Vad fan.

Jag provade att regga på wordpress. Did not like it.
Så nu finns jag på
http://enligtellen.blogspot.com/
Kom ihåg det!

Följ mig dit, det blir upprop där.
Och snart ska det nog kännas precis som hemma.
Och alla rss:are - följ med ni med.

(Gud vad jag kämpar. Komsi komsi älskade små bloggläsare)

Namnbyte

Så om jag nu bestämmer mig för att byta bloggportal, vad ska bloggen heta då?
Blandkatterochkorvar kom ju till för att jag först tänkte blogga typ "idag var jag och Noa på bvc, sen gick vi hem till katterna". Nu är det inte riktigt så längre, och namnet låter så jäkla muppigt.

Men vad ska jag kalla bloggen? "Blondin-Ellen" känns ju lite... härmapa. "En chokladberoendes bekännelser" känns lite långt. "Ja, jag tycker att jag är bättre än andra" kanske fungerar som header, men inte som namn.

Så vad ska jag kalla bloggen? Några tips?



Samtal med Noa

Jag: Jag läser en bok som gör mig till en bättre mamma (min husbibel "ditt kompetenta barn")
Noa: Jaha
Jag: Tycker du att jag är en bra mamma?
Noa: Ja.
Jag: När tycker du att jag är en dålig mamma?
Noa: Aldrig. Men du är lite dum när du skriker på mig.
Jag: Vad ska en bra mamma göra då?
Noa: Ta upp en när man är ledsen. Bara en, inte två ska man ta upp

Spoken like a true storebror som kanske tycker att lillasyster tar lite mycket plats ibland?

IQ? (2)

Jag tittar på Pingu med Emmy:

"Undrar varför de är så enkelspåriga, det är ju alltid vinter. Lite tråkigt kanske, varför gör de så?"

Tjaa du, Ellen. Kanske för att det handlar om en PINGVIN?


Vem behöver en universitetsutbildning (del2)?

Det känns så skönt att ha lagt tre år på studier med allt vad det innebär av dåligt samvete, taskig ekonomi, stora skulder etc. när allt man behöver tydligen är ett självförtroende och en idé om att man kan göra allt själv.

Det känns lite snopet att jag liksom inbillade mig att jag hade något att komma med, att jag visste nåt som andra inte vet. Att jag är kompetent inom mitt område.

När det i själva verket tydligen är så att inom information och kommunikation kan alla allt. För jag menar, alla kan ju skriva en text. Så alla kan vara reklamare. Alla har ju en egen blogg, så alla kan vara webdesignare. Alla har nån gång sagt något bra, så alla kan vara copys. Dessutom har ju alla sett ett reklamblad nån gång, så alla kan vara layoutare, informatörer, kommunikatörer.

Men samtidigt, jag ska inte vara bitter. Det är ju faktiskt rätt skönt att det fungerar så. Nu ska jag ta och knata till apoteket med ett egetskrivet recept på lite bantningspiller, uppåttjack och allehanda roligheter. Jag menar, jag har ju faktiskt sett Cityakuten, Grey's anatomy och House. Det måste ju göra mig till överläkare, allra minst.


(Möjlig spoilervarning)

Hörrni! Den här veckan börjar det. Nej, inte vinterdepressionen, den har nog redan slagit ut i full blom.
Jag talar om tv-serierna. Det är nu de drar igång. Inom en snar framtid kommer vi återigen kunna njuta av serier som
The Office, The big bang theory, Grey's anatomy , Gossip Girl, Heroes, New adventures of old Christine, och... vad har jag glömt?

Det är nästan så att jag känner att mina små älsklingar (ihop med mitt älskade lilla hus) kan klara biffen, så att jag inte behöver kontakta vårdcentralen angående vinterdeppen. Men bara nästan.


Vem behöver en universitetsutbildning?

Jag tycker att det är så otroligt fascinerande med människor som liksom tror att de är unika när de levererar sina sanningar om folk. "Du är en hemsk människa som trycker ner andra för att du ska må bättre över dig själv!".

Öh, jaha? Du tror inte att jag listade ut det när jag var 12 år? Jag kan också upplysa dig om att jag flirtar väldigt mycket med män när jag är full, eftersom jag är osäker på att jag duger och därför behöver manlig bekräftelse för att höja min självkänsla. Big deal, det är inte precis så att man behöver 200 poäng psykologi för att kunna analysera sig själv.

