Super. (Som i betydelsen bra, inte som i alkis)
Idag när jag åkte hem från jobbet hade jag ont i huvudet och magen.
Huvudvärken tilltog när jag kom hem.
Ändå gick jag ut med ungarna och spelade fotboll efter middagen.
Jag vill bara skriva det.
Så att det finns på pränt.
Huvudvärken tilltog när jag kom hem.
Ändå gick jag ut med ungarna och spelade fotboll efter middagen.
Jag vill bara skriva det.
Så att det finns på pränt.
Ett tips i all välmening
Köp en fonduegryta.
Man kan göra vanlig fondue (het olja som man doppar diverse saker i och sen äter med goda dipsåser och tillbehör), men huvudpoängen med en fonduegryta är ostfondue. Smält ost. Som huvudmål. Det blir liksom inte bättre. Doppa vad du vill: broccoli om du vill vara nyttig (vilket man ju kan tycka är lite sent påtänkt om man sitter och käkar smält ost till middag) eller bitar av något gott bröd om du vill vara dekadent. Drick lite sprit eller vin till. Doppa på!
Till efterrätt kan man göra chokladfondue. Då upprepar vi hela proceduren, fast med choklad. Och då doppar man inte broccoli (ty då har man passerat viljan att vara nyttig och istället blivit helt koko) utan kanske jordgubbar eller kiwi eller vindruvor eller något annat trevligt.
Vi tar det igen: Fonduegryta.
Best investment ever.
Man kan göra vanlig fondue (het olja som man doppar diverse saker i och sen äter med goda dipsåser och tillbehör), men huvudpoängen med en fonduegryta är ostfondue. Smält ost. Som huvudmål. Det blir liksom inte bättre. Doppa vad du vill: broccoli om du vill vara nyttig (vilket man ju kan tycka är lite sent påtänkt om man sitter och käkar smält ost till middag) eller bitar av något gott bröd om du vill vara dekadent. Drick lite sprit eller vin till. Doppa på!
Till efterrätt kan man göra chokladfondue. Då upprepar vi hela proceduren, fast med choklad. Och då doppar man inte broccoli (ty då har man passerat viljan att vara nyttig och istället blivit helt koko) utan kanske jordgubbar eller kiwi eller vindruvor eller något annat trevligt.
Vi tar det igen: Fonduegryta.
Best investment ever.
Idolbilder
Vad är ni för läsare egentligen? Inte en enda gång har jag fått en idolbild, som Egoina får hela tiden.
Okej, hennes blogg kanske har några tiotusentals fler läsare än min. Men ändå. Det är ju inte kvantiteten som räknas, utan kvaliteten. Och just nu måste jag erkänna att kvalitén på mina fans är nere på noll.
Inga idolbilder.
Nästan inga kommentarer.
Ni kan väl åtminstone be om en autograf när vi träffas?
Okej, hennes blogg kanske har några tiotusentals fler läsare än min. Men ändå. Det är ju inte kvantiteten som räknas, utan kvaliteten. Och just nu måste jag erkänna att kvalitén på mina fans är nere på noll.
Inga idolbilder.
Nästan inga kommentarer.
Ni kan väl åtminstone be om en autograf när vi träffas?
Får man driva med såna som Wollin? Ja. Och lätt är det!
Malin Wollin. Denna fotbollsfru (redan där är det ju så jävla creepy. Att definiera sig själv som en fru till någon snarare än som något annat. Själv skulle jag väl knappast vilja skryta med att inte ha kommit någon vart utan min make, men å andra sidan är det väl right up Wollins alley) som skriver "krönikor" (jag vill snarare kalla dem för babblande moraliserande drapor utan någon riktig substans) har gjort det igen.
När en man i Sverige ammade skrev hon att hon hellre gick tillbaka till stenåldern och kedjade fast sig vid spisen än lät män komma in på den domänen. Rösträtt är inte viktigt, så länge inte en bebis får en manstutte i munnen. Där håller jag förvisso med henne, en värld där Wollin inte får rösta känns rätt lockande för mig också. Och om hon höll sig hemma i köket skulle det vara en vinst för oss alla.
