Stora barnet har bestämt sig för att det är mysigt att sova i vår säng. Och det kunde ju vara nog så idylliskt med små tassande fötter, gosedjur som bökas in under armar och varma andedräkter som andas i örat.

Om det inte vore för att den där varma andedräkten uttrycker ett krav på saga. "Berätta en saga mamma"
Och jag som brukar skryta om att jag har bra fantasi och är så verbal, kan där mitt i natten mest få ur mig ett "öööö".
Så makar han sig närmre, och gosar in sitt lilla ansikte vid min nacke. Och så tittar han på mig medan han kramar mig hårt och säger: "snälla mamma, en saga".

Så jag blir ju tvungen. Om inte annat för att jag ska slippa ångra mig när han är femton och finnig och sticker iväg med sina moppepolare. Då ska jag minsann inte stå där med tårar i ögonen och tänka "jag skulle ha hittat på en saga när jag hade möjligheten!".

Problemet är dock som jag nämnde ovan: "ööööö".
Till sist orkar jag skrapa ihop mig och drar till med en riktig saga. Ungefär så här brukar det låta:
"Det var en gång en prinsessa som bodde i ett land och där fanns det en drake som åt folk och prinsessan tog sitt svärd och red iväg och körde bort draken och räddade prinsen och sen bodde de i sitt slott och åt godis hela dagarna.* SLUT! Sov nu!"

Eller som inatt:
"Det var en gång en liten ren som ville vara med jultomten men han gick vilse och letade och letade och sen hittade han jultomten och alla julklappar och fick vara där och blev jätteglad. Slut! Sov nu!"

Jag känner mig verkligen på topp där mitt i natten. Som tur är brukar han somna till sist ändå.
Så kan jag ligga sömnlös och fundera på vad som egentligen hände med draken sen, och om inte renens mamma saknade honom när han försvann iväg till tomten?