Jag förstår inte vad som har flugit i mig. Varför kan jag aldrig bli nöjd?

Först bodde vi i en etta, och då ville vi bara få det större. Sen bodde vi större, men i ett dåligt område. Sen flyttade vi till ett bättre område, men för trångt. Och då ville vi ju få stort och ett bra område. Och riktigt kök. Och gärna trädgård.

Och nu bor vi ju så. Och ändå är jag inte nöjd! Helt plötsligt duger inte rummen. Jag vill göra följande förändringar:

Noahs rum
- Måla om
- Göra väggmålning/sätta upp snygga wallies
- Måla sängen vit
- Rensa ut leksakerna
- Måla om de vita möblerna
- Lägga nytt golv

Badrummet
- Helkakla
- Byta badkar
- Byta handfat
- Sätta in nya skåp och sånt

Vardagsrummet
- Lägga nytt golv
- Byta ut sofföverdraget till ett vitt
- Skaffa en snygg matta som även är praktisk
- Byta ut soffbordet till det vita från Ikea
- Skaffa nya gardiner
- Köpa en stor, mysig fåtölj
- Skaffa en till bokhylla

Som ni ser är det bara nytt och skaffa och köpa och mer mer mer. Och det värsta är att när jag skulle vara klar med det skulle jag börja längta efter att bo i hus istället.

Varför har det blivit så? När blev jag slav under konsumenthetsen? Jag fattar inte!

Nu tittar jag på vår tristbeiga soffa och där ligger Emmy och sover så sött. Jag ska vara nöjd med det jag har!

(Men visst, nya gardiner och lite mysbelysning och nya kuddar till soffan kanske inte är helt onödigt...)