...på varför militären rekryterar unga män? De är ju så totalt ute och cyklar, i krig skulle en förälder spöa skiten ur vilken artonåring som helst.

En mamma till exempel, som tillfångatas av fienden för att torteras tills hon avslöjar hemlig information, skulle aldrig yppa ett ord. Genom att ha fått barn har hon nämligen tränats i att stå ut med all sorts tortyr.

Om vi börjar med den enklaste formen: smärta. De kan slå och slå och slå. De kan dra i håret, göra brännmärken eller nypas. Kvinnan skulle ändå bara titta på dem och lite nonchalant utbrista: "jag har fött barn. This is peanuts". Möjligtvis, om hon var dålig på engelska, skulle hon säga "Jag har fött barn. Det här är ingenting emot det". Dessutom har hon, precis som alla andra föräldrar, härdats under många år. Försök hitta en smärta värre än att kliva på en legokloss mitt i natten. Eller de första tagen den nyfödda bebisen tar på din känsliga bröstvårta. Eller bara "jag är tre år och har ett raseriutbrott och lyckas peta in mitt lilla finger i ditt öga under mitt anfall av ilska"-smärta. Tro mig, i fallet "förälder" vs. "finnig artonåring" är det ingen match för föräldern när det gäller smärta.

Om vi sedan går vidare till frågorna. Även där har en förälder övertaget. Vem som helst som klarar av att lyssna på "varför då?" "varför är det så?" "varför då?" "varför gör du så?" i några år, klarar av en utfrågning av fientlig militär hur lätt som helst.

Vad finns det mer? Sömnbrist? Ha! Stress? Tja, vilken småbarnsförälder som helst har någon gång i livet stått och balanserat en kastrull i ena handen, en tvååring i den andra, en gråtande ettåring på golvet samt försökt stänga ugnsluckan med foten innan något av barnet får några (allvarligare) brännskador. Stress - nemas problemas.

Dessutom har vi småbarnsföräldrar ett trumfkort. Spärra in oss var som helst, försök att få oss att bli galna av tristess. Jag lovar att ni inte kommer att lyckas. Vi har nämligen överlevt det tristaste som finns: lekparken.

En typisk dag i lekparken är nämligen ett av det tristaste man kan uppleva. Särskilt om man är ensam med sin treåring. Speciellt om treåringen gillar att gunga. Och i synnerhet om treåringen gillar att leka Pippi.

Jag vet inte riktigt vad som är värst?
Att alla fina sandslott man gör blir söndertrampade av ovan nämnda treåring?
Att man får putta en gunga (Vem fan uppfann gungan? Skottpeng på den personen hade kanske inte varit helt fel) i tre timmar?
Att man blir upptvingad i en rutschkana som man sen fastnar i på nedvägen eftersom den är lite för smal för ens rumpa? Att en ny granne går förbi och bara hör den lösryckta meningen "...jag har ju sagt att jag har jätteont i rumpan?" så att man känner ett behov av att springa ifatt och försöka förklara att det inte alls var resultatet av lite för akrobatiska övningar i sovrummet, utan bara ett resultat av lite för många chipspåsar?
Att behöva springa runt runt runt och leka polis och klättra upp och ner och under och över tills man visar lite för mycket hud både här och där och varför ligger lekplatsen så att alla runt omkring har fönster mot den och ser precis allting?

Utan att behöva gå in på fler detaljer, kan jag väl bara konstatera att när det kommer till tristess väljer jag "stirra in i betongvägg i en vecka" över "tvingas till lekparken och vara glad för annars är man opedagogisk och en dålig mamma" vilken dag som helst i veckan.

Det jag vill komma till är väl egentligen följande: en förälder som tillfångatas i strid skulle helt enkelt lägga upp fötterna på bordet, luta sig tillbaka och vänligt leende påpeka: "Ni kan hålla mig hur länge ni vill. Vår tv har bara svt och fyran, treåringen har vattkoppor och vår tvättmaskin har gått sönder. Jag säger inte ett ord!"