Jag tycker att jag överlag är en helt ok morsa. Sämre än vad jag skulle vilja vara, men ändå helt ok.
Förutom på eftermiddagarna. Mellan jobbet och läggdags. Mellan kl. 17 och 19. Då är jag en sån mamma som jag inte vill vara. Då tänker jag varje kväll att nästa dag ska bli bättre. Då har jag alla goda föresättningar i världen, som alla faller platt till marken så fort jag kommer hem.

Jag tänker att jag inte ska sätta barnen framför tv:n, eftersom dessa två timmar är den enda stund jag har med mina älskade, knubbiga, gosiga, varma, fina och underbara ungar. Två timmar varje vardag. Det suger. Och jag suger på att ta tillvara dessa två timmar.

Jag tänker att vi ska spela spel. Men jag orkar inte med att parera fyraåringens vilja att alltid få vinna, samtidigt som jag ska försöka lära tvååringen hur fia med knuff fungerar. Jag orkar inte spela klart, vi bestämmer jag bestämmer att spelet är slut när en gubbe har gått i mål. Fyraåringen får ett utbrott. Fyraåringen slår tvååringen. Jag längtar till läggdags.

Jag tänker att vi ska leka björnen sover. Men jag får ont i huvudet (mer ont i huvudet) av att resa mig hastigt, jag får ont i huvudet av att höra björnskrik och jag får ont i ryggen av en tvååring som vill att vi ska leka att jag är hennes häst istället. Jag längtar till läggdags.

Jag tänker att vi ska leka kurragömma. Men barnen gömmer sig på samma ställe och börjar bråka. Jag tar med tvååringen in i köket för att hjälpa till med maten. Fyraåringen sätter på ett spel på datorn, fast det inte är torsdag eller söndag (den bestämda speltiden som han har glömt bort att han var med och bestämde om) och vi stänger av eftersom maten är färdig. Han får ett utbrott som hörs vida omkring. Jag längtar till läggdags.

Jag tänker att skitsamma att tv är dåligt och att de såg en timme i morse. Jag måste överleva. Jag orkar inte. Jag sätter på tv:n. Vi tittar på bolibompa. Vi kramas. Ungarna börjar bråka. "Lägga mig" säger tvååringen. "Jag ha välling, lägga mig!" säger tvååringen. Äntligen, tänker jag. Fyraåringen hör ordet "lägga" och börjar skrika att han inte vill inte vill inte vill sova. Jo, snälla unge gå och lägg dig, tänker jag.

Och sen sover båda barnen några timmar senare. Och jag sitter i soffan och tänker att nästa dag ska jag vara bättre. Imorgon ska jag inte ha ont i huvudet. Imorgon ska jag orka spela fia med alla gubbarna. Imorgon ska vi gå ut i skogen och sjunga när jag kommer hem från jobbet. Imorgon ska jag vara underbar.

Eller så ska jag åtminstone inte önska att de två ynka timmar jag har med mina älskade ungar ska gå fort så att jag kan få lugn och ro. Kanske vore livet enklare om man kunde släppa vetskapen om hur dåligt, farligt, skadligt, fördummande och förslappande tv och fika i soffan varje kväll vore.

Vad var det jag sa häromdagen? Att det suger att jobba heltid när man har småbarn.
Just precis.