Ni vet såna dagar som man bara vet kommer bli helt underbara? Solen skiner på morgonen, barnen är glada och gosiga, allting flyter på, löven är vackra och fyller världen med färg, allt går ens väg? En sån dag?

Well, en sån dag har jag inte haft! Prova motsatsen. Visst, det började bra. Solen sken och jag hade bestämt mig för att åka upp på stan med Noah och Emmy för att fika efter dagis. P jobbar till 19.30 och jag ville göra något roligt.

Sedan börjar det såklart mulna på. Men fattar jag att jag ska ta det som ett tecken eller? Nej då, jag travar på i ullstrumporna. Idiot.

Så hämtar jag Noah efter dagis. Får springa till bussen så att jag blir toksvettig. Kommer upp på stan och Noah vägrar självklart titta på kläder, så vi går till caféet direkt. Ett jättebra café med stort lekrum. Där kan man sitta i flera timmar och fika medan barnen roar sig. Trodde jag, jag glömde det där lilla. Det där på fem bokstäver. Det där som får småbarnsföräldrar att rysa av skräck. T-r-o-t-s. Noah fick världens utbrott i ena änden av caféet. Jag höll i Emmy. Var fanns vagnen (med en sele - min räddning)? På andra sidan caféet! Så jag visste inte vad jag skulle göra. Lämnade jag Noah för att gå iväg med Emmy till vagnen skulle han sticka ut genom dörren (det var det som orsakade utbrottet, att han inte fick dra iväg ut på gatan). Om jag lämnade Emmy - tja, var skulle jag göra av henne? Till sist dumpade jag Emmy i en fåtölj, bad cafépersonalen att hålla koll och travade iväg för att spänna fast Noah. Fick sen lämna cafét med två ledsna barn, och en tom mage. För jag hann ju inte äta upp det jag hade beställt. (Fast det jag åt var inte så gott) Och på dagen hade jag inte hunnit få i mig något ordentligt heller. Bara nudlar, allt annat tog för lång tid.

Så - väl ute på stan igen ska jag åka hem. Och så kommer det en buss. Och jippie! Mot all förmodan finns det plats för mig och barnen och vagnen längst bak. Men bussen stannar så att en parkbänk blockerar dörren. Så jag knatar fram för att säga till busschauffören att han måste köra fram lite så att jag kan komma på. Men tror ni inte puckot säger att jag inte får gå på? "Jag har redan en dubbelvagn på, du får inte plats". Ja, men lilla gubbe - du kör en dubbelbuss, det finns en barnvagnsplats till! "Du får inte plats, det står redan en vagn där". Ja. Jag ser det. Men det är inte DÄR jag vill stå, utan LÄNGST BAK! "Du får inte plats. Hejdå"

Kvar står jag med tårar i ögonen av ilska. Jäkla pucko! Bara att vänta på nästa buss. Som jag kom med. Sen förflöt allt smärtfritt. Eller ja, förutom att Noah rymde som vanligt när jag gick in med Emmy och så. Suck.

Nu är barnen mutade med bröstmjölk och plättar och bolibompa. Jag är trött, grimig, svinhungrig och totald nedspydd. Som sagt, en sån där dag.