Ibland slår det mig pang i hjärtat att jag är mina barns mamma. Och det låter kanske lite märkligt att inte vara medveten om det hela tiden, men det handlar inte om att veta, utan att inse. Att inse att jag är den mamma de har. Den mamma de kommer snacka skit om när de är tonåringar, den mamma de kommer förlåta när de blir vuxna (förhoppningsvis), den mamma de kommer vända sig till med bekymmer (återigen: förhoppningsvis). Jag är deras enda mamma. De är mina barn. Vi är inte bara människor som lever ihop i en familj, vi är - och uppfylls av - allt vad våra roller har.

Det slår mig så himla starkt, det kramar om mitt hjärta och jag kämpar för att bli ännu bättre. Den mamma de har är jag. Det går inte att säga på något annat sätt. Och jag är medveten om att kanske ingen annan förstår det här svamlet nu, men må så vara.

Tänk på din mamma. Tänk på din pappa. Tänk på de roller de har haft i ditt liv, oavsett om de har varit bra eller dåliga föräldrar. Ens mamma och pappa är där. Det är dem som är ens barndom. Det är mamma och pappa som svävar över minnen, som finns i bakhuvudet, som påverkar oss fortfarande.

Tänk sedan att det är du. Att det är du som svävar över, som finns i bakhuvudet, som påverkar, som infiltrerar. Att det är du som är Mamman. Eller att det är du som är Pappan. Lilla du.

Det här ligger långt över att borsta tänderna, att laga mat, att leka lekar, att bestämma över datortider, att torka kräks, att följa till toaletten. Det är större än så. Det handlar om att vara den person som har ett så stort inflytande över en annans liv att det nästan blir övermäktigt. Och det skriver jag utan att vilja ge mig själv eller andra föräldrar för stor betydelse, jag snarare önskar att jag trodde att vi påverkade mindre.

Och oftast flyter ju vardagen på helt vanligt. Man älskar och bråkar och livet i familjen är harmoniskt och helt ordinärt. Men då och då - när fyraåringen bedjande säger "mamma" när han har ont i knäet, när tvååringen säger "där är mammas ögon. Mamma Ellen!", när barnen kommer springande i hallen och ropar "mamma, mamma, du är hemma mamma!". Då slås jag av insikten: Ja, jag är er mamma. Jag är eran mamma, det är mig ni har och ingen annan. Det är jag som är er mamma, jag med alla mina brister och fördelar. Jag är er mamma när jag är på dåligt humör, jag är er mamma när jag är på bra humör, jag är er mamma på natten och på dagen. Det är jag. Jag, med mina tankar och känslor. Jag är er Mamma, och det är så otroligt jävla stort att ibland blir det lite svårt att tänka på det.

Så då tjatar jag lite om mindre tv-tittande och pussar dem femhundra gånger extra när de ska sova.


(Det här inlägget kan så klart gälla för pappor också. Ingen värdering i vem som är mest förälder. Jag råkar bara vara född med snippa, ergo - jag är mamma)