Jag har läst lite bloggar, och ca 90% handlar ju om mode?! Varför vill man blogga om mode, om kläder? (sorry jänet) Jag fattar inte, det är ju bara tyg? Och alla är så jäkla rika "Idag köpte jag den här men stackars mig jag hade inte råd med mulberryväskan samtidigt och imorgon ska jag beställa kläder för USA för en summa av ett mindre lands BNP."

Herregud, här är min blogg: idag gick jag på stan, och så köpte jag en kjol för 150 kr på slutrean, men inte ens det hade jag råd med, så min snälla mamma betalade den. Jag har noll glamour i mitt liv! Noll! Inte bara har jag en HM-väska för 179 kr, jag fastnade även med den i bussdörren idag på väg för att hämta på dagis. Det är ju så oglamourigt det kan bli!

Vi har ingen fin cappucinomaskin eller så heller, när P skulle göra kaffe latte häromdagen, och värmde mjölken i micron, exploderade det typ och så var det varm mjölk i hela micron. Noll glamour!

Det närmaste jag kommer en swimmingpool är vattnet N nyss spillde ut på vardagsrumsbordet. Det närmaste jag kommer ett spa är ett par mjukisbyxor och en clementin i TV-soffan. Det närmaste jag kommer modebloggar är en kjol på rea. (Tack mamma!)

Nu måste jag torka upp swimmingpoolen på bordet. Jag vill ju inte att dammråttorna ska drunkna.

Just precis när jag stod och rensade en grillad kyckling slog det mig: varför säger man att det är de söta små gula kycklingarna man äter? Det är det ju inte! Man äter inte alls bebis-hönsen, man äter tonårshönsen! Och det är en jäkla skillnad. Och det lär ju inte vara de normala tonårskycklingarna man slaktar, utan de där "alternativa" som bara tycker synd om sig själva hela tiden, som tycker att världen är så svaaart och som går omkring och klaga hela dagarna. "Buhuu. Jag har ingen pojkvän och en finne på hakan. Jag ska nog ta livet av mig. Dessutom är den här svarta tröjan alldeles för mainstream. Buhuu. Definitivt måste jag ta livet av mig". Normalt sett fattar man ju att livet inte är över för att gymnasiet/högstadiet suger. Men nej, dessa emo-kycklingar går omkring och tycker att världen suger, och att allt är synd om dem.

Men grattis! Sen blir ni slaktade också, och hamnar i varmhållningsskåpet på ICA (men med goda grillkryddor på i och för sig) och det måste ju ändå kännas bra? Då kan ni ligga där och vara deppiga tillsammans. "Jag sa ju att livet suger. Jag visste det, mina föräldrar älskar mig inte. Alla jäkla bimbos får alla killar. Buhuu. Och kolla hon som kommer där och ska handla, hon kommer säkert inte ta mig heller. Nej, för det är så syynd om mig. Och nu kan jag inte vara alternativ, för alla har ju likadana påsar!"

Nej, jag kommer aldrig mer ha dåligt samvete för att jag har ätit kyckling. *klappar mig nöjt på magen och slickar av de sista kycklingresterna från fingrarna*


(Tycker du att jag är osmaklig? My blogg - my choice!)

Det där tvättmedlet "Oxi action" något, alltså det med små tabletter som hoppar rakt ner i diskmaskinen och som har en kula i mitten? Ja, det i alla fall, det är ju världens självmordsbombare!

De har ett heligt mål: att få disken ren.
De har en styrka: de är många, och de har en kula. Alltså själva bomben!
Sedan hoppar en av dem ner i diskmaskinen, och börjar smälta = sprängas. Genom att han offrar sig blir disken ren och de andra jublar!

Världens självmordsbombare med andra ord. Att de får uppmuntra sånt på reklamen!?

Idag skulle jag ha:
- hunnit städa
- hunnit plugga
- hunnit skriva saker till seminariet imorgon.
- förberett en nyttig kvällsmat till mig och N.

Men istället har jag:
- sett på Veronica Mars. Halleluja, kärlek och lycka! LoVe! Och Logan i bar överkropp. Blir det bättre?
- somnat på soffan.
- vaknat och undrat var jag är.
- mått illa och varit trött och snurrig
- bestämt mig för att vi ska laga pizza till kvällsmat

Så nu ska jag strax gå och hämta N på dagis. Efter en riktigt produktiv dag! Jag har ju för fanken avslöjat Al qaidas sätt att rekrytera nya självmordsbombare!

Jag avskyr Max och jävla Ruby!

Eftersom alla kanske inte är lika bevandrade i barnprogrammens värld som jag (eh, och kanske N), är väl en förklaring på plats.

Ruby = en vit jäkla präktig storasysterkanin som nog har käkat "jag vill inte bara bliva stur, jag vill också bliva trist som en dammråtta"-piller!
Max = en busig jäkla lillebrorskanin. Som ska uppfostras av sin präktiga äckelsyrra.

Varför kan inte tjejen få vara busig? Varför måste killen ha all fantasi? Det är så jäkla stereotypt och äckligt trist, och så går det på SVT. Hallå SVT! Det är 2000-talet, och den allmänna uppfattningen är inte att ordningssamma tjejer ska ta hand om busiga pojkar. Eller fan, det är det ju. *sjunker ner i ett djupt hål*

Väck mig när Annika Dahlström emigrerat och skrattats ut.

Alla bloggar nu förtiden. Varenda jäkel har en blogg. Jag tror tamefan (får man svära i bloggar, har jag brutit mot osynliga bloggregler??) att mina katter har en blogg. Varför ska då inte jag ha en?

Visst, jag har en blogg. Där jag skriver om lilla busungen N. Vad han gör och så. Men jag då? Jag vill ju också ta del av den narcisstiska världen som säger "se mig, läs om mig, kommentera mitt liv". Et voilá: min alldeles egna blogg!

Det är här jag ska skriva om mitt oerhört intressanta liv. Just nu till exempel: tog jag olivolja istället för flytande margarin när jag ska fräsa räkorna till min pasta. Fatta vad wild and crazy: olivolja! Hur kan man inte vija läsa en blogg som tar upp såna saker? Det är ju som Seinfeld, en serie om ingenting. Min blogg handlar om ingenting, var är mina miljoner? Var är min kändisstatus?!

Namnet på bloggen? Tja, med tre katter och en kokoskorv (alltså N), känner* jag mig mest inslängd bland andras liv. Därför är det väl bra om jag bloggar så att jag ser att jag också har viktiga saker i livet. Som valet mellan olivolja och flytande margarin, typ. Inte för att det var ett val, flytande margarinet var slut.

(* Jag började stava "känner" med tj. Tjänner! Va?! Jag stavar aldrig fel, jag är språkpolisen de luxe! Detta måste vara ett tecken på att jag borde sluta skriva. Alltså: tills nästa gång!)

Välkommen till min nya blogg!