Sitter inte alla på såna här kvasipsykologiska insikter som sig själva? Är det någon som bara "jahaaa! Anledningen till att jag är en bitch mot min kille är för att jag avskyr mig själv och är så rädd att han ska lämna mig att jag därför försöker driva honom ifrån mig innan han hinner såra mig, det hade jag aldrig fattat om du inte hade sagt det till mig."

Jag vill inte påstå att jag sitter på en djup självkännedom, men ärligt talat - sånt psykologiskt dravel som folk levererar som en ny och fascinerande sanning, sånt har väl de flesta koll på? Sen om det stämmer eller inte tänker jag inte ge mig in på, jag talar om klyschor som folk verkar tro att man inte vet om sig själv.

Så ja. Vi kan väl ta och dra lite såna klyschor nu, så ni fattar vad jag menar.

Jag är missnöjd med vad jag har åstadkommit i livet, därför klagar jag på de som har lyckats med ännu mindre. Herre på täppan is the shit. Jag gifte mig ung för att jag hade en idiot till farsa och behövde en mysig familjesituation för att känna mig trygg. Jag låtsas vara tuff och vass för att dölja att jag egentligen är osäker och blyg. Jag klagar på människor för att de ska tycka illa om det jag säger, inte om mig. Jag har djupa urringningar för att dra bort fokus från mitt trista ansikte. Eller vänta, det kanske inte hörde hit.

Där! Nästa gång det blir ramaskri för att jag klagar på några snabbköpskassörskor eller småbarnsmorsor med små Cevins, kan jag bara peka på det här inlägget.

Been there. Done the "psykoanalys".

Nu ska jag bara helgardera mig med att skriva att "vädurar ÄR faktiskt si och så". Ungefär lika vetenskapligt förankrat som "analysen" ovan.

Vem är du, vem är jag, levande charader.

Liksom många andra undrar jag också vilka det är som läser min blogg. Andra ser till att göra ett inlägg om det, typ "berätta vem du är och varför du läser min blogg", men jag vågar inte. Alltså på riktigt, jag vill jättegärna veta vilka ni är som läser (förutom de av er som jag känner privat of course, er har jag koll på), men jag vill inte göra en sån grej.

För hur pinsamt blir det inte när ingen svarar? När det är tyst och dött i kommentarsfältet och det verkar som att inte en enda kotte läser. När jag får liksom lite skämtsamt skoja om att "hörrni, kom igen nu då" och det liksom framgår att jag tycker att det är jättepinigt att inte få någon respons.

Det är anledningen till att jag aldrig har bjudit ut någon. Tänk vad pinsamt när de säger nej och så står man där och hummar och brummar. Eller så svarar de inte alls. Usch.

Så nu hoppar vi den idén. Den dagen jag har många läsare ska jag ge mig på den grejen. Och passa på att ha en
sån där frågestund som folk har. Sen så skulle jag passa på att byta till blogspot eller någon annan bloggportal också. (Kanske till och med ha ett bloggnamn som inte låter helt efterblivet)

Gud vad jag hatar blogg.se
Det måste vara den sämsta bloggportalen ever.
Men eftersom jag får kämpa med näbbar och klor för varenda liten läsare (och jag älskar er så mycket) vågar jag inte byta.

Så jag stannar kvar här. Vad är väl en bal på slottet?

IQ?

Har ni sett den nya reklamen från IQ? Där nån sjunger falskt "vila, vid denna källa" och så får man se scener från folk som dricker alkohol.

Jag antar att meningen är att övervägande delen av dessa scener ska uppfattas som negativa och jobbiga, men förutom någon enstaka (bland annat en med en rasse, och när är rassar inte obehagliga) är det bara skitroliga fester, glada människor, folk som dansar, har kul, festar och är galna.

Jag vet inte, jag kanske är fel målgrupp.
Men jag känner bara: "vill någon ha en utekväll med mig?"


Fashion, fashion, fashion.

