En mamma på Familjeliv.se skriver såhär:

"Inskolning - jag bara gråter... Min 1½-åring går sin femte dag på dagis idag. De första tre dagarna var jag med, från och med igår ska han vara själv där men föräldrarna tillgängliga på mobil.

För mig är det mycket jobbigt, jag är SÅ LEDSEN, grät hela vägen hem från dagis igår. Troligen är jag mer ledsen än sonen. Jag vill ju vara med mitt barn. Men samhället och min/vår ekonomi kräver att jag jobbar och att sonen är på dagis. Annars skulle jag jobba halvtid och ha honom på dagis halvtid. Självklart även positivt för honom att vara där. Men det kommer bli så mycket av hans vakna tid framöver.
Och jag sörjer, att jag inte kommer att kunna vara med honom lika mycket längre."

----

Jag är inte en sån mamma. Jag är en sån mamma som säger "äh, vi skippar Emmys middagssömn idag, då lägger hon sig tidigare ikväll." Jag är en sån mamma som längtar tills  förskolan ska börja efter sommaruppehållet. Vi är såna föräldrar som kunde haft ungarna hemma tills de var 2 år, men satte dem på förskolan vid 1 i alla fall.

Såna föräldrar är vi. Sån mamma är jag.
Och de flesta dagar är jag nöjd med det. Jag tycker att jag har andra kvalitéer.

Men ibland undrar jag.
Är det sån man ska vara?

(Fy fan vad tråkigt)