Det absolut finaste som finns kan vara att se sin fyraåring springa runt med ett löv i en danssal, tillsammans med ett gäng andra fyraåring som är lika lyriska de. Ibland var jag tvungen att titta i golvet för att inte gråta lite vid anblicken av Noas lyckliga leende när han följde dansläraren runt i salen.

På väg hem handlade vi (varför måste man äta middag jämt? Varför finns det inga matpiller? Jag är så trött på att tänka ut och laga mat) och träffade på fina vänner. Som inte hade sitt barn med sig, han var hemma hos sin farmor och farfar. De hade varit och shoppat lite och skulle nu handla mat inför kvällen.

Vi tänker sällan på att vi aldrig har barnvakt. Vi kanske kommer på det ibland, som vid bröllopsdagar som får firas hemma i vardagsrummet, eller på födelsedagar då hämtsushi får vara ett "restaurangbesök". Men vi tänker sällan på att det finns föräldrar, det finns många föräldrar, som har möjlighet att lämna bort sina barn med jämna mellanrum.

Det finns föräldrar som kan städa i lugn och ro, utan att barnen drar ut allt igen. Det finns föräldrar som kan få vara sjuka i lugn och ro, inte behöva laga mat när man är kräksjuk eller gå till förskolan med barnen när man har 39 graders feber.

Eller bara för att kunna gå på stan och handla kläder, eller kunna umgås på tu man hand. Eller bara för vad man vill.

Vi har det inte så. Vi har det aldrig så. Vi har ytterst sällan möjlighet till barnvakt, vi är alltid tvungna att dela på oss om vi vill göra något "vuxet". Och för det mesta så fungerar det ju bra och man bryr sig inte och livet rullar på.

Men ibland slår det en så hårt. Fy vad skönt det vore.
Vilken förbannad lyx.
Jag är så himla avundsjuk.