Jag är så avundsjuk på de som kan klä sig. Och då menar jag inte tjejer som klickar hem lite kläder från vanliga butiker, följer trender och tycker att de är snygga så - utan de som kan klä sig på riktigt. Såna som kan ta en gammal tröja och ett par slitna jeans men kombinera med något galet så att de ser helt råcoola ut. Eller såna som ser helt fantastiska ut i en vanlig klänning från HM, för att de har gjort en frisyr till som gör pricket över iet.

Jag kan inte klä mig. Det är ingen självömkan, bara ett kallt konstaterande. Jag kan inte ens klicka hem trendiga kläder och matcha ihop, jag är ett lost cause. Tyvärr har det ju så klart smittat av sig på mina ungar. De har noll stilkänsla. Ingen av dem bryr sig ett skit om vad de har på sig (vilket förvisso är ett sundhetstecken men ändå) och när vi klär dem blir det ju knappast snyggt. Det är lekvänligt, det är färgglatt och det är barnvänligt. Men de är aldrig
så här coola.

Så vad gör man? Går en snabbkurs? Försöker skita i det och tänka att alla har sin grej och min är nog inte att vara snygg? Kan man köpa en känsla för stil på blocket?

Jag behöver hitta en personlig stil.
Och sen skaffa lite kläder.

Grejen är att det skulle fortfarande bara vara ensataka klädesplagg som förvisso passar ihop, men som ändå ger ett trist slutresultat.

Lost cause.

Märkligt.

Jag undrar hur det kan komma sig att jag känner mig tjockare när jag har klippt lugg?

Den som får den ekvationen att gå ihop kan ju hojta till.

Isn't it ironic?

Jag är gräsänka i helgen.
P har åkt iväg för att gå på återträff med högstadieklassen (svennebanan!).

Tio minuter efter att han har åkt upptäcker jag att toalettens spolningsfunktion har gått sönder igen och att toaletten nu står och brummar och rinner.

Är det inte typiskt?


(Ni som inte känner mig kommer nu sucka och tänka "gud vad typiskt, är det bara hennes kille som kan fixa toaletten bara för att han är man? Gud så ojämställt". Ni som faktiskt känner mig kommer tänka "stackars Ellen som är ohändigare än alla i hela världen". Det har inte med kön att göra. Det har med kompetens att göra. Eller brist på.)


You've got me begging you for mercy

Ibland får jag också lust...



... att skriva poetiska oneliners om solsken i blick och vackra små ting.



...att lägga upp svartvita bilder på mig själv utan att ironisera över hur jag ser ut.



... att se poetisk och djup och sorgsen ut.



... men sen inser jag att det inte riktigt är jag. Vilket gör att dessa små projekt brukar sluta med ett asgarv från min sida.


(Eh... den som inte fattade att hela det här inlägget är en slags rökridå för att få en anledning till att visa upp min nya frisyr kan ju ta och ställa sig i skamvrån nu.)

Hägglund och väderkvarnarna

Kristdemokrater är, som vi alla vet, lite speciella. Hägglund tycker att det vore synd ifall folk inte fortsatte ha den uppfattningen om hans parti, så han gör en stor insats genom en mycket virrig och märklig debattartikel i Dagens Nyheter idag. Här är länken om ni vill bli förvirrade: http://www.dn.se/opinion/debatt/sveriges-radikala-elit-har-blivit-den-nya-overheten-1.954221

För er andra kan jag ta och bryta ner hans svammel till vad han egentligen verkar mena.
Here we go (alla osakligheter ber jag om ursäkt för. Hägglund verkar inte vara så bra på det här med debatt). Åh förresten - Hägglunds kommentarer är kursiva. Mina är spydiga och icke-kursiva.

Han skriver:

"Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år."


Jaha? Jag kan lova dig Hägglund att det gäller för andra länder också, inte bara Sverige. Det kallas att kritisera normen, att ifrågasätta vardagen, att hitta nya infallsvinklar. Det mest normativa, det mest vardagliga, det mest normala - det behövs ifrågasättas. Det är liksom så vi människor utvecklas, serru.


Sen fortsätter han med ett stort ordbajseri:


"Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv."


Fattar ni vad han menar? Det kanske ni gör. Tror vi att de medelsvensson som han så vurmar för förstår exakt vad han vill få fram? Nja. Vi översätter: "Hörrni, låt bli att säga åt folk att bete sig hyggligt, rättvist och demokratiskt. Det är alldeles för akademiskt tillskruvat."


