Så om jag nu bestämmer mig för att byta bloggportal, vad ska bloggen heta då?
Blandkatterochkorvar kom ju till för att jag först tänkte blogga typ "idag var jag och Noa på bvc, sen gick vi hem till katterna". Nu är det inte riktigt så längre, och namnet låter så jäkla muppigt.

Men vad ska jag kalla bloggen? "Blondin-Ellen" känns ju lite... härmapa. "En chokladberoendes bekännelser" känns lite långt. "Ja, jag tycker att jag är bättre än andra" kanske fungerar som header, men inte som namn.

Så vad ska jag kalla bloggen? Några tips?

Jag: Jag läser en bok som gör mig till en bättre mamma (min husbibel "ditt kompetenta barn")
Noa: Jaha
Jag: Tycker du att jag är en bra mamma?
Noa: Ja.
Jag: När tycker du att jag är en dålig mamma?
Noa: Aldrig. Men du är lite dum när du skriker på mig.
Jag: Vad ska en bra mamma göra då?
Noa: Ta upp en när man är ledsen. Bara en, inte två ska man ta upp

Spoken like a true storebror som kanske tycker att lillasyster tar lite mycket plats ibland?

Jag tittar på Pingu med Emmy:

"Undrar varför de är så enkelspåriga, det är ju alltid vinter. Lite tråkigt kanske, varför gör de så?"

Tjaa du, Ellen. Kanske för att det handlar om en PINGVIN?

Det känns så skönt att ha lagt tre år på studier med allt vad det innebär av dåligt samvete, taskig ekonomi, stora skulder etc. när allt man behöver tydligen är ett självförtroende och en idé om att man kan göra allt själv.

Det känns lite snopet att jag liksom inbillade mig att jag hade något att komma med, att jag visste nåt som andra inte vet. Att jag är kompetent inom mitt område.

När det i själva verket tydligen är så att inom information och kommunikation kan alla allt. För jag menar, alla kan ju skriva en text. Så alla kan vara reklamare. Alla har ju en egen blogg, så alla kan vara webdesignare. Alla har nån gång sagt något bra, så alla kan vara copys. Dessutom har ju alla sett ett reklamblad nån gång, så alla kan vara layoutare, informatörer, kommunikatörer.

Men samtidigt, jag ska inte vara bitter. Det är ju faktiskt rätt skönt att det fungerar så. Nu ska jag ta och knata till apoteket med ett egetskrivet recept på lite bantningspiller, uppåttjack och allehanda roligheter. Jag menar, jag har ju faktiskt sett Cityakuten, Grey's anatomy och House. Det måste ju göra mig till överläkare, allra minst.

Jag tycker att det är så otroligt fascinerande med människor som liksom tror att de är unika när de levererar sina sanningar om folk. "Du är en hemsk människa som trycker ner andra för att du ska må bättre över dig själv!".

Öh, jaha? Du tror inte att jag listade ut det när jag var 12 år? Jag kan också upplysa dig om att jag flirtar väldigt mycket med män när jag är full, eftersom jag är osäker på att jag duger och därför behöver manlig bekräftelse för att höja min självkänsla. Big deal, det är inte precis så att man behöver 200 poäng psykologi för att kunna analysera sig själv.

Sitter inte alla på såna här kvasipsykologiska insikter som sig själva? Är det någon som bara "jahaaa! Anledningen till att jag är en bitch mot min kille är för att jag avskyr mig själv och är så rädd att han ska lämna mig att jag därför försöker driva honom ifrån mig innan han hinner såra mig, det hade jag aldrig fattat om du inte hade sagt det till mig."

Jag vill inte påstå att jag sitter på en djup självkännedom, men ärligt talat - sånt psykologiskt dravel som folk levererar som en ny och fascinerande sanning, sånt har väl de flesta koll på? Sen om det stämmer eller inte tänker jag inte ge mig in på, jag talar om klyschor som folk verkar tro att man inte vet om sig själv.

Så ja. Vi kan väl ta och dra lite såna klyschor nu, så ni fattar vad jag menar.

Jag är missnöjd med vad jag har åstadkommit i livet, därför klagar jag på de som har lyckats med ännu mindre. Herre på täppan is the shit. Jag gifte mig ung för att jag hade en idiot till farsa och behövde en mysig familjesituation för att känna mig trygg. Jag låtsas vara tuff och vass för att dölja att jag egentligen är osäker och blyg. Jag klagar på människor för att de ska tycka illa om det jag säger, inte om mig. Jag har djupa urringningar för att dra bort fokus från mitt trista ansikte. Eller vänta, det kanske inte hörde hit.

Där! Nästa gång det blir ramaskri för att jag klagar på några snabbköpskassörskor eller småbarnsmorsor med små Cevins, kan jag bara peka på det här inlägget.

Been there. Done the "psykoanalys".

Nu ska jag bara helgardera mig med att skriva att "vädurar ÄR faktiskt si och så". Ungefär lika vetenskapligt förankrat som "analysen" ovan.

Har ni sett den nya reklamen från IQ? Där nån sjunger falskt "vila, vid denna källa" och så får man se scener från folk som dricker alkohol.

Jag antar att meningen är att övervägande delen av dessa scener ska uppfattas som negativa och jobbiga, men förutom någon enstaka (bland annat en med en rasse, och när är rassar inte obehagliga) är det bara skitroliga fester, glada människor, folk som dansar, har kul, festar och är galna.

Jag vet inte, jag kanske är fel målgrupp.
Men jag känner bara: "vill någon ha en utekväll med mig?"

Jag undrar hur det kan komma sig att jag känner mig tjockare när jag har klippt lugg?

Den som får den ekvationen att gå ihop kan ju hojta till.

Jag är gräsänka i helgen.
P har åkt iväg för att gå på återträff med högstadieklassen (svennebanan!).

Tio minuter efter att han har åkt upptäcker jag att toalettens spolningsfunktion har gått sönder igen och att toaletten nu står och brummar och rinner.

Är det inte typiskt?


(Ni som inte känner mig kommer nu sucka och tänka "gud vad typiskt, är det bara hennes kille som kan fixa toaletten bara för att han är man? Gud så ojämställt". Ni som faktiskt känner mig kommer tänka "stackars Ellen som är ohändigare än alla i hela världen". Det har inte med kön att göra. Det har med kompetens att göra. Eller brist på.)

Först kom tipset om fonduegrytan. Jag bara förutsätter att ni alla rusade iväg och köpte en sådan och således har planerat in fondue på menyn ikväll?

Nu kommer ännu ett ovärderligt tips från mig:

Har du tråkigt? Skaffa en fyraåring. Man har aldrig tråkigt med en fyraåring. Det är som att åka berg- och dalbana, upp och ner.

Nu har jag inte tid att blogga längre, jag måste gå och lyssna på en undanflykt som involverar en drake som jobbar med att riva saker och som gillar vitt. Och han jobbar med en mus, och musen tog sönder glaset som nu står trasigt på diskbänken.

Men i alla fall: en fyraåring - och du kommer aldrig ha tråkigt igen.

Ibland får jag också lust...



... att skriva poetiska oneliners om solsken i blick och vackra små ting.



...att lägga upp svartvita bilder på mig själv utan att ironisera över hur jag ser ut.



... att se poetisk och djup och sorgsen ut.



... men sen inser jag att det inte riktigt är jag. Vilket gör att dessa små projekt brukar sluta med ett asgarv från min sida.


(Eh... den som inte fattade att hela det här inlägget är en slags rökridå för att få en anledning till att visa upp min nya frisyr kan ju ta och ställa sig i skamvrån nu.)