Ibland när jag pratar med människor som tycker att kvinnan ju liksom HÖR HEMMA med barnet och att det inte ÄR KONSTIGT att pappan bara tar 2 månader, och att det ju ÄR SÅ DET SKA VARA.

Eller när jag läser om föräldrar som tycker att det är så SYND om deras barn som får sitta bakåt i bilen, att de vänder vid 2 år.

Eller om man hör en konversation om hur man ska utföra femminutersmetoden på rätt sätt, ska man inte torka av barnet när hen har kräkts av allt skrik när hen ska somna.

Och ibland när jag läser saker som att feminism det är så ÖVERDRIVET och det är liksom ONÖDIGT för vi har det ju så BRA I SVERIGE (men samma person klagar sedan på att hennes kille spelar datorspel istället för att vara med barnen).

Då... då tänker jag lite som att: vore det så jävla fel med en injektion rakt in i hjärnan redan i spädbarnsåldern innehållandes VETTIGHET och SUNT FÖRNUFT?

Men så får man ju inte tycka. Så jag får fortsätta kämpa på det godkända sättet: argumentation. Lyckligtvis är det ju inte så svårt att slå hål på deras "knivskarpa" argument.