Nu skriver hon om att man ska sluta hyckla. För det är ju faktiskt lite synd om henne. Eller hur? Läs bara hur synd det är om henne:
"Det bästa vore om jag var en frånskild, tjock, svart, lesbisk, rullstolsburen invandrare med HIV och ADHD. Herregud, jag skulle komma undan med precis allt."
Wollin fortsätter med att "konstatera":
"Det är inte lätt att vara ung, smal, välutbildad, medelklass, vit och kärnfamilj och tycka till om hur folk borde leva sina liv."
Jag förstår att det nästan måste klassas som arbetsskada att behöva kunna försvara sina åsikter. Om man inte har mycket substans i sina argument från början är det klart att det blir skrämmande när folk blir irriterade. Och jag hade också gärna skyllt på att det är för att jag är så perfekt som jag får mothugg. Tyvärr är jag ju inte smal, så jag lyckas inte. Good för Wollin att hon kan det dock.
Wollin efterfrågar mindre hyckleri. Ja men då så:
Anledningen, Malin, till att folk tycker illa om dig, om dina krönikor - om det du står för - det är inte på grund av att du är vit och tråkig. Det är för att dina åsikter är sunkiga, dina tankegångar är för jävligt bakåtsträvande och för att du själv gör ett utmärkt exempel för alla som letar efter en bild till ordet "kvinnlig motsvarighet till bakåtsträvande medelålders gubbe".
Om du inte gillar det jag har att säga så är det bara för att det är provocerande för mindre intelligenta att läsa vad smarta människor har att säga. Det är inte lätt för mig med andra ord. Snyft snyft. Tänk vad jag hade kommit undan med att säga om jag hade haft en tankeförmåga som en wendelakrönikör.
När en man i Sverige ammade skrev hon att hon hellre gick tillbaka till stenåldern och kedjade fast sig vid spisen än lät män komma in på den domänen. Rösträtt är inte viktigt, så länge inte en bebis får en manstutte i munnen. Där håller jag förvisso med henne, en värld där Wollin inte får rösta känns rätt lockande för mig också. Och om hon höll sig hemma i köket skulle det vara en vinst för oss alla.
Nu skriver hon om att man ska sluta hyckla. För det är ju faktiskt lite synd om henne. Eller hur? Läs bara hur synd det är om henne:
"Det bästa vore om jag var en frånskild, tjock, svart, lesbisk, rullstolsburen invandrare med HIV och ADHD. Herregud, jag skulle komma undan med precis allt."
Wollin fortsätter med att "konstatera":
"Det är inte lätt att vara ung, smal, välutbildad, medelklass, vit och kärnfamilj och tycka till om hur folk borde leva sina liv."
Jag förstår att det nästan måste klassas som arbetsskada att behöva kunna försvara sina åsikter. Om man inte har mycket substans i sina argument från början är det klart att det blir skrämmande när folk blir irriterade. Och jag hade också gärna skyllt på att det är för att jag är så perfekt som jag får mothugg. Tyvärr är jag ju inte smal, så jag lyckas inte. Good för Wollin att hon kan det dock.
Wollin efterfrågar mindre hyckleri. Ja men då så:
Anledningen, Malin, till att folk tycker illa om dig, om dina krönikor - om det du står för - det är inte på grund av att du är vit och tråkig. Det är för att dina åsikter är sunkiga, dina tankegångar är för jävligt bakåtsträvande och för att du själv gör ett utmärkt exempel för alla som letar efter en bild till ordet "kvinnlig motsvarighet till bakåtsträvande medelålders gubbe".
Om du inte gillar det jag har att säga så är det bara för att det är provocerande för mindre intelligenta att läsa vad smarta människor har att säga. Det är inte lätt för mig med andra ord. Snyft snyft. Tänk vad jag hade kommit undan med att säga om jag hade haft en tankeförmåga som en wendelakrönikör.
Berg och dalar
Det absolut finaste som finns kan vara att se sin fyraåring springa runt med ett löv i en danssal, tillsammans med ett gäng andra fyraåring som är lika lyriska de. Ibland var jag tvungen att titta i golvet för att inte gråta lite vid anblicken av Noas lyckliga leende när han följde dansläraren runt i salen.
På väg hem handlade vi (varför måste man äta middag jämt? Varför finns det inga matpiller? Jag är så trött på att tänka ut och laga mat) och träffade på fina vänner. Som inte hade sitt barn med sig, han var hemma hos sin farmor och farfar. De hade varit och shoppat lite och skulle nu handla mat inför kvällen.
