Jag tänkte skriva något elakt om dålig chick-lit. Eftersom jag hade läst att Denise Rudberg skulle ge sig in i deckargenren, och jag så smått funderade på om vi verkligen behöver en till Camilla Läckberg.

Men sen kom jag på att det är är min avvänjningsvecka. Jag ska trappa ner på sarkasmer och elakheter. Annars kommer jag nämligen aldrig överleva nästa vecka.

Och vad ska jag göra då, undrar ni? Jo, då ska jag åka till Vibäcks semesterhem, svarar jag. Makens barndomssemestrar tillbringades i denna lilla stugby som är till för anställda på SSAB och medlemmar i kommunal coh folk med många barn och egentligen alla i lilla byhålan Oxelösund eftersom de stackarna inte kommer iväg på utlandssemestrar. Som ju, i alla fall enligt min syster när hon var ca 12 år, det enda sättet att semestra på*

 I alla fall, att jag är nedlåtande och dömande mot människor som inte är som jag/tycker som jag, det lär ni ha förstått på min blogg. För att det står i klartext. Och det är inget fel med det, jag trivs som jag är. Men nu ska jag som sagt till Vibäck.

Där det kommer finnas fler Kevin och Tindra än högskolepoäng. Där någon annan mat än hot dogs räknas som finmiddag. Eller i korthet: där jag kommer kunna få maxpoäng i min white trash-bingo, men inte bli särdeles full av ängslig medelklass-drickspelet.

Ni ser. Jag har redan börjat.

Men jag har en plan. Om jag lallar bingo för varje sexistiskt skämt, för varje ignorant åsikt, för varje homofobisk kommentar om Noas långa hår och kläder, om jag ignorerar när de skriker åt sina barn, om jag är den som ler överseende istället för att bita tillbaka, om jag bara blundar och slappnar av och inser att det är jag som är utbölingen, så blir det nog bra.

Och så lite vin på det. Och böcker. Och sol.
Så ser jag faktiskt fram emot det hela.


*(Min syster kom hem från skolan en dag och sa till mamma: "Vet du, de finns de i min klass som aldrig har haft semester." Mamma ifrågasatte självklart detta med ett "Det är väl klart att de har haft semester. Det har ju alla". Varpå lillasyster svarar: "Neej, de har aldrig varit utanför Sverige. Nånsin!".

Det här är en historia som min mamma tycker om att berätta. Och så liksom låtsasskäms hon lite, som att påskina att hon tycker att det är lite pinsamt att hennes barn var så beresta att vi trodde att det var det enda sättet att semestra på, gud så brackigt. Men egentligen myser hon i sin förvissning om att vi allt var en riktig medelklassfamilj som faktiskt var kulturella och beresta. Lite som jag gör nu. Ack, sådant äpple and so forth.)