I radion spelade de Mange Schmidts senaste låt. Någon dagisrapp om någon tjej som han är/var kär i. Och hade det här varit november och gråkallt hade jag skrivit något riktigt elakt om hur märkligt det är att någon kan bli kär i nån som skrev låten glassigt.

Men idag är det strålande sol och sommar. Och de spelade även Håkan Hellström på radion. Så jag är på bra humör. Därför tänker jag nöja med mig med att konstatera att det tydligen finns äkta kärlek därute i alla fall. Så skönt! Så befriande att folk inte bryr sig om (avsaknad av) talang, utseende, karriär etc. utan kan bli kär i personen. Jag tycker att det är fint med en värld där människor som t.ex. Niclas Wahlgren kan få ett ja på sitt frieri. Jag tycker att kärlek som är blind är otroligt vacker.

Viva la Kärlek! För visst är det utomordentligt vackert att även en människa som rimmar så här kan få hugg:

"Du vet hur du når mig bara maila eller ringa.
Jag kommer aldrig faila eller tvinga
Kommer aldrig baila eller springa
Men om vi cyklar genom livet kanske du kan vara min pingla."