Vi tänker sällan på att vi aldrig har barnvakt. Vi kanske kommer på det ibland, som vid bröllopsdagar som får firas hemma i vardagsrummet, eller på födelsedagar då hämtsushi får vara ett "restaurangbesök". Men vi tänker sällan på att det finns föräldrar, det finns många föräldrar, som har möjlighet att lämna bort sina barn med jämna mellanrum.
Det finns föräldrar som kan städa i lugn och ro, utan att barnen drar ut allt igen. Det finns föräldrar som kan få vara sjuka i lugn och ro, inte behöva laga mat när man är kräksjuk eller gå till förskolan med barnen när man har 39 graders feber.
Eller bara för att kunna gå på stan och handla kläder, eller kunna umgås på tu man hand. Eller bara för vad man vill.
Vi har det inte så. Vi har det aldrig så. Vi har ytterst sällan möjlighet till barnvakt, vi är alltid tvungna att dela på oss om vi vill göra något "vuxet". Och för det mesta så fungerar det ju bra och man bryr sig inte och livet rullar på.
Men ibland slår det en så hårt. Fy vad skönt det vore.
Vilken förbannad lyx.
Jag är så himla avundsjuk.
På väg hem handlade vi (varför måste man äta middag jämt? Varför finns det inga matpiller? Jag är så trött på att tänka ut och laga mat) och träffade på fina vänner. Som inte hade sitt barn med sig, han var hemma hos sin farmor och farfar. De hade varit och shoppat lite och skulle nu handla mat inför kvällen.
Vi tänker sällan på att vi aldrig har barnvakt. Vi kanske kommer på det ibland, som vid bröllopsdagar som får firas hemma i vardagsrummet, eller på födelsedagar då hämtsushi får vara ett "restaurangbesök". Men vi tänker sällan på att det finns föräldrar, det finns många föräldrar, som har möjlighet att lämna bort sina barn med jämna mellanrum.
Det finns föräldrar som kan städa i lugn och ro, utan att barnen drar ut allt igen. Det finns föräldrar som kan få vara sjuka i lugn och ro, inte behöva laga mat när man är kräksjuk eller gå till förskolan med barnen när man har 39 graders feber.
Eller bara för att kunna gå på stan och handla kläder, eller kunna umgås på tu man hand. Eller bara för vad man vill.
Vi har det inte så. Vi har det aldrig så. Vi har ytterst sällan möjlighet till barnvakt, vi är alltid tvungna att dela på oss om vi vill göra något "vuxet". Och för det mesta så fungerar det ju bra och man bryr sig inte och livet rullar på.
Men ibland slår det en så hårt. Fy vad skönt det vore.
Vilken förbannad lyx.
Jag är så himla avundsjuk.
Fyra nyanser av brunt
Det här med färg är så himla fascinerande. Två människor kan titta på samma färg och få helt olika upplevelser. En säger rostfärgad, en säger knallröd. Min man säger blå, jag säger turkos. Min pappa är färgblind och ser ingenting.
Det är så coolt att man kan tjafsa i evigheter om ifall en färg drar åt det blåa eller det gröna hållet. Eller om ett par byxor är svarta eller bara djupt mörkblåa.
Eller som när hårfärgningsföretaget säger "extra lysblont" medan jag hävdar "knallgult".
Silverschampo, here we go again.
Det är så coolt att man kan tjafsa i evigheter om ifall en färg drar åt det blåa eller det gröna hållet. Eller om ett par byxor är svarta eller bara djupt mörkblåa.
Eller som när hårfärgningsföretaget säger "extra lysblont" medan jag hävdar "knallgult".
Silverschampo, here we go again.
Skilda världar
En mamma på Familjeliv.se skriver såhär:
"Inskolning - jag bara gråter... Min 1½-åring går sin femte dag på dagis idag. De första tre dagarna var jag med, från och med igår ska han vara själv där men föräldrarna tillgängliga på mobil.