Vidare:


"Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt."


Ja, och Schyman påstod att svenska män är lika illa som talibaner. What's up med konservativa människors förmåga att bokstavligt tolka allt folk säger? De som gillar bibeln borde väl vara svängda i att kunna förstå bildspråk och liknelser? Eller?


"Minns också den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas kvinnosyn också för den delen. På Lunds universitet ligger man redan i framkant på detta populära område: Där skall miljöerna certifieras ur ett genusperspektiv."


Ja, och här kom det. Talibaner. Om man bara börjar med att dra upp ordet talibaner så kan man sen misskreditera ett helt forskningsområde. Jättelarvigt med genus. Eller hur Hägglund? Det fanns inget genusarbete i bibeln. Inte heller i grottorna, jag kan garantera att grottfolket inte bodde i genuscertifierade miljöer. Låter jättebefriande.



"Och miljöpartiets Yvonne Ruwaida har för sin del förklarat att Sverige behöver en myndighet för normkritik. En myndighet som bland annat skall svara för opinionsbildning och bidragsfördelning och som aktivt skall motarbeta de normer och föreställningar som präglar folkflertalet. 

Bara några exempel på den slags verklighet som med djupaste gravallvar upptar överhetens energi trots att den egentligen hör hemma i Monty Pythons repertoarer. Man förundras."


Ja, gud ja. Klart man bör skratta och håna genusmedvetenhet och normkritik. Det är ju skönare om allt var som det var förut. Inte kritisera några normer. Inte utvidga vyer. Inte spränga gränser. Förundras du Hägglund. Det gör jag också. Av helt andra orsaker.


"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."



Fast vi talar om politik, Göran lilla. (Våga inte kritisera min härskarteknik. Vi ska ju vara nöjda och glada med hur folk beter sig, kommer du ihåg?) Vid vårt köksbord talar vi politik också. Vi talar om hushållskassa och tid och allt möjligt också, men även om politik, kultur, annat. Fast jag kanske inte räknas? Jag kanske är kulturelit? Fast jag är en vanlig småbarnsmorsa med ett rätt så lågavlönat jobb?

"Alla politiska diktat serveras förstås i toleransens namn. Men man märker sällan tolerans för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med de ideologiska modellerna. Det är ett perspektiv som är som bortblåst i svensk debatt."


Åh, det här är mumma för Sverigedemokraterna. Du har aldrig funderat på att byta parti? Leijonborg var ju fasligt nära där ett tag, följer du i hans fotspår månne?


"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.


Skulle Ruwaida, Borgström, Sahlin
eller vilken höghästad kvällstidningskrönikör som helst syna dessa alldeles vanliga svenskar i deras vardag skulle man säkert komma fram till att deras vanor och hemtraditioner är inskränkta, patriarkala, följer förlegade normsystem och är politiskt opassande på en massa olika sätt."


Ja, alldeles säkert. De är säkert också i stor utsträckning rasistiska, odemokratiska, hatiska och föraktfulla. Är du fortfarande ok med det? Eller är det bara när du kan svänga dig lite hånfullt med ord som "patriarkala" som du tycker att svensson ska få vara som hen är?


"Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras.

I all denna politiska korrekthet finns en gemensam substantiell kärna, att de etablerade normerna vi lever efter är förtryckande och att de alltid kränker någon. Och det måste man naturligtvis alltid vara aktsam på. Men det handlar inte om att genuscertifiera. Det handlar om vanlig lyhördhet och anständighet. Sådant som man uttrycker i vänlighet, artighet och respekt. Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade."



Fast det är liksom här du har fel. Sverigedemokraterna går framåt - är det ett tecken på sunt förnuft? Jämställdheten går bakåt - är det ett tecken på sunt förnuft (Och nu efterfrågar jag inte svar från Hägglund, som skulle hoppa jämfota som ett litet barn när han ivrigt hojtade fram "ja, det är det!" på den frågan). Men fine, om vi ska köra på din linje så kan vi ju skippa det mesta. Jag menar, folk har ju gott uppsåt och sunt förnuft, så varför ha diskrimineringslagar alls? Är inte det att inskränka Svenssons rätt att bete sig som de alltid har gjort?

