Det här inlägget vill jag tillägna min stora kärlek. Och då pratar jag inte om Logan, utan om P. Jag är så glad att jag har honom.

Om jag ska filosofera lite om lyckade förhållanden så tror jag att det behövs flera saker för att det ska hålla i längden.
Det första är vänskap. Om man är vänner i grund och botten tror jag att allt blir mycket enklare. Om man bara har kärleken som binder en samman blir det nog svårt att fortsätta när kärleken vacklar, som den ju gör under en livstid. Men är man vänner utöver kärlekspar tror jag att man har det enklare att ta sig igenom kriser. Och vi är vänner, P är min allra bästa vän. Jag kan tala om allt med honom, och vi har aldrig problem med att hitta något att prata om.

Det andra jag tror behövs är att vilja ungefär samma saker i livet. Det blir så mycket enklare om man slipper bråka om varenda liten sak. Och än värre om man måste bråka om stora, livsavgörande saker. Hur orkar man leva ihop ifall den ena vill bo på landet med stor familj, medan den andra vill flytta utomlands och aldrig skaffa barn? Vilka kriser det måste bli om den ena alltid vill annorlunda än den andra. Nu menar jag inte att man alltid ska vara överens, men visst hjälper det när man har de grundläggande värderingarna och livsplanerna gemensamt.

Och till sist: Humor. Man måste kunna skratta med varandra. Skratt är ju så viktigt! Jag hörde nästan aldrig mina föräldrar skämta och skratta ihop. Det verkar så tråkigt, jag är otroligt glad att vi kan få varandra att skratta. Om det skulle försvinna tror jag att vi skulle vara illa ute.

Som sagt är jag ytterst glad över att jag har P. Över att vi har en så fin liten familj. Över att han står ut med mig även när jag har "brist på sömn och choklad"-huvudvärk. Över att vi har så himla kul ihop.

Älskling: "kotte boooorta. Nämen!"