För mig är det mycket jobbigt, jag är SÅ LEDSEN, grät hela vägen hem från dagis igår. Troligen är jag mer ledsen än sonen. Jag vill ju vara med mitt barn. Men samhället och min/vår ekonomi kräver att jag jobbar och att sonen är på dagis. Annars skulle jag jobba halvtid och ha honom på dagis halvtid. Självklart även positivt för honom att vara där. Men det kommer bli så mycket av hans vakna tid framöver.
Och jag sörjer, att jag inte kommer att kunna vara med honom lika mycket längre."
----
Jag är inte en sån mamma. Jag är en sån mamma som säger "äh, vi skippar Emmys middagssömn idag, då lägger hon sig tidigare ikväll." Jag är en sån mamma som längtar tills förskolan ska börja efter sommaruppehållet. Vi är såna föräldrar som kunde haft ungarna hemma tills de var 2 år, men satte dem på förskolan vid 1 i alla fall.
Såna föräldrar är vi. Sån mamma är jag.
Och de flesta dagar är jag nöjd med det. Jag tycker att jag har andra kvalitéer.
Men ibland undrar jag.
Är det sån man ska vara?
(Fy fan vad tråkigt)
"Inskolning - jag bara gråter... Min 1½-åring går sin femte dag på dagis idag. De första tre dagarna var jag med, från och med igår ska han vara själv där men föräldrarna tillgängliga på mobil.
För mig är det mycket jobbigt, jag är SÅ LEDSEN, grät hela vägen hem från dagis igår. Troligen är jag mer ledsen än sonen. Jag vill ju vara med mitt barn. Men samhället och min/vår ekonomi kräver att jag jobbar och att sonen är på dagis. Annars skulle jag jobba halvtid och ha honom på dagis halvtid. Självklart även positivt för honom att vara där. Men det kommer bli så mycket av hans vakna tid framöver.
Och jag sörjer, att jag inte kommer att kunna vara med honom lika mycket längre."
----
Jag är inte en sån mamma. Jag är en sån mamma som säger "äh, vi skippar Emmys middagssömn idag, då lägger hon sig tidigare ikväll." Jag är en sån mamma som längtar tills förskolan ska börja efter sommaruppehållet. Vi är såna föräldrar som kunde haft ungarna hemma tills de var 2 år, men satte dem på förskolan vid 1 i alla fall.
Såna föräldrar är vi. Sån mamma är jag.
Och de flesta dagar är jag nöjd med det. Jag tycker att jag har andra kvalitéer.
Men ibland undrar jag.
Är det sån man ska vara?
(Fy fan vad tråkigt)
Lördag
Noa och jag drog på loppis.
Herregud vad mycket skit det finns.
Men som tur är finns det också lite bra saker.
Som en fonduegryta, med pinnar och allting.
Pris? 50 spänn.
Just det.
Jag googlar recept på ostfondue as I write.
Herregud vad mycket skit det finns.
Men som tur är finns det också lite bra saker.
Som en fonduegryta, med pinnar och allting.
Pris? 50 spänn.
Just det.
Jag googlar recept på ostfondue as I write.
Om jag vore en modebloggare...
... hade jag inte behövt fråga det här, för då hade jag vetat ändå. Men nu är jag ingen modebloggare, utan en småbarnsmorsa med noll känsla för mode.
I alla fall, en sån här kjol:
Passar den på någon med markerad midja, tjock rumpa och stora lår? Och stora tuttar?
Ja alltså jag. Ja, alltså tjock.
Eller ska man vara smal för såna kjolar?
Jag tycker att den är så fin fin fin.
Och kommer säkert att lura i mig att jag är fin i den om jag står i ett provrum.
Men är den för skinny bitches, eller för såna som gillar smulpaj?
I alla fall, en sån här kjol:
Passar den på någon med markerad midja, tjock rumpa och stora lår? Och stora tuttar?
Ja alltså jag. Ja, alltså tjock.
Eller ska man vara smal för såna kjolar?
Jag tycker att den är så fin fin fin.
Och kommer säkert att lura i mig att jag är fin i den om jag står i ett provrum.
Men är den för skinny bitches, eller för såna som gillar smulpaj?
Etik och moral
Jag tittar på Idol. Jag slås som vanligt över hur jäkla pantade människor är. Över hur en stor dos "självinsikt" skulle behöva slängas ut över Sverige. Över hur människor går igenom livet utan att ha någon som helst förmåga att rannsaka sig själva, sin förmåga, sin brist på förmåga.
