Ni som känner mig vet att jag mal på och på om mina hus. Och jag vet att det kan vara tjatigt. Och kanske märkligt; hur kan man drömma om hus så mycket?

Men å andra sidan, varför drömmer man om att skaffa barn? Om att läsa till ett visst yrke? Om att resa?
Hur förklarar man sin längtan? Går det ens att sätta ord på en önskan? Om man vill något trots att det kanske vore mer praktiskt att låta bli, bör man då låta bli bara för sakens skull? Eller skjuta upp sin dröm?

Jag är mycket väl insatt i husköpardjungeln. Jag vet att det kanske vore bättre att vänta tills båda har fast jobb. Å andra sidan vet jag också att vi inte vill flytta härifrån. Att flytta till den här staden var som att komma hem. Vi måste stanna här, det känns i hela hjärtat.

Jag vill kunna öppna dörren och gå ut i min trädgård. Jag vill ha ett hus att kunna inreda och pula med. Jag vill bo i ett område jag kan välja helt själv. Jag vill kunna känna att jag verkligen har kommit hem.
Jag vill till och med påta i trädgården och odla och dona. Är inte det ett tecken på att det här är viktigt, så säg?

Det känns mycket märkligt att analysera ett husköp mycket grundligare och djupare än barnaskaffande. Och till syvende och sist är det ju faktiskt bara upp till oss. Vad vi vill. Och vi vet vad vi vill.

Så ni kommer nog få stå ut med en hel del tjat om hus. Förnuftigt eller ej. Och vilken hemskt trist människa man vore om man enbart följde förnuftet, och inte känslan ibland.