Eller är det kanske bara när det kommer in på de otäcka områdena genus, jämställdhet, normkritik etc. som vi ska dra i nödbromsen och låta folk använda sitt "sunda förnuft".


"Ytterst handlar detta om att folk har rätt att slippa bli besvärade av den politiska makten av den enda anledningen att de är vanliga.

Vi i alliansen talar mycket och gärna om frihet från höga skatter och regleringar, och det ska vi göra. Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer. Om detta talar vi alltför sällan.

Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt. Och inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är."



Ja precis.

Här avslutar då Hägglund sin drapa med att egentligen rätt koncist sammanfatta vad det är han vill säga:


"Jag är konservativ. Då vill man att alla ska få vara som de är. Dessutom tycker jag inte alls om vänstervärderingar såsom att alla ska ha samma rättigheter etc. så när dessa värderingar nu börjar få fotfäste på lite fler ställen än enskilda partiers kongresser, så blir det ju jätteläskigt. Tänk om mina väljare behöver lyfta blicken från potatisåkern och tvingas på några slags sunda värderingar? Otäckt! Nej, låt alla vara som de är, som de alltid har varit (vilket de ju inte alls har, utvecklingen går ju faktiskt framåt om än sakta) så blir jag nöjd. Nu ska jag och mina polare i Sverigedemokraterna bara gå och fundilera lite på hur vi kan få in ordet 'talibaner' lite oftare när vi kritiserar genuswhatever. Vi hörs!"


Alla bara pratar, är det sant och har du hört om det?

Alla skriver om Anna Anka. Alla förfasar sig, förfärar sig och är allmänt oroade.
Jag fattar inte riktigt varför? Människan är sorglig, snarare än irriterande. Att reta sig på Anna Ankas plastikopererade, förvirrade och sorgliga uppenbarelse är som att bli förbannad på fyllot som sitter på en parkbänk och skriker "det finns ingen äkta kärlek" efter det förälskade paret.

Hon är som kristdemokraterna.
Som Annika Dahlström.
Som Tom Cruise.
De är tokiga, de har fel - men det är bara vi utomstående som vet om det.

Skillnaden från de övriga är att Anna Anka inte har något inflytande, ingen reell makt.
Ingen lyssnar.

Alla skakar på huvudet och går en omväg runt parkbänken hon sitter på.

Prinsessa!

Nej inte jag.
Filmen jag och en kompis ska se.
Nu sticker jag på bio!





(Neej. Jag fattar inte hellre varför man lägger upp såna här inlägg. Men alla gör ju det. "Nu ska jag...." och sen en bild. Jag tänkte att jag kanske hade missat något. Att såna inlägg liksom förklarar sig själva när man sitter och klickar och skriver. Men neej. Det är fortfarande lika märkligt. Varför skulle ni vilja veta hur jag ser ut när jag ska gå på bio? Eller varför skulle jag vilja veta hur nån annan ser ut när de ska gå och bowla? Jag fattar verkligen inte. Men nu har jag gett det en chans. Muppigt känns det. Nåja. Man ska prova allt innan man dör sägs det. Och ja, det innebär att någon gång kommer det komma ett videoblogginlägg på den här bloggen. Men jag tänkte avvakta. Tills jag inte har några läsare kvar. Alls.)


Fördelar med att jobba hemifrån

Jag är lite sugen på att göra en lista. Så här kommer en sådan.
Jag kallar den "saker som är bra med att jobba hemifrån".

Vi börjar med det tredje bästa:



3. Man är aldrig ensam. I alla fall inte om man har husdjur. Särskilt katter.



2. Man kan vara lite skönt schizofren. Spotifya Robbie Williams (lite fjortisvarning på det va?) samtidigt som man arbetar med två skärmar och sitter med projekt i photoshop, vilket ju är väldigt vuxet och kompetent.
Eller så kan jag känna mig som en datanördig fjortis, och det är ju också lite schizofrent. Jag är ju inte datanörd.



1. Det allra bästa är ändå att jag kan sjunga med hur högt som helst, och med hur stor inlevelse som helst.
Moulin Rouge-duetter har aldrig låtit så illa, men who cares? I rymden kan ingen höra dig skrika, och hemma kan inga kolleger titta snett på dig. Kick ass!

Unna sig en liten smula...

