Tyst!
Treåring: Tyst!
Ettåring: Tyst!
Treåring: Tyst!
Ettåring: Tyst!
Treåring: Tyst!
Mamma med migrän: TYST!!
-----
Ettåring: Tyst!
Treåring: Tyst!

Ni fattar? Föräldrar vill knarka.
I alla fall har jag insett varför de inte gör det.

För det är dyrt. Sån stor mängd droger som skulle behövas i ett genomsnittligt Svenssonhem täcks inte av barnbidraget.Således renoverar småbarnsföräldrar. För även om det är dyrt, så är det ändå billigare. Dessutom ger det ett alibi inför grannarna. För inte kan de ana att du egentligen bara försöker bedöva dig från dagens pärs, när du sitter där ute vid staketet med en målarburk och drar djupa långa andetag i ångorna när du öppnar burken?
Du är ju bara en fin mamma som tar sitt ansvar och målar ert lilla pittoreska staket vitt.

Så idylliskt.

Det har varit lite dött här i bloggen

Men det beror på att det har varit lite traumatiskt. Döden har gjort sin entré. Eller, om man ska vara ärlig, så var det väl mest traumatiskt för mig eftersom jag hatar spindlar, och döden gjorde sin entré genom att treåringen sa "död" första gången.
Jag ska försöka skaka av mig mina obehagskänslor och beskriva eftermiddagen från hell:

Jag: Vad gjorde ni på dagis idag då?
Treåring: Lekte med Johan. Sen pang! på spindeln.
Jag: Va?
Treåring: Spindeln kröp... sen stampade Johan på den. Sen kröp den inte mer.
Jag: Men... hur gick det då?
Treåring: Ja, stamp! Så här! *visar*
Jag: Jo, men hur gick det med spindeln?
Treåring: Jaha. Den är DÖD!

Förstår ni chocken? En spindel! På mitt värnlösa lilla barns förskola. Vad kommer här näst? Knarkare i sandlådan?
Så, därav lite bloggstiltje. Jag återhämtar mig från chocken.