Det är då jag som är den konstiga tanten. För jag får alltid för mig att jag till exempel har ett hål på strumpbyxorna. Typ bak på låret där jag inte ser. Så då försöker jag vrida mig runt runt runt för att se, men lyckas inte. Varpå jag försöker hoppa lite uppåt, så att det ska spegla sig i bussen och jag kan se. Eller luta mig liksom bakåt över en vattenpöl för att få en reflektion på så sätt.

Efter mycket böjande, bändande, vridande och hoppande, inser jag att det nog hade sett mer normalt ut om jag hade bara struntat i det inbillade hålet och gått till jobbet som en vanlig person. Hade det funnits ett hål hade det ändå sett mer normalt ut att gå omkring med ett hål på strumpbyxan än att hoppa som en bumbibjörn med vriden nacke samtidigt som jag försöker få en glimt av mitt bakre lår.

Jag jobbar på det. Jag funderar även på att köpa en helkroppsspegel hem. Eller nya strumpbyxor. Whatever comes first liksom.