Idag var jag tvungen att åka hem från jobbet tidigare, pga monstervärk i halsen. Blev trots min dödliga åkomma tvungen att svänga förbi ICA, eftersom både blöjor och ersättning var slut där hemma. Så går jag runt där i mitt sjukdomsdis bland gurkor och mandariner.

Så helt plötsligt skymtar jag något guldigt och rött i min ena ögonvrå. Jag tittar dit, men ser inget speciellt. Virrig av mina otroliga smärtor irrar jag vidare bland mjölk och fil, och vänder runt ett hörn, för att PANG! Där står han! Den guldiga kaninen med rött staniolpapper, och ett sött och ljuvt innehåll av choklad.

Jag ser hur han liksom lyfter på sitt papper för att locka mig att se hans ljuvliga chokladiga kropp. Som i trance börjar jag gå emot honom, men inser sedan att jag ju bantar. Visserligen ska jag tillåta mig choklad i helgen, men på en onsdag? Det går inte. Så med hjärtat i halsgroppen vacklar jag bort till blöjorna och sliter åt mig någon storlek och så lite ersättning.

Hela tiden vill jag återvända till den ljuva chokladkaninen, men jag tar mig samman. Jag springer ut genom kassorna (ja alltså, för det första kan jag inte springa för att jag mår så dåligt, och för det andra måste jag ju betala också) och bort till bilen. Kör hem och upprepar som ett mantra "äcklig äcklig kanin. Vidrig choklad". Fast jag vet innerst inne att det bara är en smutsig lögn.

Nu sitter jag här, flera timmar senare, och tänker trånande tillbaka på mitt möte med den ljuva chokladkaninen. Varför var han tvungen att ställa sig i just min väg? Fanns det ingen annan bantande småbarnsmamma att trakassera?

Tror ni man kan få avliva mumsiga chokladkaniner som frestar en på fel dag?