Jag tror inte att jag har varit riktigt tydlig med hur mycket sushi betyder för mig. Hur stor trygghet jag finner i sushi.
Jag har mycket att tacka sushin för, helt enkelt.

Som jag har nämnt tidigare har jag en märklig kropp. Den reagerar sällan på paracetamol eller ibuprofen, däremot försvinner huvudvärken i ett kick vid en bit marabou. Men om man då jobbar på att bli lite mindre överväldigande i sin kroppshydda, kan man ju inte riktigt vända sig till maraboun. Man kan inte heller förlita sig på en mumsig pizza när dagen har varit trist och grå och förkylningen inte försvinner. Ett skrovmål från Max för att lätta på molntäcket fungerar inte heller.

Men sushi. Ah, sushi. Enligt viktklubb är det jättelite kalorier i sushi. Det har jag tagit fasta på. Sushi kan man vända sig till när man har fått skäll på jobbet för något som inte var ens fel. Sushi finns där när det har regnat i en vecka och man har ont i huvudet för tjugofjärde dagen i rad. Sushi är vännen i nöden, räddaren i … nöden (dålig fantasi här), en filt över det kalla. Kort sagt: tack och lov för sushi!

Synd bara att det utbud som finns här i byhålan där jag arbetar nu är tämligen påvert. Konsum får leverans måndag, onsdag och fredag. Åtta ynkliga små bitar. De kortaste ätpinnar jag någonsin sett. (Och de kan inte ens bära högklackat för att försöka se längre ut, såsom mina stackars förkrympta ben kan roa sig med). Men, jag ska inte vara kräsen.
Sushi!


(Jag funderar på att göra det här inlägget osynligt för min ”men älskling, det är ju jättedyrt med sushi, hur ofta äter du det egentligen?”-make)