Om man ska se något positivt med helgens monstertrots, så är det att det är rätt kul med en fyraårings förklaringar till varför han gör saker han vet att han inte får.

Noa sätter på tv:n utan att fråga oss.
Jag säger att han inte ska titta på tv just då.

Noa: Men min mage säger att jag får det!
Jag: Ja, men din mage bestämmer inte över oss.

Jag lägger undan fjärrkontrollen.
Två minuter senare står Noa på en stol för att försöka nå fjärrkontrollen.
Jag lyfter ner honom.

Noa: Ååååh! Dumma dig! Min mage säger att jag får titta på tv och min mage bestämmer över alla! Över dig och pappa också! Dumma dig, dumma pappa, dumma alla! Min mage säger att jag får! Ni bestämmer inte, det gör min mage!!

Noa springer in på sitt rum.

Emmy: Näe mamma! Ajabaja (vem fan FÅR de detta uttryck ifrån?). Noa ä lessen! Dumma mamma, inte Noa lessen!

Ridå.


(Något helt annat. Jag har börjat importera min blogg till min facebooksida. Så att den liksom hamnar som anteckningar. Jag är inte alls säker på vad jag tycker om det. Visserligen läser ju fler då, men samtidigt blir det så personligt. Som att det är JAG som skriver detta, mitt riktiga jag, mitt personliga jag. Inte mitt bloggjag. De flesta som har en blogg kanske kan hålla med om att bloggen på något sätt är ett alterego. Inte helt äkta, inte helt personligt? Men när jag importerar till facebook hamnar allt där, mitt i knät på släktingar, gamla vänner och ytliga jobbarkompisar. Och det, jag vet inte, känns inte helt bekvämt. Kanske borde jag sluta med det? Och nu kommer ju även denna notering dyka upp på facebook. Ah, teknikens under.)