Ju fler kort man tar, desto tydligare blir en enda sak: de bästa korten är de där objektet inte är medvetet om kameran. De vackraste bilderna från ett bröllop är sällan de där bröllopsparet står framför ett gammalt träd med blombuketten i högsta hugg. Det är snarare ett kort från en engångskamera som fångar just det där vackra leendet och blicken emellan de lyckliga tu.

Eller så är det när man lyckas fånga en vindpust i sin ettårings bebismjuka hårfjun, eller när man får ett kort på precis det där ögonblicket då konserten man är på är som mest magisk. Eller alla de gånger när man ovetandes har tagit ett kort på sommarens sista dag. Människorna på altanen vet inte om att kameran finns där, solen väntar inte på att få till en snygg pose, och kräftorna är halvt uppätna.

Det är såna bilder man sparar och kommer ihåg. Det är såna bilder man framkallar, älskar, visar för vänner och barn och barnbarn.

Jag är så himla glad att min man är en så bra fotograf att även jag kan få finnas med på några såna bilder. Rena, vackra, naturliga.