Jag började formulera lite på ett inlägg förut, som gick ut på hur värdelöst det är att alltid vara den enda i mötesrummet som fattar vad alla pratar om, och därför kunna se när de missuppfattar varandra. Men ändå inte kunna rätta och fixa så att alla förstår, eftersom man är la sekreterare som ska vara söt och tyst (även om man fattar allt bättre än alla andra) och inte la ordförande som får vara den som pratar och donar. Och så tänkte jag på att det beror på att jag har en bra hjärna. En smart hjärna.

Och sen kom jag att tänka på att folk kanske skulle uppfatta det som skryt. För det är ju inte riktigt ok att säga att man är begåvad. Att man är smart. Att man fattar saker mycket bättre än genomsnittliga svensken gör. Och så tänkte jag skriva att det är då själva fan att jag inte ska få vara stolt över den enda bra sak som finns med mig.

Men sen tänkte jag lite till. Och kom på att jag inte alls ska vara stolt. För vad gör jag med min smarthet? Ingenting. Absolut nada. Om man bortser från att vinna lite diskussioner på Familjeliv (den som säger att man inte kan vinna en diskussion har aldrig diskuterat på Familjeliv), försöker jag inte ens gymnastisera mina stackars små grå. Och så insåg jag att det inte är åldersnoja jag lider av. Utan skuld. Eller skam. Eller framförallt: lättja.

Låt mig förklara: jag har gått i skolan nästan hela mitt liv. Och i skolan är det skitbra att vara smart. Man kan känna sig duktig, man får beröm, man slipper göra läxor, man kan lära in dagens spanskaglosor på väg till skolan, man kan ha 40% ogiltig frånvaro i hela trean i gymnasiet och ändå få mvg i alla ämnen. Man var, jag var, i mitt esse. Samma sak på universitetet. I skolans värld är intelligens guld. Och eftersom jag alltid har varit "den smarta", "den begåvade", "den intelligenta", har jag lagt hela min självkänsla och självförtroende i det. Jag har alltid varit den som stolt har deklarerat hur intelligent jag minsann är. Sen slutar jag skolan, börjar jobba och tappar helt bort mig.

Jag gör absolut ingenting med mina förutsättningar. Jag är skitlat. Jag känner jättemånga som är smartare än vad jag är (tro inte att jag drabbats av hybris), och de har liksom använt sin hjärna. Lever på den. Analyserar. Doktorerar. Jag känner också jättemånga som är mindre smarta än vad jag är, men de är ändå bättre, kunnigare, vettigare, mer insatta. För de gör något.

Jag kollar på amerikanska tv-serier. Läser chicklit. Läser Dn, men bara på nätet. Känner mig trött. Och känner dammet lägga sig i huvudet.

Jag menar inte att vara självömkande. Jag är bara förvånad. Att jag inte riktigt fattat förut vad som fattas mig. Och jag menar verkligen inte att skryta (har du lyckats tolka det så ändå: grattis. Inte min mening, men kul för dig.). Det här ska ses som ett rent konstaterande.

Jag har alltid varit "den smarta".
Idag gör jag absolut ingenting för att använda mina hjärnceller (mitt jobb är inte hjärndött, men det är inte stenhård forskning precis).
Om ett träd faller i skogen, hör man då när det landar på marken?
Om man har en hjärna som man inte använder, kan man då fortsätta kalla sig intelligent?

Den som nu väntar sig något slags avslut eller något utrop från min sida om hur jag ska gå vidare får bli lite besviken.
Jag ville bara skriva av mig. Och eftersom det är min blogg och jag liksom alla andra bloggare är en självupptagen narcissist med bekräftelsebehov, valde jag att skriva av mig här.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra med min nya insikt.
Så jävla intelligent är jag tydligen inte.