Och sen tröttnar jag, surnar till och blir irriterad. Jag blir så jäkla trött att det ska ses som ok och fint och bra att "alla får försöka vara bra på något". Jag blir trött på att det anses vara fel att skratta åt folk som gör bort sig. Att man kallar det för mobbnings-tv. Att det blir elakt att påpeka att människor är pinsamma, larviga, töntiga.
När är det föräldrarnas fel? När blir det så att man kanske får ta ansvar själv för hur man framställer sig? När ska man behöva ta konsekvenserna för sitt beteende?
Ställer man upp i nationell TV och gör bort sig så är förlöjligande, hån och skratt något man får ta. För det ÄR ingen jävla rättighet att få vara med i TV, att få visa upp sig, att få sträva efter den där jävla uppmärksamheten och "du kan bli allt du vill" som alla vi 80-talister har blivit matade med.
Ställ upp i TV och förnedra dig. Ta på dig en tokig hatt, ha för tighta kläder, sjung falskt, vägra ta ett nej.
Gör det. Men ta då konsekvenserna.
(Det här gäller ju självklart inte de uppenbart svagbegåvade människorna som ställer upp. Det är lite sorgligt. Mycket sorgligt. Och skrattet fastnar i halsen)
Och sen tröttnar jag, surnar till och blir irriterad. Jag blir så jäkla trött att det ska ses som ok och fint och bra att "alla får försöka vara bra på något". Jag blir trött på att det anses vara fel att skratta åt folk som gör bort sig. Att man kallar det för mobbnings-tv. Att det blir elakt att påpeka att människor är pinsamma, larviga, töntiga.
När är det föräldrarnas fel? När blir det så att man kanske får ta ansvar själv för hur man framställer sig? När ska man behöva ta konsekvenserna för sitt beteende?
Ställer man upp i nationell TV och gör bort sig så är förlöjligande, hån och skratt något man får ta. För det ÄR ingen jävla rättighet att få vara med i TV, att få visa upp sig, att få sträva efter den där jävla uppmärksamheten och "du kan bli allt du vill" som alla vi 80-talister har blivit matade med.
Ställ upp i TV och förnedra dig. Ta på dig en tokig hatt, ha för tighta kläder, sjung falskt, vägra ta ett nej.
Gör det. Men ta då konsekvenserna.
(Det här gäller ju självklart inte de uppenbart svagbegåvade människorna som ställer upp. Det är lite sorgligt. Mycket sorgligt. Och skrattet fastnar i halsen)
Besviken
Det är flera timmar sen jag postade mitt förra inlägg! Och ingen av er - ingen! - har kommenterat att jag har sköljt håret med pärlglansbalsam. Ser ni inte skimret och glansen eller?!
(Nej, det gör inte jag heller)
Idag
Debatt
Jag är väldigt sugen på att se Debatt ang. manlig amning. Det skulle kännas fint med en liten hjärnblödning.
Men jag är ju hemma med Noa och har svårt att bestämma mig:
Ska jag visa honom redan nu vilka inskränkta idioter det finns i världen, eller ska han få upptäcka det som en egen liten överraskning?
I och för sig har vi ju redan börjat livets hårda skola. Igår tittade vi på Idol och jag lärde honom den trevliga förmågan "skratta åt folk med total brist på självinsikt". (Herregud vilken jävla brandfackla att skriva i en blogg där folk reagerar på minsta lilla nedlåtande sak man skriver.)
Men jag är ju hemma med Noa och har svårt att bestämma mig:
Ska jag visa honom redan nu vilka inskränkta idioter det finns i världen, eller ska han få upptäcka det som en egen liten överraskning?
I och för sig har vi ju redan börjat livets hårda skola. Igår tittade vi på Idol och jag lärde honom den trevliga förmågan "skratta åt folk med total brist på självinsikt". (Herregud vilken jävla brandfackla att skriva i en blogg där folk reagerar på minsta lilla nedlåtande sak man skriver.)
Oskyldig, I swear!
