På www . alltombarn . se (titta så snyggt jag undvek att få länken helt vit!) bloggar Karin som kallar sig Ketchupmamman. Och nyligen har några dels kritiserat henne för att hon förmedlade sunkiga ideal när hon skämtade om att hennes man måste ha varit otrogen för att han ville följa med till Ikea, och dels för att hon bara skriver om att vara mamma. Inte mer än så liksom.

Men hur gärna jag än skulle vilja säga att "ja, gud så rätt de har. Hon är verkligen en dålig förebild", kan jag inte det. Eller, det vill jag ju inte heller för den delen. Jag gillar Karin. Jag är bara så jäkla bitterfotze över att hon liksom lyckades med allt jag vill lyckas med (betalt för att skriva i tidning, jobb på radio, bokkontrakt!). Men i alla fall, jag håller inte med.

Jag tror att den publik som främst läser bloggarna på alltombarn, är såna som behöver lite smygfeminism. Såna som inte fattar, såna som kanske behöver få lite sunda värderingar smugna till sig. Och det tycker jag att Ketchupmamman är jättebra på. Jag håller inte alls med om att hon förmedlar sunkiga värderingar. Tvärtom (här har jag kopierat text från hennes olika blogginlägg. Bäst och enklast hade säkert varit att länka. Men ja. Ni vet. Problemet med osynliga länkar):

___________________________________________________________________________________________
"Häromdagen läste jag om en tjej som hjälpt sin man att få nya kompisar. Hon hade haft turen att själv träffa en trevlig kompis, vars man blev kompis med hennes egen man. För de hade ju haft så mycket gemensamt, skrev hon glatt. Som öl och fotboll. Vilken tur. Det är så viktigt att ha saker gemensamt.

Och berättelsen stödjer verkligen min teori om att jag och kronprinsessan Victoria skulle bli bästa vänner om vi bara fick chansen. Vi har ju så mycket gemensamt. Typ mens och tuttar. Och så gillar vi att andas båda två."

_____________________________________________________________________________________________

"Jag är ju kvinna. Och det vet vi ju hur kvinnor är. Vi bara älskar att hälla ljuvligt doftande sköljmedel i tvättmaskinen, vi fluffar håret, och ibland blir vi så glada att vi dansar en yster liten dans klädda i vita ylletröjor och trosor. För tydligen fryser vi kvinnor mest på överkroppen. Och så älskar vi förstås accessoarer, såsom smycken, handväskor och bebisar.

 Allt detta har jag sett på teve, så då måste det vara sant."

______________________________________________________________________________________________

(Angående den där filmen med Julia Roberts och Susan Sarandon som dör i cancer)

"Men det är en fin film. En rörande film. En film som tar upp ett viktigt ämne och på något sätt har ett lyckligt slut, trots att man vet att en av kvinnorna snart ska dö. Det magiska består dock inte av att gamla frun och nya fru kommer överens med barnens bästa för ögonen, nä, det som verkligen berör en är att man vet att trots att pappans gamla fru snart dör, så kommer det ändå ordna sig. Han har ju en ny ung fru som kan ta hand om hemmet och barnen, så att pappan kan fortsätta jobba hela långa dagarna. Och hugga en gran då och då. Det är så fint."

__________________________________________________________________________________________________

"Jag ser delar av en film på teve. Jag vet inte vad den heter, men det verkar som om det snöar en hel del i den. Alla fryser. Folk förvandlas till isklumpar till höger och vänster. De som fortfarande lever samlas i mitten, byltar på sig kläder, sveper in sig i gardiner och stoppar tidningspapper i öronen för att hålla sig varma. Utom den vackra flickan. Hon har kapuschongen lite nonchalant nerdragen så man ser hennes ansikte och hennes vackra hår. Antagligen har hon ovanligt tjockt hår som håller henne så där mysigt varm fast det är tvåtusen minusgrader. Inomhus. Och så är det ju så sexigt med rimfrost i ögonfransarna. Synd bara att blå är en så himla okvinnlig ansiktsfärg."

___________________________________________________________________________________________________


Jag är rätt övertygad om att hon når bättre fram med sitt budskap än jag gör de få gånger jag har något budskap. Vettiga åsikter inlindad i humor är inte lika provokativt som att kalla folk för idioter när de... well, är idioter. Folk tycker inte om att bli kallade idioter.

Däremot tycker de om när man är rolig.
Och kanske sväljer de då lite vettiga åsikter på köpet.