Jag tittar på Idol. Jag slås som vanligt över hur jäkla pantade människor är. Över hur en stor dos "självinsikt" skulle behöva slängas ut över Sverige. Över hur människor går igenom livet utan att ha någon som helst förmåga att rannsaka sig själva, sin förmåga, sin brist på förmåga.

Och sen tröttnar jag, surnar till och blir irriterad. Jag blir så jäkla trött att det ska ses som ok och fint och bra att "alla får försöka vara bra på något". Jag blir trött på att det anses vara fel att skratta åt folk som gör bort sig. Att man kallar det för mobbnings-tv. Att det blir elakt att påpeka att människor är pinsamma, larviga, töntiga.

När är det föräldrarnas fel? När blir det så att man kanske får ta ansvar själv för hur man framställer sig? När ska man behöva ta konsekvenserna för sitt beteende?

Ställer man upp i nationell TV och gör bort sig så är förlöjligande, hån och skratt något man får ta. För det ÄR ingen jävla rättighet att få vara med i TV, att få visa upp sig, att få sträva efter den där jävla uppmärksamheten och "du kan bli allt du vill" som alla vi 80-talister  har blivit matade med.

Ställ upp i TV och förnedra dig. Ta på dig en tokig hatt, ha för tighta kläder, sjung falskt, vägra ta ett nej.
Gör det. Men ta då konsekvenserna.

(Det här gäller ju självklart inte de uppenbart svagbegåvade människorna som ställer upp. Det är lite sorgligt. Mycket sorgligt. Och skrattet fastnar i halsen)