Är det bara jag som tycker att det är jättejobbigt att behöva handla på systemet? Jag brukar inte lämna fram mitt leg automatiskt, eftersom jag nu fyllt 25. Det står faktiskt så, att om man ser ut att vara under 25 ska man lämna fram. Jag ser äldre ut (tycker jag) och lämnar inte fram leg. Men sen står jag där och svettas och liksom vrider på mig. Som om jag faktiskt vore 19. Som om jag kommer bli avslöjad vilken sekund som helst. Jag försöker se så avslappnad och naturlig ut som möjligt - men då ser man ju (som alla vet) ännu mer skyldig ut. Till sist kan jag ta min vinflaska med svettiga fingrar och skynda mig ut därifrån.
Eller på någon klädaffär där de helt plötsligt ber om legitimation när jag betalar med kort. Det ÄR mitt betalkort, det ÄR jag på legitimationen. Men ändå får jag tvångsmässiga oskyldiga ögon, jag försöker le avslappnat och ser säkerligen ut som om jag väntar på Clyde utanför affären.
Varför jag kom att tänka på det nu? Min man ska ta med Noa till affären och handla lite mer vab-proviant (läs: godis till Noa och cola till mig). Och han ÄR sjuk nog att vara hemma, vilket gör att jag måste vabba imorgon också, men pigg nog för tillfället för att följa med till affären. Ändå funderar jag på om jag inte bör lära maken någon förklarande och ursäktande "Ellen vab-fuskar INTE"- ramsa om han mot förmodan skulle stöta på någon av mina chefer... som inte känner igen varesig Noa... eller maken...
Nej, det kanske inte håller hela vägen.
Men "rationell" och "logisk" har väl aldrig varit mina ledord.
Eller på någon klädaffär där de helt plötsligt ber om legitimation när jag betalar med kort. Det ÄR mitt betalkort, det ÄR jag på legitimationen. Men ändå får jag tvångsmässiga oskyldiga ögon, jag försöker le avslappnat och ser säkerligen ut som om jag väntar på Clyde utanför affären.
Varför jag kom att tänka på det nu? Min man ska ta med Noa till affären och handla lite mer vab-proviant (läs: godis till Noa och cola till mig). Och han ÄR sjuk nog att vara hemma, vilket gör att jag måste vabba imorgon också, men pigg nog för tillfället för att följa med till affären. Ändå funderar jag på om jag inte bör lära maken någon förklarande och ursäktande "Ellen vab-fuskar INTE"- ramsa om han mot förmodan skulle stöta på någon av mina chefer... som inte känner igen varesig Noa... eller maken...
Nej, det kanske inte håller hela vägen.
Men "rationell" och "logisk" har väl aldrig varit mina ledord.
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen.
Min syrra och jag lever som kanske de flesta av er vet, väldigt olika liv.
För några timmar sen uppdaterade hon på facebook: "Landade precis i Tokyo!".
För några timmar sen lade jag mig i sängen för att sova en timme.
"Jag ska ju ändå vabba imorgon, så ikväll behöver jag inte kunna somna tidigt!"
Alla finner vi våra egna små glädjestunder i livet.
För några timmar sen uppdaterade hon på facebook: "Landade precis i Tokyo!".
För några timmar sen lade jag mig i sängen för att sova en timme.
"Jag ska ju ändå vabba imorgon, så ikväll behöver jag inte kunna somna tidigt!"
Alla finner vi våra egna små glädjestunder i livet.
Perspektiv
Idag är jag hemma och vabbar. Igår åkte Noa in till akuten med misstänkt hjärnhinneinflammation. Det visade sig vara ett vanligt ofarligt virus, men timmarna mellan att han och maken åkte in och tills jag fick besked var ett par hemska timmar.
Så idag låter det ungefär såhär här hemma:
- Mamma vill du rita med mig?
- Jaa då!
- Pappa, kan vi ta ner och bygga ihop stora bilbanan?
- Jaa då!
- Mamma, kan du åka och köpa godis i affären?
- Javisst!
- Får jag äta pannkakorna i soffan framför tvn istället?
- Allt du vill!
Ändrade prioriteringar. Ett sundare perspektiv. Kalla det vad ni vill.
Idag får han allt och lite till.
Så idag låter det ungefär såhär här hemma:
- Mamma vill du rita med mig?
- Jaa då!
- Pappa, kan vi ta ner och bygga ihop stora bilbanan?
- Jaa då!
- Mamma, kan du åka och köpa godis i affären?