Idag när jag åkte till Ica skulle jag göra två saker: hämta ut kläder jag köpt till ungarna, samt köpa choklad till Noa som fått ännu en huvudvärksattack. Jag hade verkligen bestämt mig för att inte smaka på chokladen, jag bantar ju. Och med råge!

Sen stod jag och väntade vid paketutlämningen, när en man kom fram och började stöta på mig. Eller flirta med mig. Sak samma, egentligen. Pinsamt var det (det är alltid pinsamt vid tillfället det sker, även om jag i efterskott kan tycka att det är både modigt och lite gulligt - så länge de inte är påträngade.) men sen gick han sin väg.

Sen gick också jag in i affären, köpte choklad och åkte hem.
Och åt choklad.

Motiverade det med att "så hemsk kan jag ju ändå inte se ut".
Vad sunt det känns att lägga sin syn på sig själv i hur mycket manlig uppskattning man får.
Verkligen.


Jakten på lycka

Någon snubbe har forskat i lycka, och säger som alla andra: lyckan är själva resan. Man ska vara lycklig i vardagen, inte vänta på helgen. Vara lycklig en gråregnig tisdag i mars, inte vänta på semester.

Det låter ju förstås väldigt förnuftigt. Var lycklig, var glad här och nu. Pang bom kanske något händer och då ångrar du dig minsann. Då ångrar du att du inte var lycklig när du borde ha varit det. Du visste inte hur bra du hade det. Lev livet nu, njut av alla dagar, var lycklig, idag imorgon, nu!

Men jag kan inte låta bli att känna att det är ännu ett ok att bära. Ännu en grej att uppfylla.
Det räcker inte med att vi ska ha perfekta hem, färgmatchade, välstädade och nyrenoverade.
Det räcker inte med att vi ska vara smala, snygga, noppade, rakade, oluktande.
Och inte heller räcker det med att vi dessutom ska vara framgångsrika på jobbet.
Samtidigt som vi är en perfekt förälder till våra barn, vi ska ge dem tid och kärlek.
Icke att förglömma är självklart också medvetenheten, vi ska vara eco-friendly och inte äta e-tillsatser och vi ska inte flyga för mycket - utan bara lite lagom så att våra ungar blir beresta och världsvana.

Mitt i allt det här ska vi alltså orka vara lyckliga också. I vardagen. Inte får vi vänta på helgen och känna att "då, då ska jag minsann orka leka och skratta med barnen". För det är ju dagarna som passerar som är livet. Det vet vi ju. Det är idag, igår och imorgon och våga inte slänga bort ditt liv för att du väntar på att vara lycklig en annan dag.

Nu vet jag inte hur många det är som faktiskt går omkring och är olyckliga mån-tors för att sedan "rycka upp sig" och bli lyckliga över helgen? De flesta gör väl så gott de kan? Man stapplar hem och äter mat och försöker hinna med barnen trots huvudvärk och tvätt och sen vet man att någonstans hägrar lite ledighet och då får man tid till allt man vill.

Jag är ledsen om jag inte orkar vara superlycklig en vanlig gråregnig tisdag i mars. Jag är inte olycklig, absolut inte, men ibland kanske man kan få skjuta upp att leva livet tills en annan dag? Och bara få klara sig med att vara dugligt lycklig just den här dagen? Lite trött, lite gnällig, lite tjatig. Eller på dåligt humör. Får jag det, eller slösar jag bort alla de dagar som kom och gick för att jag var för trött efter jobbet för att fatta att de var livet? Och kan jag förlåta mig själv då när jag är gammal, för att jag inte lyssnade på lycka-forskaren utan liksom slarvade bort några dagar här och där?

Carpe fucking diem.
Men kan jag få vänta tills helgen?


Lovely

Ungar som säger saker är så jäkla kul. Och nu menar jag inte "jag älskar dig mamma" och sånt, det är mysigt - men inte kul.

Men en nyss fyllda tvååring som för följande samtal är tamefan kul:

P: Idag kom Noa och sa att Emmy hade bitit honom.
Jag: Va?
Emmy: Ha ha
P: Ja, i rumpan hade hon bitit honom. Det var rätt roligt att höra.
Emmy: Tummen upp, pappa!

Så jäkla weird.

(Uppfostran, vad är det? Vi satsar på att bli roade.)

Tidigare inlägg