Noa och jag är på bio. Vi ska se Ice Age 3. Så kommer en mamma med sina två barn in, och går förbi oss för att sätta sig längre in i raden. Samtidigt som de går förbi säger mamman till sitt ena barn (en tjej på ca 5 år): "... annars får du stanna utanför den här jävla bion, fattar du det?!", med hård röst. Jag reagerar, men tänker (försöker tänka) att barnet kanske har trotsat jättemycket precis utanför och att det brast för mamman. Att det var därför hon var så otrevlig.

Vi sitter och väntar på att filmen ska börja. Tjejen blir törstig. Mamman ger henne en dricka med uppmaningen "fattar du att du måste hålla i den med båda händerna så att den inte spiller? Klarar du av att förstå det?". Tjejen nickar.

Tjejen sitter stilla på sin stol och tittar framåt. Mamman ryter till att hon ska sitta ordentligt och dra ner sin klänning. Tjejen reagerar inte. Mamman rycker fram och lyfter upp barnet, drar till i klänningen och sätter ner henne igen. Tjejen är tyst.

Mamman säger: "Sen får ni hålla tyst när filmen börjar, kan ni fatta det? Annars kan ni vara jävligt säkra på att få lyssna på filmen bakom en stängd dörr, kan ni förstå det?". Tjejen och hennes lillebror, max 3 år, nickar.

Filmen är slut. Vi går ut. Vi går bakom mamman med barnen. Tjejen hennes tittar på ett spel "Kom hit då, vad fan håller du på med?!". Sonen går fram till godiset "Ge fan i det där, hör du det?". Utanför på gatan stannar jag för att ta på Noa jackan. En meter ifrån oss har lilla pojken börjat gråta, för han vill inte åka hem. Han vill åka och hälsa på någon. Mamman drar tag i hans arm, sätter sig ner på huk och väser: "Är du så jävla dum i huvudet att du inte fattar att vi inte kan göra det?" Sen vänder hon sig till sin kompis som är med och säger "Så jävla otacksamt det är. Nu tar man med honom på bio och så beter sig ungjäveln så här." Till sonen: "Du fattar väl att fan heller att du kommer få följa med på bio nån mer gång. Du får fan stanna hemma!"

Och vad gör folk? Vi tittar. Vi förfasas. Jag ifrågasätter: "Du kan ju inte säga att din son är dum i huvudet!".
Hon tittar kallt på mig: "Nej men så bra då". Och så går hon.

Kvar står jag och darrar. Och gråter lite. Kramar Noa. Undrar varför jag inte sa mer, varför jag inte var argare, varför jag inte förklarade för barnen att det är fel på deras mamma, inte på dem. Varför ingen annan sa något, gjorde något, reagerade?

Stackars ungar.