Någon snubbe har forskat i lycka, och säger som alla andra: lyckan är själva resan. Man ska vara lycklig i vardagen, inte vänta på helgen. Vara lycklig en gråregnig tisdag i mars, inte vänta på semester.

Det låter ju förstås väldigt förnuftigt. Var lycklig, var glad här och nu. Pang bom kanske något händer och då ångrar du dig minsann. Då ångrar du att du inte var lycklig när du borde ha varit det. Du visste inte hur bra du hade det. Lev livet nu, njut av alla dagar, var lycklig, idag imorgon, nu!

Men jag kan inte låta bli att känna att det är ännu ett ok att bära. Ännu en grej att uppfylla.
Det räcker inte med att vi ska ha perfekta hem, färgmatchade, välstädade och nyrenoverade.
Det räcker inte med att vi ska vara smala, snygga, noppade, rakade, oluktande.
Och inte heller räcker det med att vi dessutom ska vara framgångsrika på jobbet.
Samtidigt som vi är en perfekt förälder till våra barn, vi ska ge dem tid och kärlek.
Icke att förglömma är självklart också medvetenheten, vi ska vara eco-friendly och inte äta e-tillsatser och vi ska inte flyga för mycket - utan bara lite lagom så att våra ungar blir beresta och världsvana.

Mitt i allt det här ska vi alltså orka vara lyckliga också. I vardagen. Inte får vi vänta på helgen och känna att "då, då ska jag minsann orka leka och skratta med barnen". För det är ju dagarna som passerar som är livet. Det vet vi ju. Det är idag, igår och imorgon och våga inte slänga bort ditt liv för att du väntar på att vara lycklig en annan dag.

Nu vet jag inte hur många det är som faktiskt går omkring och är olyckliga mån-tors för att sedan "rycka upp sig" och bli lyckliga över helgen? De flesta gör väl så gott de kan? Man stapplar hem och äter mat och försöker hinna med barnen trots huvudvärk och tvätt och sen vet man att någonstans hägrar lite ledighet och då får man tid till allt man vill.

Jag är ledsen om jag inte orkar vara superlycklig en vanlig gråregnig tisdag i mars. Jag är inte olycklig, absolut inte, men ibland kanske man kan få skjuta upp att leva livet tills en annan dag? Och bara få klara sig med att vara dugligt lycklig just den här dagen? Lite trött, lite gnällig, lite tjatig. Eller på dåligt humör. Får jag det, eller slösar jag bort alla de dagar som kom och gick för att jag var för trött efter jobbet för att fatta att de var livet? Och kan jag förlåta mig själv då när jag är gammal, för att jag inte lyssnade på lycka-forskaren utan liksom slarvade bort några dagar här och där?

Carpe fucking diem.
Men kan jag få vänta tills helgen?