Ettåringen går! Igår (har ordet igår något med verbet går att göra?) kom jag hem till nyheten att hon hade tagit fem steg. Fram till storebror för att slå honom. Ljuva lilla barn.

I alla fall ville ju jag också se, och så tänkte vi att vi kanske skulle filma också så att vi har det på band. Det var väl bara det att det inte är så jättelätt att filma en ettåring, med en uppmärksamhetsgalen treåring bredvid.

Mamman (ja, jag alltså): Filma nu då, jag ställer henne här
Pappan: Men det blir en dålig vinkel
Treåringen: Jag kan också gå, titta! Filma mig!
Mamman: Filma då!!
Treåringen puttar omkull ettåringen.

Pappan: Filma du då, om du tror det blir bättre.
Mamman: Allt jag gör blir bättre. (Jo alltså, jag är så dryg på riktigt)
Treåringen: Weoweoweo (leker polis)
Ettåringen sätter sig ner.

Mamman: Jag vill bara få lite film på när hon går!
Treåringen: Jag kan gå!
Mamman: Jo, vi skulle ju vara något oroliga om du som är tre år inte kunde gå.

Eller nej, det säger jag inte. Det vore nämligen opedagogiskt.

Till sist fick vi nog några steg på film. Bakom treåringens nakna rumpa och med mammans irriterade rop i bakgrunden.