- Javisst!
- Får jag äta pannkakorna i soffan framför tvn istället?
- Allt du vill!
Ändrade prioriteringar. Ett sundare perspektiv. Kalla det vad ni vill.
Idag får han allt och lite till.
Hejda dina tårar.
Vad har ni gråtit över idag?
Själv har jag fällt tårar över:
- En dödsannons i tidningen. En jätteälskad gammelmormor hade dött. Och en ung man, bara två år yngre än jag själv.
- Det faktum att Noa har fått dagisplats vid nya huset. Från 1 november. I sig är det en glad nyhet, men det påminner mig om att vi nu på riktigt ska lämna den underbara förskolan vi har. Med alla hans vänner. Tänk om han inte får nya vänner? Tänk om föräldrarna på nya förskolan är elaka mot mig? Tänk om pedagogerna inte är lika bra?
- Det faktum att Emmy INTE fick en plats där. Så att vi kanske måste byta förskola och liksom "mellanlanda" på en annan tills hon får plats på samma som Noa. Stackars unge. Sån otrygghet vi utsätter henne för.
- När jag slog i huvudet i bilens tak i morse.
- När jag tänker på att min syster imorgon reser ut i stora vida världen för några månader.
- När jag tvättade håret och råkade komma åt den enorma bulan i huvudet.
Det är inte så att jag gråter lätt eller så.
Men maken brukar gömma dödsannonserna från mig om han får en chans.
Själv har jag fällt tårar över:
- En dödsannons i tidningen. En jätteälskad gammelmormor hade dött. Och en ung man, bara två år yngre än jag själv.
- Det faktum att Noa har fått dagisplats vid nya huset. Från 1 november. I sig är det en glad nyhet, men det påminner mig om att vi nu på riktigt ska lämna den underbara förskolan vi har. Med alla hans vänner. Tänk om han inte får nya vänner? Tänk om föräldrarna på nya förskolan är elaka mot mig? Tänk om pedagogerna inte är lika bra?
- Det faktum att Emmy INTE fick en plats där. Så att vi kanske måste byta förskola och liksom "mellanlanda" på en annan tills hon får plats på samma som Noa. Stackars unge. Sån otrygghet vi utsätter henne för.
- När jag slog i huvudet i bilens tak i morse.
- När jag tänker på att min syster imorgon reser ut i stora vida världen för några månader.
- När jag tvättade håret och råkade komma åt den enorma bulan i huvudet.
Det är inte så att jag gråter lätt eller så.
Men maken brukar gömma dödsannonserna från mig om han får en chans.
Alltid en liten guldkant
Om man ska se något positivt med helgens monstertrots, så är det att det är rätt kul med en fyraårings förklaringar till varför han gör saker han vet att han inte får.
Noa sätter på tv:n utan att fråga oss.
Jag säger att han inte ska titta på tv just då.
Noa: Men min mage säger att jag får det!
Jag: Ja, men din mage bestämmer inte över oss.
Jag lägger undan fjärrkontrollen.
Två minuter senare står Noa på en stol för att försöka nå fjärrkontrollen.
Jag lyfter ner honom.
Noa: Ååååh! Dumma dig! Min mage säger att jag får titta på tv och min mage bestämmer över alla! Över dig och pappa också! Dumma dig, dumma pappa, dumma alla! Min mage säger att jag får! Ni bestämmer inte, det gör min mage!!
Noa springer in på sitt rum.
Emmy: Näe mamma! Ajabaja (vem fan FÅR de detta uttryck ifrån?). Noa ä lessen! Dumma mamma, inte Noa lessen!
Ridå.
(Något helt annat. Jag har börjat importera min blogg till min facebooksida. Så att den liksom hamnar som anteckningar. Jag är inte alls säker på vad jag tycker om det. Visserligen läser ju fler då, men samtidigt blir det så personligt. Som att det är JAG som skriver detta, mitt riktiga jag, mitt personliga jag. Inte mitt bloggjag. De flesta som har en blogg kanske kan hålla med om att bloggen på något sätt är ett alterego. Inte helt äkta, inte helt personligt? Men när jag importerar till facebook hamnar allt där, mitt i knät på släktingar, gamla vänner och ytliga jobbarkompisar. Och det, jag vet inte, känns inte helt bekvämt. Kanske borde jag sluta med det? Och nu kommer ju även denna notering dyka upp på facebook. Ah, teknikens under.)
Noa sätter på tv:n utan att fråga oss.
Jag säger att han inte ska titta på tv just då.
Noa: Men min mage säger att jag får det!
Jag: Ja, men din mage bestämmer inte över oss.
Jag lägger undan fjärrkontrollen.
Två minuter senare står Noa på en stol för att försöka nå fjärrkontrollen.
Jag lyfter ner honom.
Noa: Ååååh! Dumma dig! Min mage säger att jag får titta på tv och min mage bestämmer över alla! Över dig och pappa också! Dumma dig, dumma pappa, dumma alla! Min mage säger att jag får! Ni bestämmer inte, det gör min mage!!
Noa springer in på sitt rum.
Emmy: Näe mamma! Ajabaja (vem fan FÅR de detta uttryck ifrån?). Noa ä lessen! Dumma mamma, inte Noa lessen!
Ridå.
(Något helt annat. Jag har börjat importera min blogg till min facebooksida. Så att den liksom hamnar som anteckningar. Jag är inte alls säker på vad jag tycker om det. Visserligen läser ju fler då, men samtidigt blir det så personligt. Som att det är JAG som skriver detta, mitt riktiga jag, mitt personliga jag. Inte mitt bloggjag. De flesta som har en blogg kanske kan hålla med om att bloggen på något sätt är ett alterego. Inte helt äkta, inte helt personligt? Men när jag importerar till facebook hamnar allt där, mitt i knät på släktingar, gamla vänner och ytliga jobbarkompisar. Och det, jag vet inte, känns inte helt bekvämt. Kanske borde jag sluta med det? Och nu kommer ju även denna notering dyka upp på facebook. Ah, teknikens under.)
Jävla klant!
Om man får ett slag (nu har jag först skrivit ett smäll och en slagg (!) innan jag fick till det korrekt) över huvudet så att man efteråt har ont i huvudet, öronsus och attacker av snurrighet - så vore det ju bra om man hade en bra historia till det också. Typ:
- Mår du inte bra Ellen?
- Nej, för vet du vad. På väg till jobbet idag såg jag en gammal tant bli rånad. Japp, ute på min parkering. Så jag sprang efter rånaren och brottade ner honom och tog tillbaka väskan till tanten. Rånaren hann få in några slag på mig och ett träffade rätt illa på huvudet. Så nu känner jag mig allmänt dålig och mår inte alls bra. Men jag gjorde i alla fall en god gärning.
Det hade känts bättre. Mycket bättre.
Bättre än att mumla fram "jag-hade-bråttom-och-slog-i-huvudet-i-bilen-i-morse".
- Mår du inte bra Ellen?
- Nej, för vet du vad. På väg till jobbet idag såg jag en gammal tant bli rånad. Japp, ute på min parkering. Så jag sprang efter rånaren och brottade ner honom och tog tillbaka väskan till tanten. Rånaren hann få in några slag på mig och ett träffade rätt illa på huvudet. Så nu känner jag mig allmänt dålig och mår inte alls bra. Men jag gjorde i alla fall en god gärning.
Det hade känts bättre. Mycket bättre.
Bättre än att mumla fram "jag-hade-bråttom-och-slog-i-huvudet-i-bilen-i-morse".
Tips?
I nya huset (jaaa jag tjatar!) ska vi ha ett lekrum till ungarna. Vi hyser nämligen en fåfäng förhoppning om att slippa ha dera kullerbyttande små kroppar i soffan, i sängen, på oss. Men vad har man i ett lekrum? Vi har kommit på ett gäng saker, men hojta till med tips om ni har några bra idéer!
This we have so far (i våra planer alltså):
Romerska ringar
Madrass med kuddar för mys/hopp/kojbygge
"Klättervägg"
Bord för att rita/bygga/pussla
Kökshörna
Leksaker
Vad ska man mer ha i ett lekrum av rang?
This we have so far (i våra planer alltså):
Romerska ringar
Madrass med kuddar för mys/hopp/kojbygge
"Klättervägg"
Bord för att rita/bygga/pussla
Kökshörna
Leksaker
Vad ska man mer ha i ett lekrum av rang?